För Hellström, som i över ett decennium har rest land och rike runt för att märka arter längs de svenska kusterna, finns det emellertid en rovfisk som skänker mer hopp om framtiden än någon annan: den vilda östersjölaxen.
– På 1990-talet sa man: Nu utrotas den. Sedan fattades flera tuffa förvaltningsbeslut.
Först sänktes fiskekvoterna rejält, från 600 000 till 100 000 fiskar. Sedan förbjöds drivgarnsfisket. Efter det sattes produktionsmål för varje älv, varefter utsjöfisket fasades bort och styrdes om mot kusterna. Slutligen förbjöd man långrev.
– Det är inte lätt för en förvaltning att göra det här – för de får så jävla mycket skit från fiskarna så det inte är sant, säger Gustav Hellström.
Bestånden i många av älvarna återhämtade sig, inte minst det i Torneälven, som i dag är världens mest produktiva vildlaxälv.
– Torneälvsbeståndet gick från några hundra laxar på 1980-talet till 100 000 laxar 2014. Det är helt galet och fantastiskt. Om man pratar om den större bilden, med trålarna i Östersjön, och kopplar ihop den med laxen blir det intressant.
Stiftelsen för Östersjölaxen
I min tidigare kommentar till artikeln ifrågasatte jag den positiva attityden till laxen även om jag accepterar och förstår att situationen är mycket bättre än på 1980-talet. Anledningen till att jag ifrågasatte den positiva synen på laxbeståndet i Östersjön är den dåliga uppvandringen av lax inför årets lek. Detta har också fått Stiftelsen för Östersjölaxen att reagera:
Parallellt så pågår ett yrkesfiske ute i Östersjön på lax, öring och på sill /strömming, de senare är motorn i hela Östersjöns ekosystem och fisket bedrivs på en nivå som långt över vad våra bestånd har visat sig tåla och nu är det uppenbart – det finns ingen fisk.
I de två nordligaste områdena i Östersjön, delområde 30 och delområde 31, (från Uppsala upp till Haparanda och motsvarande på finsk sida) så brukar laxkvoten vara uppfiskad på 10-14 dagar, före den 1 juli. I år, när vi nu kommit in i augusti månad så har bara 70 procent av kvoten fiskats upp. Många yrkesfiskare har redan gett upp och plockat upp sina fällor.
– I en fungerande förvaltning så skulle laxfisket ha varit stoppat för länge sedan när tillgången på lax visade sig vara så dålig, säger Thomas Johansson, generalsekretare i Stiftelsen för Östersjölaxen.
Sillen/strömmingen
Thomas Johansson uttalar sig helt klart om en del saker som han uppenbarligen har noll koll på. Sillbeståndet i Östersjön är inte mindre än det var för 20 år sen utan lika stort. Det har varit ungefär lika stort i 30 år. I Bottenhavet är det lika stort som det var på 1980-talet. En storlek på beståndet som anses långsiktigt hållbar. Det är i alla fall vad forskarna och forskningen uppger. De kan förstås ha fel. Men forskarna anser i nuläget att sillfisket både i Östersjön och Bottenhavet är långsiktigt hållbart. De har dessutom justerat ner kvoterna införa nästa år.
Sill i Östersjön. SSB är beståndsstorlek.
Sill i Bottenhavet. SSB är beståndsstorlek.
Laxen
På 1980-talet fanns det också ett omfattande laxfiske i södra Östersjön med drivgarn och backor (långrev). Idag finns det inget sånt fiske så troligen finns det ingen som helst anledning att vara orolig för laxbeståndet. Inte heller vad det gäller sillbeståndet finns någon anledning till oro.
Men även om det är så kan det faktum att sillbeståndet (strömmingsbeståndet) i Bottenviken är nere på 1980-tals nivåer kanske ha en koppling till att det finns mindre lax i år än tidigare år. Laxen äter vad jag förstår främst sill när den befinner sig i havet så naturligtvis kan laxbeståndet påverkas av storleken på sillbeståndet.
Exakt hur Johansson menar att laxfisket skulle ha stoppats när man såg den dåliga uppvandringen av lekmogen fisk begriper jag inte. Förvaltning av fiskbestånd innebär alltid en viss eftersläpning. Först konstateras hur mycket fisk som finns och sen fastläggs hur mycket som kan fiskas under kommande period. Det ger en eftersläpning på 1 till 1,5 år för kvotändringar. Det går liksom inte att göra nåt åt det.
Idag fiskas laxen vid de flodmynningar till floder där det finns laxbestånd. Några av dessa bestånd är vilda och några bestånd upprätthålls genom odling av lax för utsättning. Om ett bestånd av vild lax visar sig vara i dåligt skick eller för litet vore det förstås möjligt att omedelbart stoppa fisket på det beståndet. Det är kanske vad Johansson menar.
Klimatförändringar
Kanske är det huvudsakliga problemet nåt helt annat. Klimatförändringarna. De har inneburit att vårlekande sill har fått problem med leken och tillsammans övergödning, syrebrist, sjukdomar, sill och skarv orsakat att torsken nästan försvunnit helt. Det har i sin tur lett till att det finns ofantliga mängder skarpsill och spigg vilket förvärrar läget ytterligare. Skarpsil och spigg äter upp ägg och yngel för torsk och sill samtidigt som det inte direkt är nån favoritmat för torsk och lax.
Kanske är det enorma beståndet av skarpsill också ett grundläggande problem som skapar problem för både lax och vårlekande sill. I så fall vore det vettigt att minska fisket av sill/strömming och öka fisket av skarpsill rejält. Dessutom vore det vettigt att tillåta fiske av spigg. Kanske skulle situationen förbättras både för sillen, torsken och laxen om det fiskades spigg och mycket mer skarpsill.
Fisket
Det förefaller som om det är helt felaktigt att skylla på fisket när det gäller laxen situation. Grundproblemet i det fallet är vattenkraften. Det viktigast problemet för torsken och sillen verkar vara klimatförändringarna som säkert också påverkar laxen. En allt tidigare vårflod som orsakas av klimatförändringarna kanske påverkar laxens vandringar.
Istället kanske fisket är en dellösning. Detta genom att de kan fiska ner bestånden av skarpsill och spigg. Något som borde kunna gynna både sill, lax och torsk. Det hjälper inte mot klimatförändringarna men det kanske hjälper mot en del av det som idag upplevs som akuta problem.
