Att vara miljöaktivist och försvarare av fisket

Det finns helt klart tydliga och identifierbara motsättningar mellan fiske och miljö. Det har jag klart visat i ett tidigare inlägg. Jag ställer där också en fråga om det är möjligt att både miljöaktivist och försvarare av yrkesfisket. Detta är mitt svar på den frågan.

Ett av problemen är överfiske men det kan hanteras och hanteras idag med hjälp av vetenskapliga beståndsbedömningar och kvoter (TAC) som gör att fisket är långsiktigt hållbart. Detta säkerställer att kvoterna och fisket inte är större än vad bestånden tål. Därefter är det frågan om hur fiskerikapaciteten (fiskeflottans storlek) ska kunna anpassas till mängden fisk.

Överförbara fiskerättigheter

Överförbara fiskerättigheter (TFC) används för att se till att fiskerikapaciteten, dvs storleken på fiskeflottan, är anpassad till beståndens storlek. Tyvärr används de idag bara inom det pelagiska fisket vilket gör att det finns en överkapacitet i det demersala fisket av bottenlevande arter. Framförallt gäller det räkfisket.

Att vara miljöaktivist är i detta sammanhang mycket lätt. Den enda kända och fungerande metoden för att anpassa fiskerikapaciteten  till mängden fisk i havet (fiskbeståndens storlek) är överförbara fiskerättigheter, dvs köp- och säljbara rättigheter att fiska en viss mängd fisk.

Därför är det en självklarhet att en miljöaktivist försvarar överförbara fiskerättigheter.Ett viktigt krav för en miljöaktivist bör vara att TFC också ska införas i det demersala fisket.

Bifångster

Sedan till några mer problematiska saker. Överfiske rent generellt kan förhindras med kvoter och överförbara fiskerättigheter. Men bifångster kan också innebära att vissa arter överfiskas. I det svenska fisket finns bifångster främst inom bottentrålsfisket och garnfisket.

Övervakningskameror

Bottentrålningens problem kan i huvudsak lösas med hjälp av selektiva redskap som sorterar ut den fisk som inte tillhör den art som fisket är inriktat på (målarten).  Om selektiva redskap inte används blir de stora bifångster och även om selektiva redskap används kan det bli mindre bifångster.

För att i det läget få en bra kontroll över vad som faktiskt fångas skulle så kallad REM med övervakningskameror (CCTV) som övervakar fångsten kunna fungera bra. De minsta trålarna som fiskar nära kusten fiskar med selektiva redskap och övervakningskameror är helt klart helt onödiga på såna båtar. Bifångsterna är helt enkelt försumbara.

I garnfisket som i likhet med bottentrålningen i huvudsak är ett småskaligt fiske och dessutom i motsats till bottentrålningen också i huvudsak ett kustnära fiske är det mycket svårare att begränsa bifångsterna. I detta fall är de flesta båtarna så små och mängderna som fiskas så små att övervakningskameror inte kan ses som en vettig metod. Bifångsternas storlek är marginella.

Att vara miljöaktivist i detta läge är också lätt. Att förse båtar som är längre än 12 meter med REM och CCTV är som jag ser det en självklarhet. Likaså är det en självklarhet att selektiva redskap ska användas.

Bottentrålningsförbud

En del miljöaktivister vill förbjuda bottentrålning helt. Det skulle förmodligen ur ren miljösynpunkt vara positivt då bottentrålning förutom bifångstproblematiken också innebär skador på bottnarna. Med förbud skulle bottenskadorna minska. Men samtidigt skulle det slå ut i stort sett allt småskaligt fiske i Sverige. Detta då bottentrålningen ur ekonomiska och sysselsättningsmässiga ståndpunkter utgör majoriteten av det småskaliga fisket. Framförallt på västkusten.

Garnfisket och burfisket skulle också drabbas ev ett totalt bottentrålsförbud då detta fiske är för litet att hålla igång hela apparaten av infrastruktur med mottagningsanläggningar, fiskbearbetning och försäljning med mera. En stor del av detta skulle försvinna och då skulle även en stor del av garnfisket och burfisket försvinna. Det går inte att ersätta de fångster som idag tas med trål med burfiske och garnfiske.

Att förbjuda bottentrålning helt skulle med andra ord vara ett hot mot kustens fiskesamhällen och dessutom mot svensk livsmedelsförsörjning, En miljöaktivist måste därför inse att det inte går att förbjuda all bottentrålning. Istället måste det finnas områden där bottentrålning är förbjudet. I Skagerak och Kattegatt gäller detta redan på cirka 30% av bottnarna och det är den nivå som ur miljömässig synpunkt anses vara tillräcklig. Fler förbudsområden för bottentrålning är därför inget rimligt krav.

Garnfisket

Förutom bifångster av fisk innebär garnfiske också risk för bifångst av fågel och havsdäggdjur. Det är svårt att åtgärda detta och ofta behövs det områden där förbud mot garnfiske gäller. Att förse garn med utrustning som avger ljud är också det ett sätt som anses fungera bra när det gäller att undvika bifångster av tumlare och delfiner.

En miljöaktivist bör vara för garnfiskeförbud i områden där bifångster av havsdäggdjur och fåglar är vanligt. Självklart är det också nödvändigt att ta hänsyn till det småskaliga fisket så att detta inte skadas för mycket av åtgärderna för att skydda miljön.

Miljövänligt fiske

Det finns några typer av fiske som är betydligt miljövänligare än andra fisken. Framförallt handlar det om allt pelagiskt fiske (flyttrålning, garnfiske, dörjfiske), burfiske av kräftor och hummer, backefiske, lax- och sikfiske med garn och fällor, siklöjefiske med bottentrål eller garn, garnfiske av kustnära sötvattensfisk (gädda, gös, abborre etc) längs Östersjökusten samt demersalt fiske med pilk eller andra krokredskap.

Även storskaligt pelagiskt fiske är mycket miljövänligt. Det är Sveriges mest miljövänliga och klimatvänliga fiske. Försumbara bifångster, inga skador på bottnar. Dessutom innebär det låg bränsleförbrukning i förhållande till mängden fångad fisk så det är dessutom mycket klimatvänligt.

Alla miljöaktivister bör vara positiva till alla de fisken jag nämnt i detta avsnitt. Även det storskaliga pelagiska fisket.

Avslutning

Det är som jag ser det ganska lätt att vara miljöaktivist och försvarare av fisket. De utmaningar som fiske gäller framförallt bottentrålning och småskaligt garnfiske där det av flera skäl måste kompromissas med miljön. Det fisket går inte att utföra utan att det påverkar miljön. Men det är också det viktigaste fisket för de existerande svenska fiskelägena och fiskebygderna. Därför är det nödvändigt att kompromissa när det gäller dessa fisken.

När det gäller det ekonomiskt och sysselsättningsmässigt viktigaste fisket är det också det mest miljö- och klimatmässigt bästa fisket. Att försvara det fisket, det storskaliga pelagiska fisket, är inget problem för en miljöaktivist.

Det finns därför i det stora hela inga problem att vara både miljö- och klimataktivist såväl som försvarare av fisket.

Läs mer:
Gilla Anders Svensson på Patreon!