Osämja bland yrkesfiskarna och övertro på selektiva redskap är några av de saker som gör det svårt att få fram ett nytt effektivt förvaltningssystem för det demersala fisket i Sverige. Andra saker är överetablering, dvs det finns för många fiskare inom de flesta segment i det demersala fisket, och så är kvoterna för små eller helt obefintliga.
Demersalt fiske innefattar allt fiske som sker på bottenlevande fisk, dvs torskfiskar, plattfisk och skaldjur. Det finns klart åtskilda segment, kanske främst beroende på regler etc. Torskfiske i Östersjön, Räkfiske i Skagerak och Nordsjön, kräftfiske med trål i Västerhavet, kräftfiske med bur i Västerhavet och fiskfiske i Västerhavet.
Osämjan inom fisket har orsakat en organisatorisk splittring där en del yrkesfiskare på det demersala området är med i Sveriges Fiskares Producentorganisation (SFPO), andra är med i Havs- och Kustfiskarnas PO (HKPO) och ytterligare andra är med Sveriges Torskfiskares Producentorganisation (STPO). De flesta småskaliga fiskare, deltidsfiskare etc är sannolikt inte medlemmar i någon organisation.
SFPO hävdar att de har 300 medlemmar. Något som ifrågasätts av HKPO eftersom SFPO inte redovisar sina medlemmar öppet. STPO har 14 medlemmar enligt sin hemsida, men den är inte ordentligt uppdaterad. Det borde istället bara vara 12 medlemmar då två av båtarna som listas inte finns längre. Men det kan vara färre ändå. Flera av den har heller inte fiskat torsk i Östersjön på länge, utan ligger mest still, fiskar främst i Västerhavet eller så har de fiskat sill i Bottenhavet. HKPO redovisar 55 medlemmar per den 1 augusti. Flertalet av dess har sin hemhörighet i Halland men det finns också många medlemmar i norra Bohuslän. SFPO har sitt starka fäste i Göteborgsområdet men har också många medlemmar i mellersta Bohuslän och andra delar av Sverige.
HKPO är starka motståndare till alla typer av system med individuell fördelning av kvoter/fiskerättigheter. Fiskerättigheter att handla med är de mycket hårda motståndare till. SFPO är anhängare av individuella fördelning men motståndare till att det ska gå att handla med fiskerättigheterna på det sätt som sker inom det pelagiska fisket och i allt fiske i Danmark. STPO brukar i allmänhet dela uppfattning med SFPO. Dessa grundläggande åsiktsskillnader gör det svårt för HKPO och SFPO att samarbeta och det gör det svårt för myndigheter att presentera ett förvaltningssystem som accepteras av alla. Beskyllningar från SFPO mot HKPO och vice versa haglar i debatten vilket inte gör det lättare.
De flesta bedömare, organisationer och myndigheter är dock överens om att system med veckoransoner och liknande inte går att kombinera med landningsskyldighet (utkastförbud). De flesta är också överens om att inviduella fiskerättigheter (kan vara per yrkesfiskare, per båt, per båtgrupp, per organisation etc) är den enda praktisk lösningen på detta problem. Det menar HKPO är fel och förordar istället en ensidig satsning på mer selektiva redskap.
De försök med selektiva redskap som skett inom räkfiske, fiskfiske och kräftfiske minskar bifångster och fångster av för mås fiskar och räkor, men bara till viss del. Det löser inte utkastproblematiken. Det finns alltså inget vetenskapligt stöd för HKPO:s tillit till selektiva redskap. Deras uppfattning handlar om övertro på en lösning som inte räcker till.
Att HKPO har denna uppfattning är lätt att förstå då de också förnekar andra väsentliga fakta om det svenska fisket. Att det finns för många yrkesfiskare för den mängd fisk som finns. En utredning har klargjort detta mycket klart och det finns mellan 20-40% för stor kapacitet inom det demersala fisket beroende på vilket segment vi pratar om. Det enda kända effektiva sättet att minska överkapacitet är individuell fördelning av fiskerättigheterna. Det har visat sig i det pelagiska fiske och det syns i räkfisket där allt fler fiskare äger flera båtartillstånd, dock ofta genom bulvaner då det inte är tillåtet med överlåtelser hur som helst. Under ett år kan dock en enda båt fiska flera båtars kvoter vilket gör att en situation med kvotbåtar uppstått. Båtar som inte kan skrotas då de behövs för tillståndets skull. Detta system förordas av SFPO som dock också förnekar förekomsten av överkapacitet och också de har en övertro på selektiva redskap.
Systemet inom räkfisket löser dock egentligen inte problemet med överkapacitet så det vore sannolikt bättre om räkfiskelicenser fick överlåtas permanent från en båt till en annan. Naturligtvis behövs i det läget också maximikvoter, dvs en båt/ägare får bara inneha en viss andel av de totala fiskerättigheterna. För det mer kustnära fisket i Kosterfjorden och Gullmarsfjorden kan då också utfärdas särskilda tillstånd som inte omfattas av överlåtbarheten. En viss del av räkkvoten måste då avsättas för detta fiske som sen kan organiseras av yrkesfiskarn själv eller någon organisation.
Om fiskerättigheter för räka får överlåtas permanent finns det ingen anledning att det inte skulle vara tillåtet att handla med fiskerättigheterna varvid ett system som liknar det pelagiska skulle skapas. För att det ska kunna fungera vettigt krävs dock liknande system i andra demersala fisken.
Ingen yrkesfiskarorganisation i det demersala fisket är idag för denna typ av system men som jag ser det är det den enda typ av system som kan fungera på sikt och som kan lösa det svenska fiskets problem med utkast av bifångst och fångst med lågt kommersiellt värde och överkapacitet. Två problem som hänger ihop och som det svenska fiskets organisationer har väldigt svårt att erkänna.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om HKPO, SFPO, STPO, Fiskeriförvaltning, Fiskeförvaltning, Individuella fiskerättigheter, Ransoner, Landningsskyldighet, UTkastförbud, Överkapacitet, Fiskerättigheter, Kvoter, Demersalt fiske, Kräftfiske, Räkfiske, Torskfiske, Kräfta, Räka, Torsk, Rödspätta, Rödtunga, Kolja, Sej, Skagerak, Kattegatt, Östersjön, Nordsjön, Fiske
