Fiskarna som kommit tillbaks

Publicerad denFörfattareAnders Svensson

För några år sen dök den blåfenade tonfisken upp i svenska vatten ingen. Efter mer än 50 år frånvaro var de tillbaks i stor skala. Orsaken till detta är två saker. Det finns en massa fisk att äta i Skagerak och Kattegatt. Och fisket av tonfisk har minskat kraftigt.

Massor med fisk betyder massor med sill och makrill i svenska vatten. För det är vad tonfisk äter. Några andra som huvudsakligen äter samma sak är späckhuggare. Och späckhuggare finns det numera året runt i Sverige. Minst en flock. Dessutom finns det förmodligen ytterligare en flock på sommaren och hösten.

Pigghaj är en annan fisk som återhämtat sig kraftigt. Därför får den numera fiskas igen efter att det har varit  förbjudet att landa ens landa pigghaj.

Om dessa arter och deras har tidningen Filter gjort ett reportage. Det handlar mest om tonfisk då det finns ett projekt om att märka tonfisk för att se hur de rör sig över Atlanten och lever. Det är intressant och dessutom kula att läsa om hur fiskarter återhämtar sig och återvänder. Samtidigt är artikeln ocksp ful med ovederhäftigheter.

Peak fish är dumheter

Pratet om ”peak fish” dvs att fångsterna av fisk nådde en top kring 1980 och sen dess har dalat är exempelvis rena dumheterna. Fisket i världen nådde för det första ingen topp kring 1980 utan fortsatte öka till omkring 1990. Därefter har den inte minskat utan legat på samma nivå.

Däremot kollapsade fisket och torskbeståndet på Grand Bank och Georges Bank utanför USA och Kanada på 1970-talet. Orsaken var av allt att döma överfiske. Fisket fortsatte dock i samma utsträckning som tidigare vilket ledde till att beståndet inte återhämtade sig och kollapsade slutgiltigt på 1990-talet.

Landningar av torsk från västra Atlanten. Källa: NAFO. Bild: Clumpus. Licens: CC BY-SA 4.0

Torskkollapsen i Skagerak

I Skagerak kollapsade det kustnära torskbeståndet på 1980-talet (inte senare vilket impliceras i Filter-artikeln). Orsaken var i grunden politisk. Svenska trålare stängdes 1975 ute från Nordsjön där de största svenska fisket bedrevs. Detta efter att EU (som då kallades EEC) och Norge utvidgade sina ekonomiska zoner till 200 sjömil efter det som brukar kallas torskkrigen mellan Storbritannien och Island.

Den svenska regeringen lyfte inte ett handtag för att hjälpa de svenska yrkesfiskarna. Varken för att de skulle kunna behålla möjligheter att fiska i Nordsjön eller för att de skulle kunna arbeta med annat. Det ledde till att en stor mängd svenska fiskebåtar var tvungna att fiske i Skagerak och Kattegatt. En del sökte sig också till Östersjön. På den tiden fanns inga kvoter och inte fiskerättigheter. Fisket var fritt.

Vid den svenska västkusten ledde det snabbt till att torsken fiskades ut. Något Filters skribent Simon Appelqvist nämner i artikeln även om han inte begripit orsakssambanden. Det skapade också situationen med att västkustfiskare numera dominerar fisket i Östersjön.

I Nordsjön krympte torksbeståndet kraftigt under 1990-talet och är idag mycket mindre än det en gång och i Kattegatt kollapsade beståndet på 2000-talet. Torsken visar inge tendenser till att komma tillbaks i Nordsjön, Skagerak och Kattegatt. Orsaken är sannolikt det allt varmare havet.

Östersjön

I Östersjön ledde det först till att sillbeståndet mer än halverades på grund av ett omfattande fiske. Förutom de svenska västkustfiskarna bedrev också Sovjet, DDR och Polen ett mycket omfattande sillfiske i Östersjön på den tiden.

Som en följd av goda förhållanden efter stora inflöden av syrerikt vatten från Västerhavet så växte torskbeståndet till sig kraftigt under samma tid. Det ledde till att torskfisket i Östersjön expanderade kraftigt under 1980-talet. Inte heller då fanns några kvoter. Förutom svenska, danska och västtyska fiskare sökte sig även färöiska, isländska och norska fiskare till Östersjön på grund av bristande fiskemöjligheter i Nordsjön.

Följden blev ett kraftigt överfiske av torsk och beståndet kollapsade i slutet på 1980-talet. Detta trots att kvoter nu hade införts. Det fanns dock ett område mellan Gotland och Ryssland som betraktades som internationellt vatten och där kunde vem som helst fiska hur mycket som helst. Oavsett vilka åtgärder länder kring Östersjön vidtog så fortsatte alltså överfisket så att det blev en beståndskollaps.

Torskfisket i Östersjön stoppades nästan helt men startade upp igen när beståndet ansågs ha ökat igen. Men det dröjde inte länge förrän beståndet precis som i västra Atlanten totalkollapsade. Dock inte på grund av överfiske utan på grund av övergödning, syrebrist, sjukdomar och klimatförändringar. Fisket av torsk i Östersjön har nu stoppats igen.

Laxen

Appelqvist skriver också om att laxen kommit tillbaks i Östersjön efter att fisket delvis stoppats i södra Östersjön. I Filter-artikeln framstå det dessutom som om fisket är orsaken till laxens problem. Vilket är en fet lögn. Laxens problem beror i första hand på vattenkraften.

Att laxen inte längre kan vandra upp för flertalet åar och älvar är det som orsakat problemen för laxen i Östersjön. I Nordatlanten, exempelvis utanför Norge, Skottland och Island så är det dock fisket som decimerat laxbestånden. Också det på 1980-talet när det inte fanns några kvoter utan fisket var fritt.

Sen ska vi också kanske ta det med laxens återhämtning med en nypa salt. Årets uppvandring av lax har varit extremt dålig.

Samtidigt är det nog så att laxen långsiktigt faktiskt återhämtat sig och att årets lekvandring är ett undantag i en uppåtgående trend för i alla fall Torne älv som pågått under mycket lång tid. Den uppåtgående trenden för laxbeståndet tyder dessutom tydligt på sillbestånden i Östersjön inte har några större problem och att pratet om brist på strömming och sill inte är nåt annat än löst prat.

Makrillen

I artikeln motsäger Appelqvist dessutom sig själv. Han konstaterar att tonfisken är tillbaks för att det finns så mycket sill och makrill på ett ställe medan han på ett annat ställe menar att makrillbeståndet är på väg att kollapsa. Sanningen är att det sistnämnda är falskt.

Det som händer är att makrillen flyttar sig allt längre norrut på grund att det allt varmare havet vilket lett till osämja om kvoterna mellan olika länder. I sin tur har det lett till att markillen fiskat över vad vad forskarna rekommenderat. Det ledde till att makrillfisket förlorade sin MSC-märkning. Beståndet har dock inte minskat på grund av det formella överfisket. Detta då beståndet förmodligen är mycket större än vad ICES uppskattningar ger vid handen.

Till slut citerar de flitigt restaurangägaren Dennis Bergman som låtsas att han är fiskare. Dennes far menar bland annat att hans farfar skulle sprängt trålarna. Problemet med det är att Dennis Bergmans far och farfar var trålfiskare. Annars är väl Bergman mest känd för att han av okänd anledning gav sig på mig med våld under en konferens och ville slå ner mig.

Klimatet

I artikeln nämns inte klimatförändringarna. Det enda som nämns är att en värmebölja i Medelhavet kan ha hjälpt den blåfenade tonfisken på traven när det gäller återhämtningen. Men klimatförändringarna är de viktigaste orsakerna till många av de problem som fiskbestånd har och till ett förändrat djurliv med nya arter i nordvästeuropeiska farvatten.

Klimatförändringarna som lett till ett varmare hav tvingar makrillen och torsken norrut. Torsken kommer därför sannolikt inte att komma tillbaks i vattnen runt Sverige. Istället kommer kummel att bli mycket vanligare. Vi kommer att få ökade bestånd av ansjovis och sardiner samt kanske minskande bestånd av sill, framförallt vårlekande sill. Det varmare havet har också gynnat tonfiskens spektakulära återkomst i svenska vatten.

Det är märkligt att Appelqvist och Filter utelämnar klimatförändringarna i artikeln. För det är sannolikt det som har allra störst betydelse för havslivets utveckling. Mycket större betydelse än fisket.

Läs mer:
Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!