Tyst hav – avgörande bok?

Tyst havDet är vad tidningarna Bang, Scoop och Feministiskt Perspektiv anser om Isabella Lövins bok Tyst Hav från 2008. Det är möjligt att boken haft stor betydelse för många. Men det finns många problem med boken. Framförallt i grävavsnitten. Den uppmärksammar problem inom fisket men blandar äpplen och päron. Många uppgifter är fel och saker som är fullt naturliga framställs som konstiga. Det är synd, som väckarklocka funkar boken bara, men det är synd att den vilseleder människor om hur fisket fungerar och inte fungerar.

Boken visar tydligt hur åtgärder när det gäller att förhindra utrotningen av ålen tagits för sent och varit ineffektiva. Detsamma gäller torsken i Västerhavet. Hennes beskrivningar av fiskeribyråkratin, hur folk hoppar mellan myndigheter och intresseorganisationer är avslöjande. Sådant borgar naturligtvis för korruption och ineffektiv politisk styrning vad det gäller den naturresurs som fisken i havet är. Boken visar också tydligt hur många fiskare inte tagit problem med överfiske på allvar. De åtgärder som föreslås i boken är idag till stor del genomförda eller så är de felaktiga. Jag tror att detta hade hänt även utan Lövins bok. Men bottentrålning är ännu inte förbjudet och kan knappast bli det helt. Däremot borde det bli förbjudet i Kattegatt, i marina reservat och i djuphaven.  Det är också troligt att det behövs fler marina reservat.

Samtidigt innehåller dock boken allvarliga fel. Den pelagiska svenska fiskeflottan fick börja fiska hemma i Sverige redan på 1970-talet efter att sillstammen i Nordsjön kollapsat. När besluten kom om utvidgade fiskezoner på 1980-talet bekräftade detta redan en utveckling som redan startat. Svenska fiskebåtar utestängdes från det traditionella fisket på Nordsjön. Det var inte bara den pelagiska fiskeflottan från Göteborgsområdet (GG-området) som detta drabbade så som Lövin hävdar. Det drabbade backebåtarna som fiskade långa och det begränsade också området för svenskt räkfiske så detta fick bedrivas närmare kusten.

Torskfiskare från Göteborg fick naturligtvis fiska mer i Östersjön, Skagerak och Kattegatt (om de tidigare hade ägnat sig åt torskfiske i Nordsjön) i likhet med alla andra svenska fiskare. Detta bidrog säkerligen till visst överfiske. Men GG-båtarna, framförallt de största, var i stor utsträckning inriktade på sill och skarpsill. Vid sånt fiske fångas i stort sett ingen torsk så att göra GG-båtarna huvudansvariga för att torsken blivit utfiskad är att dra det hela för långt. Sill, skarpsill, makrill och annan pelagisk fisk fångas inte med bottentrål utan med flyttrål. Däremot fångas räkor, kräftor, plattfisk och torsk med bottentrål. Sannolikt bidrog detta fiske, i stor utsträckning utfört av mindre kustfiskebåtar betydligt mer till överfisket av torsk i Kattegatta och Skagerak.

Men en sak hände helt klart, Den pelagiska flottan från GG-området som tidigare främst fiskat i Nordsjön och Skagerak  kom att fiska alltmer i Östersjön efter sill och skarpsill.

Lövin blanda dessutom ihop de stora jättetrålarna som byggdes i slutet av 2000-talet med bottentrålning. De båtarna ägnar sig inte åt bottentrålning och har inget som helst ansvar för utfiskning av torsk och skador på bottnarna. Det går dock lätt få den uppfattningen vid läsning av Lövins bok. Dessutom gör hon en stor affär av att Tore Ahlström och hans bröder inte har några inkomster. Men det beror ju på att de lånade pengar för att bygga båtarna. De har alltså enorma ränteavdrag som gör att deklarerad inkomst blir ingenting. Sånt beror inte på fisket, överfiske eller fusk utan på dumma skatteregler som knappast familjen Ahlström kan påverka. Men det behöver inte betyda att fisket i sig är förlutbringande så som Lövin tror. Lån behövde inte de fiskare som fick EU-bidrag ta, exempelvis familjen Johansson på Rörö, familjen Claesson med Ginneton och Ove Ahlström, en av ägarna bakom Ganthi (Ganthi 8 som ”ersatte” den nämnda Ganthi var dessutom inte en modernare båt som Lövin påstår. Inte heller ersatte den Ganthi utan såldes snart vidare till Marocko via familjen Johansson på Rörö).

Vad yttermera är så hävdar Lövin att Tore Ahlström med familj äger fyra båtar, Tor-ön, Torland, Ginneton och Ganthi. Ginneton och Ganthi ägdes då av kusiner till Tore Ahlström och det kan inte anses finnas ett direkt ägarsamband mellan dem. Om vi skulle räkna på det viset ägs alla större svenska fiskebåtar i göteborgsområdet sannolikt av samma släkt. För fiskarbefolkningen på öarna är släkt med varandra kors och tvärs.

Tor-ön och Torland

Tor-ön och Torland

Den här typen av stora båtar som de nämnda är har aldrig ägnat sig åt torskfiske som Lövin implicerar. Torskfisket domineras och har länge dominerats av mindre båtar än de som används i det pelagiska fisket.

Till slut misstänkliggör Lövin de svenska fiskarnas tro. Vad det nu har med saken att göra. Svenska folket i gemen har svårt att förstå stark religiös tro. Det är därför en lätt match att misstänkliggöra folk på det viset Lövin gör. Men det är inte okej. Detta sagt även om Tore Ahlström är en klåpare på att utryck sig i media. Fiskarna förutsätter att folk är ärliga och säger som de tycker och resonerar. Sådant funkar inte med journalister. En del av resonemangen kläds dessutom i ett religiöst språk som de flesta svenskar inte förstår. Fiskarbefolkningen har i sin tur svårt att förstå journalisterna och att dessa inte kan förstå religiös tro. Kulturkrocken är ett faktum, Missförstånd uppstår.

Det finns fler fel. Lövin begriper inte hur fisket fungerar. Inte vilka båtar som fiskar vad osv. De små kustbåtarna som fiskar med bottentrål och påverkar förekomsten av torsk får ingen kritik medan de stora pelagiska trålarna som fiskar sill, skarpsill, makrill etc får all skit. Kritiken är felriktad.

Sen är det förstås så att svenska fiskare fiskar i Västsahara. Något Lövin kritiserar. Detta fiske är ur politisk synpunkt helt felaktigt och olämpligt. ur legal synpunkt är det dock inte brottsligt. I sammanhanget bör det konstateras att svenska fiskare inte fiskar och aldrig har fisket enligt och inom ramen för EU-avtal med Marocko. Däremot kan det knappast sägas att det svenskanknutna fisket i Västsahara innebär överfiske.

Sammantaget är Lövins bok kanske en ögonöppnare, men samtidigt smutskastar den delar av fiskarbefolkningen på ett sätt som inte är okej. Den är i mina ögon inte värd att omnämnas bland de sista 25 årens bästa grävande journalistik. För i grävavsnitten brister det rejält i Lövins bok. I diskussions, debatt och förslagsavsnitten är boken bättre.

Och till slut. Torsken i Östersjöns östra bestånd är idag inte hotad. Annorlunda är det med det västra beståndet. I Kattegatt och Skagerak finns inget riktat fiske på torsk  och längs den svenska kusten får inte trålfiske bedrivas nära land. I Barents hav fiskas idag huvuddelen av världens torsk, där fiskas det inom ekologiskt hållbara gränser. När det gäller det pelagiska fisket i Västerhavet och Östersjön bedrivs det också inom ekologiskt hållbara gränser.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements