En norsk motsvarighet till Tyst hav?

När man läser om Henning Røeds bok Fiskehistorier, hvem skal eie have, är det lätt att få uppfattningen att det handlar om en motsvarighet till Isabella Lövins gamla bok Tyst hav.  Av de recensioner som finns att läsa på norska framgår också att den tyvärr verkar halka på sanningen på samma sätt som Lövins bok.

Exempelvis så verkar författaren ljuga om forskningsresultaten kring lysfiske i Sverige. Eller så är det recensenterna som ljuger. Det forskningen i Sverige konstaterat är att lysfiske med snörpvad på grundare vatten än 50 meter innebär relativt stora bifångster. Det finns inget liknande konstaterat för lysfiske på djupare vatten. Enligt ansvariga myndigheter i Sverige är bifångsterna vid lysfiske på djupare vatten är litet och saknar betydelse.  Detsamma har konstaterats av norska myndigheter. Jag vet inte var norska fiskare ägnar sig åt lysfiske nånstans, men en sak är klar, det var inte lysfisket efter skarpsill (brisling) i de bohuslänska fjordarna som ledde till att torsken tog slut.

Norges Fiskarlag går emot Røeds uppfattning när det gäller individuella kvoter och vem som äger fisken. Jag menar också att Røed delvis har fel, men det måste finnas möjlighet att ta ifrån fiskare de nyttjanderätter (kvoter) de erhållit. Fiskebåtarna och fiskeriföretagen äger alltså inte fisken, utan har fått rätten att utnyttja och sköta denna gemensamma resurs. Det kan göras genom tidsgränser för rättigheterna och genom regler som gör att fiskare om de missköter sig eller fisket kan förlora kvoterna. Om det görs genom tidsgränser så måste dessa vara så  långa att fiskeriföretag kan räkna hem de stor investeringar det handlar om inom dagens fiske. Men rimligt är också att kvoter i kustfisket hanteras på annat sätt än i storsjöfisket. Kystfiskarlaget i Norge är också överens med Røed när det gäller individuella kvoter. Inom det pelagiska fisket i Norge råder det delade meningar mellan Pelagisk Forening och Fiskebåt.

Sen är han väl också lite förvirrad när det gäller hummern. Det går väl knappast att jämföra Maine i USA med norska kusten. Det finns väldigt mycket mer skaldjur utanför kusten i Maine på grund av att där inte finns nån torsk. Det är en viktig anledning till att de kan de få mycket större fångster av hummer och andra skaldjur än vad som är möjligt i Norge. Men minimimåttet saknar sannolikt inte heller betydelse för de dåliga hummerstammarna i Norge som resulterat i kraftigt minskade fångster. De minskade fångsterna kan bara förklaras genom överfiske så Røed har ändå rätt på denna punkt även om jämförelsen med Maine inte är adekvat eller rimlig. I Sverige minskade också fisket av hummer kraftigt under lång tid. Men numera är det hårdare reglerat och fritidsfiskare får exempelvis inte sälja sin fångst i handeln.

Till boken som sådan och övriga frågor som boken tar upp ska jag återkomma med en recension när jag läst den. Tillägg april 2014: Det har jag också gjort och kan konstatera att Fiskehistorier inte är en Tyst hav på norska utan mycket bättre.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Henning Røed, Fiskehistorier hvem skal eie have, Fiskehistorier, Lysfiske, Snörpvad, Skarpsill, Hummer, Individuella kvoter, Norges Fiskarlag, Norges Kystfiskarlag, Maine, Skaldjur, Norge, USA, Atlanten, Samhälle, Politik, Fiskepolitik

Gilla Anders Svensson på Patreon!