Bränsleförbrukning i fisket – förvirring i SVD

I en lite märkligt artikelserie i SVD Näringsliv redovisas bränsleförbrukning vid fiske av vissa fiskarter. Originalartikeln är publicerad i en en tidskrift som heter Fish and Fisheries. Den är sannolikt betydligt bättre än vad artiklarna i SVD är. Jag vet dock inte det eftersom jag inte har tillgång till artikeln i Fish and Fisheries.

Artiklarna i SVD är uppenbart skrivna av en person som inte vet ett skit om fiske. Generellt använder personen ordet nät om olika fiskeredskap. Nät, eller garn som vi säger på rätt sida av Sverige, är ett specifikt fiskeredskap som medför mycket låg bränsleförbrukning. Ingen av de fiskarter SVD tar upp fiskas huvudsakligen med garn. De flesta fiskas med trål, vilket är det fiskeredskap som drar mest bränsle i förhållande till fångsten. Artiklarna I SVD förvillar mer än de förklarar. Urvalet av arter är också märkligt eftersom de flesta inte fiskas i Norden och dessutom äts i ganska begränsad omfattning här.

Allra mest bränsle går det åt vid bomtrålning efter plattfisk och annan bottenlevande fisk. Bomtrålning är ovanlig hos oss i Norden, i Sverige förekommer det inte alls och i Danmark är det ovanligt. Hur det är i Finland har jag ingen koll på, men sannolikt förekommer det inte. Om det förekommer i andra nordiska länder är det ovanligt. Här fiskas plattfisk i allmänhet med vanlig bottentrål (dvs utan en lång järnstång som dras längs botten eller kätting som dras strax under ytan) eller med snurrevad. Det sistnämnda är ett fiskeredskap som innebär låg bränsleförbrukning i förhållande till mängden fångad fisk.

I våra vatten är det utan tvekan i räkfisket det går åt mest bränsle per kilo fångst. I samma artikel står det också om hummer och där visar sig artikelskribentens okunnighet tydligt. Norway (Norwegian lobster) är inte hummer utan kräfta, havskräfta. Havskräfta fångas med bottentrål eller bur, inte med garn (nät). Burfiske är vanligt i Sverige (20-25% av totala fångsten av havskräfta) och innebär mycket låg bränsleförbukning. Hummerfiske i Sverige sker med tinor och innebär mycket liten bränsleförbrukning.

När det gäller bränsleförbukning för olika sorters tonfisk beror den främst på att båtarna söker sig så långt bort för att fiska. Båtarna använder i allmänhet fiskeredskap som innebär rätt låg bränsleförbrukning som backor (långrev) och snörpvad. Musslor kan antingen komma från odlingar (det är det vanliga I Sverige) eller så kan de fiskas med skrapor. Odlingar innebär mycket låg bränslförbrukning medan skrapor innebär högre.

Sill och sillsläktingar som sardin, ansjovis, skarpsill etc är de fiskarter som innebär allra minst bränsleförbukning. Det beror på att det är en stimfisk och att de  i stor utsträckning fiskas med snörpvad (ringnot, purse-seine), ett redskap som innebär låg bränsleförbrukning. Även vid trålning går det åt mindre bränsle för att fånga sill än för många andra fiskarter. Silltrålning sker med flyttrål och oftast medelst partrålning som innebär lägre bränsleförbrukning än enbåtstrålning.

Kort sagt betyder fiskemetod mer än fiskart för bränsleåtgången. Nåt som artikelförfattaren I SVD inte verkar ha förstått.  Vidare vore det mer intressant om urvalet av fiskarter hade haft nåt med Norden och/eller Sverige att göra. Exempelvis borde torsk och torskfiskar varit med liksom makrill. Kanske rödspätta istället för tunga och europeisk lax istället för nordamerikansk osv. Dessutom borde SVD anlita skribenter och journalister som faktiskt vet nåt om det som de ska skriva om. Endast så kan det bli rätt och intressant. Som det nu är ägnar sig SVD åt desinformation och att sprida förvirring om fiske. Tyvärr allt för vanligt i svensk media.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements

3 Replies to “Bränsleförbrukning i fisket – förvirring i SVD”

  1. Artiklarna i Fish and Fisheries respektive SvD skiljer sig högst väsentligt. Vill du ha originalartikeln kan jag skicka den.

Kommentarer inaktiverade.