Individuella överförbara kvoter – i grunden en bra grej

Individuella överförbara kvoter är det enda som lett till minskade fiskeflottor och en minskning av överkapaciteten inom fisket i olika länder. Det används idag, helt eller delvis inom alla länder runt Nordsjön och Östersjön, Island, Norge, Storbritannien, Danmark, Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland och Nederländerna. Dessutom har Italien, Malta och Portugal individuella överförbara kvoter om vi håller oss i Europa.

Individuella överförbara kvoter (förkortas ITQ på engelska) kallas också överförbara fiskekoncessioner (TFC på engelska) och de innebär egentligen inte att fiskarna äger kvoterna utan bara att de har rätten att använda kvoterna, dvs fiska upp den mängden fisk, en slags nyttjanderätt. I EU:s nya fiskeripolitik är ITQ helt centralt och meningen är att det ska införas i alla medlemsländer. ITQ möjliggör för fiskare att planer sin verksamhet över längre tid och möjliggör, om rätt utformad, att dumpning av fisk kan undvikas.

För att dumpning ska kunna motverkas måste systemet inkludera en flexibilitet som möjliggör att fiskare som fått upp fisk som de inte har kvoter för, tillfälligt kan byta till sig kvoter av andra. Så är systemet utformat i Danmark, men inte i Sverige där ITQ införts inom det pelagiska fisket.  Det danska systemet bygger bland annat på pooler:

Often fish are discarded because the fishermen do not have the quota to land them. The benefit of TFCs is that fishermen are able to match quotas with catches; it is possible to lease quota whilst at sea and even after catches are landed. An example is the Danish fish pools, managed by fishermen and representing approximately 80% of catches. The Danish authorities ensure quota compliance for the pool as such and do not interfere with leasing or swapping of quotas between vessels within the pool.

TFCs give fishermen the option of not discarding. However, it is still possible that they may find economic advantages in discarding as they might land and count against their quota only the most valuable fish. To avoid this, a shift to a catch quota system with full documentation will ensure that fishermen have the incentive to land all catches.

ITQ enligt EU:s nya fiskeripolitik ska bara omfatta fiskebåtar längre än 12 meter eller kortare än 12 meter om de använder sig av trålredskap. Undantag ska alltså göras för kustfiskeflottor på det sätt som gjorts i bl.a. Norge och Danmark. Inte heller i Sverige berörs kustfiskeflottan av ITQ.

Utformningen av ITQ kan varieras på en rad sätt:

  • begränsningar kring hur kvoter får överföras
  • begränsningar av hur stor andel av kvoterna som får ägas (så är det i exempelvis Sverige och Danmark)
  • avgränsa vissa delar av kvoterna till vissa delar av fiskeflottan och avgränsa byten och överförbarheten av kvoterna inom vissa delar (segment) av flottan. (så är det exempelvis i Norge)
  • endast tillåta aktiva fiskare att inneha kvoter
  • regler om hur kvoter kan dras in eller förloras
  • prioritera småskaligt fiske, ungdomar eller regioner vid fördelning av kvoter
  • införa tvingande bestämmelser som att fångsten måste landas lokalt

Sannolikt kan regler om hur kvoter kan dras in eller förloras också inkludera tidsbestämningar för efter hur lång tid en kvottilldelning ska gälla innan den ses över på det sätt som det numera är i Norge efter domen i den så kallade Volstad-saken. En sådan regler kan var viktig med tank på att fisken i havet är en gemensam resurs som alla äger tillsammans. Att kvoträttigheter varar mycket lång tid är viktigt för att enskilda fiskare och fiskeriföretag ska våga investera. Att kvoter tidsbegränsas är viktigt sett ur det gemensamma intresse. Kanske delar av tilldelade kvoter kan vara eviga och delar av kvoter vara tidsbegränsade.

I vissa länder har en dålig utformning av ITQ-system lett till att riskkapitalbolag och andra företag som egentligen inte sysslar med fiske utan bara med kapitalplaceringar och affärer blivit ägare till kvoter:

The UK House of Commons raised the question of slipper skippers, referencing football clubs owning quota. While there was no concrete evidence of this particular instance, it is true that slipper skippers can be a concern. The rate of return in some fisheries for leasing quota is high – around 15%.

However a TFC system does not inherently facilitate this; slipper skippers would be a result merely of poor design. Moreover, it is a Member State competence to regulate the ownership of fishing quotas. Several Member States have legislation ensuring that the quotas accrue to active fishermen.

Vill fisket dra in kapital från andra än fiskare är sannolikt börsnoterade aktiebolag en bättre metod, medan fiskekvoter bör vara förbehållna aktiva fiskare. I Sverige är exempelvis kvotägande knutet till en person innehar fartygstillstånd, i Danmark och Norge är det knutet till enskilda båtar. I Norge finns det fiskeriföretag som är börsnoterade, exempelvis Havfisk ASA och Austevoll Seafood ASA.

ITQ- eller TC-system leder till en viss koncentration inom fisket. Men hur denna ser ut och blir beror till viss del på vilken typ av fiske det handlar om och hur systemet utformas. En alltför stor koncentration bör dock begränsas genom att andelen av en viss kvot som en innehavare kan ha begränsas. Så fungerar systemen i de flesta länder inklusive Danmark och Sverige där det dock ändå skett en stor koncentration till några få företag och båtar:

High concentration occurs in Danish pelagic fisheries. This is a result of the design for this fishery, where rational catches of low value species, often in distant waters, require large vessels and efficient fishery. At the same time however the Danish TFC system allocates small scale fisheries a preferential status in coastal demersal fisheries, giving even small vessels a competitive stand.

Det är sannolikt nödvändigt med regler som gynnar det småskaliga fisket i viss mån och att tillräckliga kvoter avsätts till detta. Samtidigt måste också kustfiskeflottorna minskak för att fisket ska bli långsiktigt hållbart och överfiskningen stoppas. Motsättningar mellan olika fiskeriintressen blir därmed ett nästan oundvikligt inslag när ITQ införs.

Om ett företag äger flera båtar kan dessutom kvotandelen bli högre för ett enskilt företag än vad som kanske var tänkt. Kanske måste regleringar införas även kring detta. Kanske kan just detta begränsas genom införande av tidsbegränsningar i hur länge nyttjanderätten gäller. Kanske ska sådant bara användas i sådana fall.

På Island anser många att handeln med kvoter var en del av det som ledde till Islands överhettade ekonomi och slutligen till landets ekonomiska kollaps. Det är möjligt att det var så, men jag tvivlar samtidigt på det. Systemet med överförbara kvoter gäller ju än och problemen borde då komma tillbaks, men ingenting tyder på att så är fallet.

Ett annat problem som också tas upp i samband med ITQ är att nya personer som vill bli fiskare kanske kan ha svårt att starta fiskeriverksamhet på grund av att det är väldigt dyrt att köpa kvoträttigheter. Det vore därför sannolikt rimligt att vissa kvoter avsattes för nya unga fiskare.

Ett annat förslag för Henning Røed fram i sin bok om fiske, Fiskehistorier. Han föreslår att fiskekvoter i huvudsak ska tilldelas kooperativ av fiskare. han menar att detta fungerar bra utan att det ger den kapitalkoncentration som setts i norskt fiske. Jag tror dock att han lite grann jämför äpplen och päron. Kapitalkoncentrationen i det norska fisket har främst ägt rum inom utsjöfisket, främst inom torskfisket i norr där vissa företag äger en stor andel av kvoträttigheterna men även inom det pelagiska utsjöfisket. Något som vållat stor debatt och diskussion i Norge. Røed jämför det japanska kustfisket där kooperativ dominerar med det norska utsjöfisket. I det norska kustfisket är inte kapitalkoncentration tillnärmelsevis så stor som i utsjöfisket.

Fiske

Genom införandet av ITQ kan det också bli möjligt för företag och fiskare i andra länder att köpa båtar och därmed kvoter. Så har hänt i Danmark där svenska fiskare och fiskeriföretag köpt på sig båtar och kvoter inom såväl det pelagiska fisket som räkfisket. I Storbritannien kontrollerar främst nederländska, isländska och spanska företag en rad fiskebåtar och stora kvoter.

I Norge finns det regler mot utländskt ägande i fiskeriföretag och fiskebåtar, men det hindrar inte att utländska företag eller personer äger minoritetsandelar i norska fiskeriföretag. Sålunda finns det svenska fiskare som har intressen inom räkfisket och nederländska företag som har intressen i det pelagiska fisket.

Svenskar har också skaffat sig intressen inom fiskerinäringen i Tyskland, Polen och Finland, nederländska företag har gjort detsamma i Tyskland, Polen, Frankrike, Spanien och Portugal förutom i redan nämnda Norge och Storbritannien. Danskar har intressen i fiskeriföretag i Estland och Kanada såväl som i Tyskland och på Grönland. Islänningar på Färöarna (ett bevis för att ITQ inte är nödvändigt för kapitalkoncentarion och utländska intressen inom fisket) och Grönland, i Tyskland, Estland och Storbritannien , norrmän i Estland osv.

Läs också:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements