Den finska synen på sillen i Bottenhavet

Den finska synen på sillen i Bottenhavet. I den pågående debatten om sillen/strömmingen i Östersjön och Bottenhavet i Sverige har Finlands hållning kritiserats kraftigt. Debattörer har antytt att Finland vill utnyttja strömmingen på ett ohållbart sätt. Ett finsk makthavare när det gäller fiskeripolitik, fiskerirådet Risto Lampinen, skrev med anledning av detta en artikel på Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfondens (EHFVF) hemsida med titeln ”Utgångspunkten för Finland är beslutsfattande baserat på vetenskaplig rådgivning”. Lampinen är fiskeriråd vid jord- och skogsbruksministeriet i Finland.

Ryggraden i finskt fiske

Lampinen konstaterar att strömmingen i Bottniska viken (Bottenviken och Bottenhavet) är ryggraden i den finska fiskenäringen och den värdekedja som bygger på den. Finland har en andel på 82 procent av kvoten (TAC, totalt tillåten fångstmängd). i området. Som en konsekvens av det menar han att ingen annan är lika engagerad i strömmingsbeståndets tillstånd och dess utnyttjande på ett hållbart sätt som Finland. Hela värdekedjans värde är omkring 100 miljoner euro och den sysselsätter direkt cirka 300 personer. Dessutom har den betydande multiplikatoreffekter. Han understryker också att fisket är en viktig näring i Finland.

Finland definierar sin linje i enlighet med bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap, dvs. i praktiken i enlighet med Internationella havsforskningsrådets ICES råd. 2022, när forskarnas observationer tydde på att tillståndet för stora individer av strömming i Bottniska viken började försämras på ett alarmerande sätt initierade Finland därför en forskningsstudie. Baserat på detta verkar det som om orsaken var att de stora pungräkor, mysidar, som strömmingen utnyttjar som föda försvann. Under de senaste åren har mängden pungräkor varit nära rekordnivåer och strömmingens tillstånd har nått en god nivå. Även baserat på årets ekolodningsresultat verkar Bottniska viken ha mer strömming och pungräkor än tidigare.

Dessutom stöder Finland tre forskningsprojekt som ska ge information för att förbättra den vetenskapliga rådgivningen, utreda strömmingens delbestånd och skapa förutsättningar för att tillämpa en ekosystemansats. Ett verktyg håller också på att utvecklas som skulle göra det möjligt för oss att mer mångsidigt bedöma effekterna av olika restriktioner för fisket.

ICES

Finlands utgångspunkt är att de i takt med att osäkerheten ökar uttryckligen måste se till att ICES kan ge tillförlitliga vetenskapliga råd. Dessutom vill de förstärka ICES förutsättningar för det, genom att samla in nödvändiga ytterligare data. Lampinen dömer därefter ut den hårda kritik som riktats mot ICES och dess råd i Sverige som mycket problematisk. ICES är enligt honom det bästa och mest omfattande organet för att tillhandahålla en högkvalitativ forskningsbaserad analys av en komplicerad fråga. Utan detta uppdaterade kunskapsunderlag skulle beslutsfattandet följa de politiska vindarna.

Finland vill enligt Lampinen fortsätta att fatta beslut som baseras på bästa tillgängliga och ständigt förbättrade vetenskapliga råd från ICES. Han menar att det är viktigt att beslutsfattandet inte grundar sig på godtycke. Dessutom pekar han på att ICES råd faktiskt beaktar försiktighetsprincipen på ett adekvat sätt.

Enligt ICES råd om strömmingsbeståndet i Bottniska viken har fiskeridödligheten minskat betydligt under nästan tio år. Fiskbeståndet förökar sig med framgång och producerar stadigt starka nya årsklasser. Också själva lekbeståndet i fiskbeståndet ligger fortfarande på över 500 000 ton. Åsikterna om att strömmingsbeståndet i Bottniska viken håller på att kollapsa är enligt Lampinen överdrivna. Finland vill precis som alla andra förbättra Östersjöns tillstånd, Men de viktigaste åtgärderna kan hittas utanför fisket.

Livsmedelsanvändning av strömming, småskaligt kustfiske och försörjningstrygghet

Lampinen forstsätter:

I Sverige finns det av någon anledning en stark motsättning mellan kustfiske och trålfiske av strömming. I Sverige hävdas också att endast fångsten från kustfisket används till livsmedel och att strömmingen rovfiskas av ”monstertrålare”, främst till pälsfarmer och delvis via danska fiskmjölsfabriker som foder till norska fiskodlare. I narrativet ingår också argumentet att ett slut på trålning skulle vara motiverat eftersom kustfisket ger ett högre genomsnittspris för strömming och all strömming därför bör utnyttjas genom kustfisket. Det finns också åsikter om att det för försörjningstryggheten skulle räcka med att det finns gott om strömming i Östersjön.

I Finland fiskar nästan alla trålare strömming för både mat och fiskmjöl, och det finns ingen betydande konflikt mellan kustfiske och trålfiske. Som ett resultat av detta är tillgången på livsmedelsströmming stabil året runt, med undantag för sommaren. Detta är en förutsättning för att en lönsam värdekedja som förädlar strömming till livsmedel har kunnat växa fram. Finland har också nationella bestämmelser för att säkerställa att det småskaliga kustnära strömmingsfisket har tillräckliga fiskemöjligheter och i praktiken kan fiska så mycket strömming som marknaden vill köpa och andra förhållanden tillåter.

Av Östersjöländerna används mest strömming som livsmedel i Finland. Om man ser till marknadssituationen är det också tydligt att det, trots en aktiv produktutveckling, är mycket svårt och mödosamt att öka den inhemska marknaden för strömming som livsmedel. Det är därför orealistiskt att tro att den direkta användningen av strömming som livsmedel snabbt skulle flerfaldigt kunna ökas. Marknader för strömming som livsmedel har därför sökts genom export, bland annat till Ukraina och exportmängden är betydande.

Det är också viktigt att korrigera den felaktiga informationen som fortfarande sprids om användningen av finska strömmingsfångster. 84 procent av fångsterna från finska fartyg landades i Finland 2024. Av denna mängd användes 5 procent till foder för pälsproduktion, 4 procent till livsmedel inom landet och 13 procent till export, 34 procent som råvara för fiskmjöl inom landet och 44 procent till fiskmjöl och foder utomlands. Det finns inte motsvarande uppgifter för de 16 procent som landades utomlands.

Finland har två relativt nya fiskmjölsfabriker som kan producera fiskmjöl av livsmedelskvalitet. En stor del av produktionen används som foderråvara för den finska fiskodlingsnäringen. Detta foder är därför baserat på fisk från Östersjön och en återvinning av näringsämnen, som därför är bättre för Östersjön än andra fiskfoder. Den inhemska produktionen av fiskmjöl bidrar därför också väsentligt till värdekedjan för fiskodling och indirekt till användningen av strömming för människoföda och utbudet av färsk inhemsk fisk.

Försörjningsberedskap

När  försörjningsberedskap diskuteras är det också viktigt att komma ihåg att starka fiskbestånd bara är en del av bilden. Det är minst lika viktigt att ha en fungerande värdekedja för strömming. Det behövs  därför förädlingsföretag som kan öka produktionen av strömmingsprodukter i kristider. Försörjningsberedskapen förutsätter också att infrastrukturen och kompetensen upprätthålls. Covidpandemin visade att det faktiskt också är viktigt för livsmedelstryggheten att kunna producera inhemskt fiskmjöl av strömming. Detta då det gör det möjligt för ett land att säkra produktionen av odlad fisk i krissituationer.

Fiskerestriktioner för strömming i Bottniska viken

Finland är berett att överväga ytterligare fiskebegränsningar om det finns en vetenskaplig grund även för dem. Lampinen rättar också de påståenden som framförts i svenska medier om att Finland skulle ha blockerat ett planerat forskningsprojekt och till det hörande fiskerestriktioner i Finngrundet-Gävlebukten.

Under tre års tid har Finland enligt Lampinen försökt ta reda på vilka andra fiskerestriktioner som Sverige skulle anse nödvändiga för att minska konflikten inom fisket i Sverige och förbättra förutsättningarna för det svenska kustfisket. Sverige har inte tagit något annat initiativ än Finngrundet-projektet. Ett projekt som de själva enligt Lampinen beslutat att lägga ner. I den svenska diskussion har många också underlåtit att nämna det faktum att Sveriges kustfiske i Bottenhavet har sett en stadig ökning av fångsterna under de senaste tre åren. 2025 var den fyra gånger högre än 2022.

I år ville Sverige sätta strömmingskvoten i Bottniska viken så låg som möjligt och verkade stödja kommissionens förslag om en minskning med 62 procent. ICES menade dock att målet om maximal hållbar avkastning enligt MSY som är målet i den gemensamma fiskeripolitiken skulle kräva en kvotminskning på mellan 6 och 16 procent. Finland ansåg att det var viktigt att nå ett resultat utgående från detta.

Ministerrådet

EU:s ministerråd kom i sitt avgörande tillsammans med kommissionen fram till att 70 % (39 108 ton) av kveten för strömming/sill i Bottniska viken enligt den nedre gränsen för ICES råd (55 869 ton) får fiskas till slutet av oktober 2026,. Vidare att, om ICES vetenskapliga råd nästa vår tillåter det, även återstående 30 % får fiskas till slutet av 2026. På basis av Naturresursinstitutets positiva observationer från forskningsresan i september verkar det enligt Lampinen mycket möjligt att också den återstående delen kan fiskas.

Denna lösning kunde godkändes inte av Sverige. Sverige understödde inte heller Finlands förslag om ett förbud mot trålfiske i Finngrundet-Gävlebukten från april till slutet av september eller ett förbud mot trålfiske i juni som skräddarsytts för Finlands kust. Ministerrådet avstod därför från dem i sitt beslut om kvoter. Intryck är att Sverige inte ens vill hitta ett samförstånd mellan kust- och trålfiske. Eller ens faktiskt söka efter regleringsåtgärder som skyddar fiskbeståndet samtidigt som det inte skadar näringen.

Läs mer:

• Korkade förslag om sillfisket i Östersjön
• Vi Svenska Fiskare om sillen i Östersjön
• SLU Aqua om sillen i Östersjön
• Mer sill och skarpsill i Östersjön
• Sillbestånden i Östersjön