De största fjärrfiskeflottorna och IUU-fiske

Med fjärrfiske menas fiske på internationellt vatten eller fiske i avlägsna länders, dvs inte grannländers, vatten. Fem länder dominerar fjärrfisket, det är Kina, Taiwan, Japan, Sydkorea och Spanien. Dessa länder står för cirka 90% av världens fjärrfiske. Ytterligare 5 länder, USA, Frankrike, Vanuatu, Ryssland och Italien står för cirka 9%. Resten av världens länder har i det stora hela ingen betydelse inom fjärrfisket. Att Kina, Taiwan, Sydkorea och Japan fiskar så mycket i fjärran vatten är på grund av att deras egna fiskevatten är kraftigt överfiskade. Att Spanien gör det beror på att deras fiskeflotta är kraftigt överdimensionerad sen torskfiskekollapsen i nordvästatlanten. Detta enligt en intressant rapport från en tankesmedja som heter Stimson.

De fjärran länder som främst har fjärrfiskeflottor i sina vatten är Falklandsöarna, Guinea, Kongo, Tokelau, Mocambique, Cooköarna, Sierra Leone, Tuvalu, Angola, Mauretanien och Guinea-Bissau. Vissa länder är mycket berodne av fjärrfiskeflottorna, i Kiribati står avgifter för dessa avtal för cirka 60% av statens totala intäkter, i Mikronesien för cirka 20% och på Seychellerna står fisket för 8-20% av BNP. Flera av dessa länder saknar resurser för att kunna förvalta och kontrollera fjärrfiskeflottorna ordentligt, rapporten nämner speciellt Mocambique och Seychellerna. I dessa länder finns också en stor skepsis mot de asiatiska fiskeflottorna (framförallt Kinas), både från allmänheten och många regeringstjänstemän. De misstänks vara involverade i IUU-fiske och olagligheter medan de europeiska fiskeflottorna inte anses syssla med sådant.

Fisket sker i västra Stilla Havet, västra Indiska Oceanen, kring Falklandsöarna och längs Västrafrikas kuster från Guineabukten och norrut. I analysen av fjärrfisket har dock Falklandsöarna delvis utlämnats.

Huvuddelen av fjärrfisket är fiske av tonfisk med backebåtar (linfiske, långrev) och snörpvad (purse-seine), jiggfiske efter bläckfisk, trålning efter liten pelagisk fisk och bottenlevande fisk. Lite mindre vanligt är dörjfiske och spöfiske (pole and line).

Rapporten konstaterar att det mesta, speciellt från den kinesiska flottan, landas och bearbetas lokalt och att omlastning till havs är ovanligt. Kina bygger å sin sida vanligtvis mottagningsanläggningar och fiskbearbetningsfabriker i de länder där de bedriver fiske även om produkterna sen exporteras till Kina.

Endast Sydkorea och Japan tycks använda sig av omlastning till kylfartyg till havs i nån större utsträckning. Samtidigt är det så att omlastning inte alltid syns då fartyg och fiskebåtar stänger av sin AIS-sändare. Det gör fiskebåtar också om de fiskar olagligt. Ett mönster som kunnat ses bland bläckfiskbåtar som fiskar i Sydatlanten när de troligen går in i Argentinska vatten där de inte har rätt att fiska. Omlastning till havs är ett vanlig sätt att dölja IUU-fiske genom att bland fångster från IUU-fiske med vanliga lagliga fångster i en och samma kylbåt.

När det gäller omlastning till havs beror detta ofta på att det inte finns några hamnar i närområdet som kan hantera fångsten. Sålunda kan exempelvis Port Victoria på Seychellerna bara ta emot fångster från snörpvadsbåtar med inte från backebåtar.

Tonfiskfisket bedrivs i västra Stilla Havet, västra Indiska Oceanen och Guineabukten i Atlanten medan bäckfiskfisket bedrivs i vatten som tillhör Falklandsöarna och Argentina. Trålning av liten pelagisk fisk bedrivs i västafrikanska vatten samt chilenska och peruanska. Den spanska flottan bedriver bottentrålning i västafrikanska, sydafrikanska, östafrikanska och sydamerikanska vatten men för andra fjärrfiskeflottor är sådant fiske ovanligt. Den spanska fiskeflottan fiske är i likhet med andra EU-fiskeflottors fjärrfiske i huvudsak offentligt redovisat, transparent och kontrollerbart

De hamnar som används mest av fjärrfiskeflottan är Dakar (i Senegal), Conakry (Guinea), Majuro (Marshallöarna), Suva (Fiji) och Nouadhibou (Mauretanien). Detta landningsmönster har fått rapportförfattarna att misstänka att det förekommer IUU-landningar i Dakar då det i Senegals vatten inte finns några större fjärrfiskeflottor, men det kan ju också handla om helt legalt fiske på internationellt vatten där Dakar råkar vara närmaste hamn. När det gäller kylfartyg som ta emot fisk till havs från fiskebåtar så är det helt andra hamnar de anlöper, Port Louis på Mauritius, Busan i Sydkorea, Papeete i Franska Polynesien, Singapore och Kapstaden i Sydafrika. Rapporten gör också klart att det är viktigt att ha bra och utbyggda hamnar i de länder där fjärrfiske bedrivs för att hantera alla typer av fiskebåtar och fisk. Alla de nämnda hamnarna är sådan hamnar men tre av dem ligger inte i fjärrfiskeområdena (Busan, Singapore och Kapstaden).

Rapporten innehåller tyvärr också en del typiska felaktigheter som tyder på att författarna har bristfälliga kunskaper om fiske och fiskodling. En felaktighet i rapporten är att all trålning skadar bottnar. Pelagisk trålning har ingen som helst effekt på bottnarna då redskapen inte rör havsbotten och det finns inga belägg för att trålning i sig leder till minskad produktivitet i havet. Det finns istället undersökningar som tyder på det omvända. Bottentrålning har inte heller någon påverkan på sand- och grusbottnar. När det gäller fiskodling och små pelagiska fiskarter är rapporten än mer fel ut. Tilapia föds inte upp på foder tillverkat av fisk så på den punkten har rapporten totalt fel. I allt fiskfoder för odlad fisk (ex. lax) utgör fiskmjöl idag bara en mindre del. Denna felaktighet kommer från en intervju med en företrädare för Världsbanken som uppenbarligen inte vet nåt om fiskodling.

Uppgifterna om fiskeflottornas nationalitet är ibland också lite missvisande. Frankrikes största tonfiskfiskeflotta fiskar exempelvis inte i fjärran vatten. Bolaget, SAPMER, och ägarna är hemmahörande på Réunion, en ö i Indiska Oceanen som räknas som en del av Frankrike och EU men i verkligheten är ett grannland till Seychellerna, Madagaskar, Komorerna, Mocambique med flera länder i östra Afrika. Andra företag har båtar registrerade på Mayotte som också är en ö i Indiska Oceanen. Det finns fler så kallade franska företag med liknande förhållanden. Ett annat stort franskt tonfiskföretag är CFTO. Det är ett dotterbolag till nederländska PP Group (Parlevliet & van der Plas). Även ett av USA-företagen (Trimarine), spanska (Calvo) och italienska företag ingår i en nederländsk koncern, Bolton Group. Många fjärrfiskeföretag, även kinesiska, sydkoreanska, taiwanesiska och japanska företag, har också lokala dotterbolag och lokalt registrerade fiskebåtar. Dessa räknas inte som fjärrfiskebåtar.

Som helhet är rapporten väldigt intressant och menar att det behövs en större transparens, genomskinlighet, och öppenhet kring fjärrfisket. De har därför en del förslag varav dessa är några:

  • Obligatoriskt med AIS och VMS på alla fiskebåtar som är engagerade i fjärrfiske och AIS ska alltid var påslagen. AIS och VMS-data ska vara publikt tillgängliga.
  • Internationell standardisering av fiske- och landningsdata som ska användas av alla länder och av regionala fiskeförvaltningsorganisationer (RFMO)
  • Fiskeriavtal och information om företag ska vara publikt tillgänglig
  • De regionala fiskeförvaltningsorganisationerna (RFMO) bör stärkas och deras mandat utökas
  • Kontrollen i de kustländer där andra fiskenationer bedriver fjärrfiske behöver förbättras och stärkas
  • Utkräva större ansvar från de fjärrfiskande ländernas myndigheter
  • Förbjuda och upphöra med subventioner till fjärrfiskeflottor

Läs mer:

Advertisements