Studie av historiskt fiske bekräftar känd kunskap. En ny vetenskaplig artikel analyserar fiskets historia i Stockholms skärgård. Författarna drar slutsatsen att den kraftiga minskningen av fiskbeståndet under det senaste halvseklet är utan motstycke. Det kan inte heller förklaras av naturlig variation eller ”allmänningens tragedi”. Inte heller kan den nuvarande situationen skyllas på sälar, skarvar eller spigg.
Sedan tidig medeltid har fisket i Stockholms skärgård spelat en viktig roll för att förse människor i huvudstaden med omgivningar med fisk. Nu får de ytterst få kvarvarande kustfiskarna knappt något i sina nät. Vad är det som har hänt?
Stabil fisktillgång fram till 1970-talet
Genom att granska beskrivningar och arkivmaterial om historiskt fiske fann författarna Henrik Svedäng vid Stockholms universitet och Susanna Lidström vid KTH bevis på en anmärkningsvärt hög och jämn nivå av fisk. Detta historiska fiske var varierat och bedrevs med hög intensitet. Dessutom med en mängd olika metoder för att fånga ett stort antal arter. Strömming/sill var dock det huvudsakliga fiskeobjektet.
– Det finns inget i det historiska materialet som tyder på en långvarig brist eller minskning av tillgången på strömming i Stockholms skärgård, trots att fångstnivåerna varierat avsevärt, säger Henrik Svedäng, forskare i marin ekologi med expertis inom fisk och fiske. Tvärtom verkar fiskresurserna i Stockholms skärgård ha varit stabila över tid och utgjort grunden för ett visst välstånd.
Plötslig förändring
Strömmingsbeståndet i Östersjön har minskat med cirka 80 procent sedan 1950-talet. Om det råder inga delade meningar. Men i Stockholms skärgård går det i länsfiskestatistiken att notera relativt stabila fångstnivåer ända fram till slutet av 1970-talet. Då uphhörde dock denna statistikinsamling. Under de tjugo år som gick tills det lokala fisket återigen blev möjligt att följa genom yrkesfiskarnas loggböcker hade något drastiskt dock skett. Från 1999 och framåt sjunker fångsterna stadigt.
Så vitt jag kan bedöma detta beror det helt enkelt på att antalet yrkesfiskare minskat kraftigt. Vi vet också att sillbeståndet kraftigt minskade kraftigt under 1970-talet. Det fins två troliga anledningar till det. Kraftiga utsläpp av ämnen som orsakar övergödning och ett kraftigt överfiske under 1970-talet. Ett överfiske som till stor del utfördes av fiskeflottor från Östtyskland och Sovjet.
Allmänningens tragedi
Stockholms Universitet menar att detta faktum underminerar den rutinmässiga förklaringen till minskande fiskbestånd i termer av en oundviklig ”allmänningens tragedi”.
Problemet är att jag aldrig sett någon argumentera på det viset men det är naturligtvis riktigt att det inte är orsaken. För fisket I Östersjöns skärgård har inte varit fritt och öppet för allmänheten. Bara markägare har fått fiska. Det har aldrig varit en allmänning förrän i modern tid efter politiska beslut som gjorde fisket fritt.
– Det argumentet håller inte, påpekar Henrik Svedäng. Vår studie visar att fisket i Stockholms skärgård pågått under århundraden, med vad som kan beskrivas som en verklig marknadskontroll utan statliga ingripanden. Det historiska fisket var en del av en fungerande marknad, där fiskarena agerade opportunistiskt: när vissa arter blev ovanliga slutade man fiska dem och riktade i stället in sig på de arter som för tillfället fanns i överflöd.
Svedängs kommentar är korrekt. Marknadsmekanismer är det effektivaste sätter att se till att fisket anpassas till fiskeresursen. Efter år 2010 har marknadsmekanismer åter införts i det pelagiska fisket genom införandet av överförbara fiskerättigheter. Det har gjort att fiskerikapaciteten kraftigt anpassats neråt.
Oskyldigt anklagade
Säl, skarv och spigg är andra föreslagna bovar som får skulden för den nuvarande bristen på fisk.
– Uppfattningen att mycket fisk endast kan finnas om det knappt alls finns säl och skarv i området överensstämmer inte med verkligheten. Fångsterna av fisk i Stockholms skärgård var höga under hela 1800-talet, trots att antalet sälar var mycket högre än idag, säger Henrik Svedäng.
Argumentet om att sälen, skarven och spiggen är problemet är ganska säkert felaktigt men samtidigt kan det inte uteslutas att den ökade förekomsten av säl och skarv förhindrar fiskbestånd att återhämta sig.
Författarna av rapporten fann bevis för en anmärkningsvärt stabil och hög tillgång på fisk under större delen av 1800- och 1900-talen. Detta trots variationer i fiskrekrytering, hög förekomst av rovdjur och intensivt fiske.
– Dessutom ansågs förekomsten av spigg vara mycket hög under 1800-talet, och vissa år förekom den i vad som beskrivs som ”otroliga koncentrationer” som det även bedrevs ett omfattande fiske på, berättar Henrik Svedäng. Dessa anteckningar står i skarp kontrast till den nuvarande uppfattningen om hög förekomst av spigg i Stockholms skärgård som ett nytt fenomen och att spiggen skulle ha ökat som effekt av för få rovfiskar.
Min slutsats av detta är att ett trålfiske på spigg måste komma igång.
Begränsningar behövs
Den plötsliga nedgången i strömmingsbeståndet hänger istället ihop med snabba förändringar i ekosystemens funktion och med nya fiskemönster och utvinningsnivåer, skriver författarna.
De ekonomiska och tekniska förutsättningarna för det nuvarande industriella fisket i Östersjön skiljer sig fundamentalt från hur det var tidigare. Färre, större och mer effektiva fiskefartyg har tillsammans med privatisering av fiskerättigheter och statliga subventioner förändrat själva strukturen för hur fiskbestånden utnyttjas.
Överfiske och miljöproblem på 1970-talet
Problemet med detta resonemang är att överförbara fiskerättigheter inte infördes förrän år 2009. Och fiskebestånden minskade på 1970-talet (sillen) och 1980-talet (torsken). Däremot infördes modern teknik på 1970-talet samtidigt som den stora svenska fiskeflottan utestängdes från Nordsjön och tvingades in i Östersjön, Tekniken, statliga subventioner och brist på marknadmekanismer gjorde att fiskeflottan storlek behölls på en alldeles för stor nivå. Det gällde dessutom i alla länder runt Östersjön
Dessutom var det tillåtet för alla nationer att fiske på internationellt vatten i Östersjön. Internationellt vatten fanns i Östersjön mycket längre än i Nordsjön på grund av att Sverige och Sovjet inte kunde komma överens. Länder som Färöarna, Norge och ISland löät därför sin alldeles för stora fiskeflottor fiska i Östersjön.
Förändrat fiske och påstådda subventioner
– Fiskeansträngningen har förändrats i både tid och rum så att man numera exempelvis hittar och fiskar på övervintrande stim längs med ostkusten, säger Henrik Svedäng. Utvecklingen har också förändrat resursutnyttjandet – från den tidigare opportunistiska strategin att öka fiskeansträngningen när det fanns mycket fisk till ett stadigt uttag av biomassa frikopplat från naturliga variationer i fiskbestånden. Som också kan hållas på förhöjda nivåer tack vare subventioner som skattebefrielse på bränslen.
Detta uttalande av Svedäng är bara delvis korrekt, Det gäller stycket om bränslet. Liksom stycket om att fisket förändrats och med det också utnyttjandet av fiskbestånden. När det gäller bestånden så minskas fisket när bestånden minskar och ökar när bestånden ökar. På den punkten talar Svedäng helt enkelt inte sanning.
Utvecklingen av fiskerinäringen och dess konsekvenser för hela Östersjöns ekosystem ligger långt ifrån nuvarande löften om att öka hållbarheten för resursutvinningen i svenska hav. Detta enligt Stockholms Universitet.
– Det är tvärtom, menar Henrik Svedäng. Mot bakgrund av den långa historia av stabila och motståndskraftiga populationer som beskrivs i arkiven, understryker den kontinuerliga nedgången i strömmingsbeståndet efter 1970-talet att fiskeriförvaltningen har misslyckats med sin grundläggande uppgift, att bibehålla fiskbestånden.
Ingen fortsatt nedgång
Sen 1990-talet har det inte skett nån fortsatt nedgång av sillbeståndet i centrala Östersjön. Utan beståndet har varit stabilt. Det är helt i enlighet med den fiskeripolitik som finns. Det är alltså något som fungerar i motsats till vad Svedäng hävdar.
Vad som skulle kunna ändras är att det fattades beslut om att sillbeståndet borde öka för att på sikt nå 1970-talets nivåer. Det kräver minskat fiske. Men också minskad övergödning och minskad syrebrist. Det kräver också att vattnet blir kallare. Dvs det kräver att klimatförsämringarna stoppas.
Även om en återgång till tidigare fiskemetoder inte är möjlig, kan vissa lärdomar utan tevkan dras precis som forskarna från Stockholms Universitet säger. Exempelvis genom att periodvis överge krympande eller utarmade bestånd snarare än att fortsätta fisket med ekonomiskt stöd menar forskarna.
Det ska dock påpekas att det pelagiska fisket idag inte mottar nåt direkt stöd av den svenska staten. De tankar i huvudsak i andra länder och har i övrigt inget löpande stöd. Bara de bränslesubventioner som ges till de som alltid eller ibland tankar i Sverige.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.