Yrkesfiskaren om individuella kvoter

FiskeIndividuella överförbara kvoter innebär att enskilda fiskare/fiskeriföretag/fiskebåtar, beroende på hur det läggs upp, får rätten att fånga en viss mängd fisk under en viss period. Det är vad som kan kallas nyttjanderätt. Det är något som visat sig leda till minskat fisketryck och lönsamma fiskeriföretag som inte är beroende av stöd och subventioner. Båda sakerna är bra. Tycker jag. Det tycker också Yrkesfiskaren som i sin senaste ledare tagit upp frågan:

I upptakten till EU:s senaste reform av fiskeripolitiken gjorde EU-kommissionen en stor poäng av den kritik som riktats mot förvaltningen av fisk- och skaldjur – kallad ”allmänningarnas tragedi” ett begrepp etablerat av biologen Garret Hardin.

Kommissionen och EU-politikens kritiker var eniga om att särskilt det kollektivt förvaltade fisket, som ibland skapar ett s.k. olympiskt fiske efter en resurs tills kvoten eller beståndet är uttömt eller omöjligt att fiska på, är ett särskilt dåligt sätt att förvalta fiskeresurser.
En av kommissionens idéer för att komma tillrätta med detta problem var att föreslå att fiskekvoterna skulle individualiseras, delas upp per båt efter båtens historiska fångster och därefter göras överlåtbara. Detta kallas ITQ (individual transferable quotas), men döptes för säkerhets skull om till TFC (transferable fishing concessions), men det är egentligen samma sak.

Stark kritik

Orsaken till namnbytet var en stark kritik mot konsekvenser av ITQ-system i vissa länder, idén är dock densamma. Enskilda fartyg/skeppare ges ansvar över en viss andel, oftast promille-andel, av en kvot, och därmed skapas ett ökat ansvar för kvotens avkastning, och framtida utveckling. Vill fiskeföretaget expandera kan man köpa kvoter, eller tvärtom sälja om man vill trappa ner, det är företagarens egen bedömning. Härmed undviks det som kännetecknar begreppet allmänningarnas tragedi, nämligen att det av alla ägda känner inte någon något ansvar för.

Alla tillsammans

Den andra delen av debatten utgår ifrån att alla medborgare i vårt land äger alla fisk- och skaldjursresurserna tillsammans. Detta är alldeles korrekt. Det är Sveriges resurser, som alla äger tillsammans. Det som ofta går fel och framställs som alldeles för enkelt i denna diskussion är att den stannar vid just att alla äger allt.

[…]

Principiellt är kvotfördelningar mellan länder, efter förhandlingar som resulterat i internationella avtal, eller inom EU mer specifikt kallat – principen om relativ stabilitet – samma sak som de individuella kvoterna på varje båt, men på en högre nivå.
Medlemsstaterna har tilldelats den andel av en viss kvot som man visat intresse för genom fisket och den andelen ska relativt andra medlemsstater behållas över tid, bl. a. för att över tid bevara den ekonomi som dessa kvoter byggt upp i fiskeberoende samhällen.

Enskilda företagare

Fiskeresurserna är statens, och därmed medborgarnas, men det är ingen annan än fisket, i form av enskilda företagare, som investerat i företag för att använda resurserna, för livsmedel och för företagande och sysselsättning i kustsamhällen, som yrkesmässigt kan nyttja dessa efter tilldelande av ”statens” uppdrag i form av en yrkesfiskelicens mm. Klokt använda fiskeresurser ger tillbaka nyttigheter till samhället som upplåter fiskemöjligheter till dem som historiskt visat sig intresserade. Därmed finns en god grund för symbios mellan ägarskap och nyttjande och tvärtom mot vad som antyds i debatten – till nytta för alla. Det delegerade ansvaret i form av individuella fiskekvoter gör nyttan än större.

Jag håller i stort med Yrkesfiskaren om resonemanget men jag anser att fiskeresurserna är allas, inte statens. Forskning och de erfarenheter som finns visar också att ITQ är det enda som är framgångsrikt när det gäller att minska fisketrycket. Att då säga att det inte ska införas har bara negativa konsekvenser. Tyvärr har i stort sett inga vänsterpartier förstått detta.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements