Ingen matbrist för torsken i Östersjön

I en nypublicerad svensk-finsk studie om Östersjötorsken menar forskarna att torskens dåliga hälsa inte kan bero på syre- eller matbrist. Den motsäger helt forskarnas gängse teorier om orsakerna till det dåliga tillståndet för torsken. Torsken i Östersjön lider i nuläget alltså varken av brist på syre eller mat enligt den senaste forskningen.

Mätningarna som analyserats i studien visar att syre- och saltförhållandena i de vattenskikt där torsken lägger sina ägg faktiskt inte har förändrats nämnvärt sedan ”torsk-boomen” på 1980-talet. Mat finns också så det räcker, både i Bornholmsbassängen där torsken leker och på andra håll i Östersjön. Rapportens slutsats är att Östersjötorskens kris ser ut att ha andra orsaker.

Den utbredda syrebristen i Östersjöns djupbottnar har haft stor negativ inverkan på torsken. Sedan torskboomen på 1980-talet har två av tre lekområden förstörts. Gotlandsdjupet och Gdanskdjupet. Idag finns bara Bornholmsbassängen kvar och på bara tjugo år har beståndet öster om Bornholm decimerats kraftigt och fått en allt sämre hälsa. De växer dåligt, är väsentligt mindre i lekmogen ålder och dör tidigare. Vad den dramatiska nedgången beror på är enligt forskarna en gåta. Det beror inte på brist på mat och brist på syre.

För mycket skarpsill

Kvar finns bland annat de förklaringar som yrkesfiskare gett. Säl och för mycket skarpsill. Den stora mängden skarpsill leder till att skarpsill konkurrerar med torskyngel och unga torskar om föda. Det kan leda till födobrist trots att det finns tillräckligt med mat i form av sill och skarpsill. Dessutom äter skarpsillen upp både yngel av torsk såväl som av sill. Även den stora mängden spigg kan medverka till dessa förhållanden.

Har de små torskarna brist på föda växer de inte ordentligt och förblir små och undernärda. Detta gör att de lätt drabbas av sälspridda parasiter som sälmask och levermask. Blir de infekterade av parasiter förvärras undernäringen.

Den stora mängden skarpsill kan också bara negativt för de få torskar som faktiskt lyckas bli stora.  Det är klarlagt att lax i Östersjön kan drabbas av D-vitaminbrist. Det kan vara samma för torsken. Torsk som tvingas äta skarpsill istället för sill skulle helt enkelt kunna få tiaminbrist (D-vitaminbrist). Det innebär ytterligare en försämring av torskens hälsotillstånd.

Det finns en uppenbara lösning på detta problem. Och med tanke på kollapsen för det vårlekande sillbeståndet i västra Östersjön (rügensillen som leker i södra Östersjön)  och torskens urusla hälsostatus är det i så fall bråttom. Det som behövs är kraftigt ökat fiske av skarpsill samt fiske av spigg.

Skarpsillsfisket

Det är också fullt möjligt att fiska mer skarpsill. Mycket tyder på att ICES beräkningar av beståndsstorleken är helt felaktiga och kraftigt underskattar beståndet. Under mycket lång tid (25 år) har beståndet fiskats över Fmsy, det vill säga fiskats ohållbart, men samtidigt har beståndsstorleken (SSB) inte minskat. Om ICES hade räknat rätt skulle beståndet ha minskat.

På 1980-talet fanns ett mycket omfattande skarpsillsfiske i Östersjön. Det var främst fiskebåtar från de forna staterna Sovjet och DDR som ägnade sig åt. Det höll troligen skarpsillsbeståndet i schack. Med kollapsen av Sovjetunionen försvann det fisket och beståndet av skarpsill exploderade. Att sillbeståndet minskade kraftigt under 1970-talet underlättade expansionen för skarpsillen. Orsaken till sillbeståndets mycket kraftiga minskning var sannolikt också det ett resultat av Sovjet och DDR:s mycket omfattande fiske på den tiden.

Storleken på Sovjets och andra öststaters fiske under 1970-talet och 1980-talet är inte känd. Deras fångster finns i allmänhet inte med i tillgänglig statistik och om de finns med är de kraftigt underskattade. Det betyder troligen att ICES beståndsberäkningar när det gäller både skarpsill och sill i Östersjön länge varit behäftad med allvarliga fel.

Klimatet

En annan bidragande förklaring till torskens problem kan vara klimatförändringarna. Det anses i alla fall vara den huvudsakliga orsaken bakom kollapsen för det västliga sillbeståndet.

En sak som talar för att detta kan vara möjligt är torsken tycks trivas i Ålands hav, dvs längre norrut där vattnet är kallare. Där är torsken vid god hälsa och det finns stora torskar. I Ålands hav finns ännu inte de stora mängderna skarpsill som finns längre söderut och det finns dessutom mycket sill (strömming) som torsk föredrar att äta.

Samtidigt verkar det som om torsken trivs i Öresund. Där är det varmare vatten så det är oklart om vattentemperaturen faktiskt har nån betydelse för torsken. I Öresund finns det vad jag förstår inga större mängder skarpsill och där har tidigare inte funnits säl i nån större utsträckning.

Avslutning

Det mesta tyder på att det avgörande för torskens dåliga hälsa är att det finns för mycket skarpsill. Lösningen är att fiska mer skarpsill. Ett kraftigt minskat skarpsillsbestånd är sannolikt också bra för sillbeståndet i Östersjön. Ökad skarpsillskvot innebär att vi kan minska sillkvoten rejält för att få till stånd en ökning av sillbeståndet till de högre nivåer som gällde på 1970-talet. Notera att detta resonemang enbart gäller för Östersjön och inte för Bottenhavet.

Vi kan också konstatera att inget tyder på att yrkesfisket spelar nån som helst roll för torsken usla hälsotillstånd eller kollapsen för det västliga sillbeståndet i Östersjön. Det är annars en populär teori bland forskare, miljöaktivister och allmänhet. Den teorin är bevisligen helt felaktig.

Läs mer:
Gilla Anders Svensson på Patreon!