Det finns några generella och grundläggande påståenden som är helt centrala för kritiken av fiskeriförvaltningssystem baserade på överförbara fiskerättigheter oavsett om dessa rättigheter är individuella, fartygsbaserade, gruppbaserade, statligt förvaltade, privat förvaltade eller gruppförvaltade.
Det är att systemen leder till koncentration av fisket på ett fåtal händer, att systemet leder till kvotbaroner som spekulerar i fiskerättigheter och vissa fall inte ägnar sig åt fiske öht utan bara hyr ut fiskerättigheter med mera. När det gäller det sistnämnda finns också den omvända kritiken. Kvotbaronerna gör så att ingen annan kommer in i fisket och kan fiska. Det blri svårt för unga personer att bli fisjare etc. Vidare brukar systemen kritiseras för att de slår ut det småskaliga fisket, att storföretag tar över osv.
Systemet kritiseras också för att det leder till en privatisering av gemensamma resurser.
Det ligger en del sanning i en del av denna kritik, men samtidigt kan det mesta lösas genom en vettig och bra utformning av systemen med överförbara fiskerättigheter.
Privatisering?
Låt mig börja med den mest grundläggande kritiken, att systemen leder till en privatisering av en gemensam resurs. Påståendet är ren båg.
Sen omkring 500 år tillbaka finns en gruv- och mineralförvaltning i Sverige som bygger på nyttjanderätter. Dvs exakt samma lösning som fiskerättigheter inom fisket. Privata företag får tillstånd av staten att genom gruvverksamhet ta upp malm och mineral ur marken. Dessa tillstånd är tidsbegränsade och med villkor av olika slag. Rättigheten att prospektera efter (leta efter) och bryta malm kan säljas, liksom företagen i sig osv. Bolagen som bryter malmen äger i allmänhet inte marken de bryter malm från. Markägaren får en liten ersättning och svenska staten får också ersättning. Systemet fungerar i huvudsak bra och accepteras av de allra flesta.
Detta system brukar kritiseras för att det gör ingrepp i den privata äganderätten, att det gör privat mark till gemensam egendom som sen hyrs ut till nån helt annan än markägaren. Det är en omvänd kritik jämfört med kritiken av samma system i fisket. Som jag ser det är kritiken av överförbara fiskerättigheter en kritik där de som framför kritiken inte har någon egentligt koll på vad som är vad.
Det andra felet i kritiken av överförbara fiskerättigheter för att vara en privatisering är att fiskeresursen sen 1980-talet i princip inte varit fri någonstans i en rika delen av världen. Fiskerättigheterna har sen dess begränsats till en utvald mängd fiskare som fått tillstånd/licens att fiska. Detta system ledde till problem när dessa fiskare investerade i större och större båtar, effektivare och effektivare redskap osv. Resultatet blev överkapacitet, överfiske och så kallat olympiskt fiske (först till kvarn …). På vissa hålla begränsades fisket genom havdagar och korttidsransoner (veckovis, månadsvis etc), på andra håll ledde det till att fiskesäsongen blev några dagar om året. Resultatet av det var att fisket blev farligt, att det blev svårt att få det att löna sig ekonomiskt, att uppgradering (dvs utkast av fångst med lågt ekonomiskt värde) och utkast av bifångst (fisk utan ekonomiskt värde) blev det normala. Detaljregleringar infördes för att lösa problemen. Resultatet blev illegalt fiske då ingen kunde hålla reda på eller följa alla lagar och regleringar. Så såg det ut i de flesta fisken som idag har överförbara fiskerättigheter av något slag.
Privatiseringen av fisket skedde för länge sen. Det sätt den genomfördes på ledde till en mängd problem där överkapacitet är grunden. För att lösa överkapaciteten infördes det skrotningsbidrag i vissa delar av världen (EU) och på andra håll gjordes inget alls (USA). Inte någon av de metoderna ledde till minskade fiskeflottor eller minskad överkapacitet. Brist på fisk och fiskevatten ledde däremot till det. När fisken tog slut på vissa ställen försvann stora mängder fiskebåtar över en natt, ett exempel är et US-amerikanska och kanadensiska torskfisket på Georges Bank och Grand Banks. När fiskevatten stängdes som för svenska fiskare på 1970-talet i Nordsjön ledde det till att mängder med fiskelägen och fiskebåtar försvann.
Kustvatten i östra Sverige och insjöar har dessutom nästan alltid varit privata och fisket där har nästan alltid varit privat och aldrig föremål för fritt fiskei modern tid. Den privatiseringen skedde för flera hundra år sen.
För att försöka råda bot på de allvarliga missförhållanden som rådde inom fisket började vissa länder på 1990-talet experimentera med överförbara fiskerättigheter.
Kvotbaroner
I flera av de tidiga systemen, exempelvis det på Island, med överförbara fiskerättigheter fanns det inga mekanismer för att begränsa koncentration av fiskerättigheter till ett fåtal rättighetsinnehavare. Det fanns i allmänhet inte heller några försök att skydda det småskaliga fisket. Genom systemens utformning kom de att medföra problem för småskaligt och lokalt baserat fiske samt en mycket kraftig koncentration till ett fåtal kapitalstarka företag. Men systemen skapade inte dessa företag.
På Island var det sen länge normalt att fiskebåtar ägdes av investerare i land och att de som arbetade ombord var vanliga löneanställda. Det är så det såg ut och ser ut även i Norge (där var det uppköparna av den fångade fisken som redan i sluet av 1800-atlet dominerade fiskerinäringen), Danmark och England (men inte i Skottland eller Sverige), faktiskt i de flesta länder. I England fanns redan i början av 1900-talet fiskeriföretag med 100-tals fiskebåtar. Kvotbaroner är inget nytt där. I Danmark fanns redan på 1970-talet kvotbaroner med 20-30 båtar, exempelvis Poul Nielsen och Anders Madsen Bækby Illeborg. Dessutom var det mycket vanligt att rika danskar i Köpenhamn var delägare i fiskebåtar (partägare) som en ren kapitalinvestering. Det fanns stora skattemässiga fördelar med det. Kvotbaronerna skapades inte genom överförbara fiskerättigheter. De fanns redan innan.
När överförbara fiskerättigheter infördes ledde det till en konsolidering av de stora fiskeriföretagarnas intressen. De hade helt enkelt kapitalet som behövdes för investeringar i fiskerättigheter. I England ledde det till att storföretag kom att dominera innehaven av fiskerättigheter, en del av de företagen var redan då eller blev senare uppköpta av utländska bolag. I Danmark ledde det till att vissa lite mer framgångsrika yrkesfiskare som satsat på pelagiskt fiske kom att dominera innehaven av fiskerättigheter. I det pelagiska fiske där storskalighet är lönsamt utformades det danska systemet (IOK, infördes 2003) för att få en snabb minskning av fiskeflottan som var ålderdomlig och med en mycket kraftig överkapacitet. En snabb minskning av fiskeflottan ledde till färre båtar och ökad koncentration är en naturligt följd av det.
Det danska systemet hade dock en konstruktionsmässig felaktighet. De gränser som skulle hindra att vissa fick för stor andel av fiskerättigheterna fungerade inte och fick ändras år 2012. Några av de stora ägarna av fiskerättigheter inom det pelagiska danska fisket (exempelvis Skagerak Group) när det infördes har okså lämnat och istället har andra, då betydligt mindre företag, köpt på sig fiskerättigheter. Det har alltså inte varit så att systemet från start bara gynnat vissa stora kapitalstarka företag.
I det demersala fisket (fisket på bottenlevande fisk, FKA-systemet) ville danska myndigheter ha ett annat utfall än inom det pelagiska. Här fanns det ett behov av att skydda det kustnära småskaliga fisket (i Danmark är detta nästan enbart demersalt) och därför infördes särskilda regler för extra fiskerättigheter (kvoter) till det kustnära och småskaliga fisket. I det demersala fisket är kapitalkoncentrationen betydligt mindre än i det pelagiska fisket. Skyddet av det kustnära fisket har också lyckats. Antalet små båtar har minskat lika mycket som antalet båtar totalt sett. Det småskaliga fisket har alltså inte missgynnats av att överförbara fiskerättigheter införts. En stor del av fiskerättigheterna i det demersala fisket ägs dessutom av kollektivt och kooperativt ägda företag. Ett problem är dock att vissa av de kapitalstarka pelagiska fiskeriföretagen investerat även i demersalt fiske och köpt på sig fiskerättigheter upp till de gränser som gäller och dessutom genom bulvaner (nära släktingar) skaffat sig ännu större andelar. Kanske borde dansk lagstiftning ändras för att försvåra detta förfarande.
En oundvikligt konsekvens av att överkapaciteten i det danska fisket försvunnit genom införandet av överförbara fiskerättigheter är att med minskat antal fiskebåtar blir det minskat antal fiskare, minskat antal fiskelägen och minskat antal fiskehamnar. Den utvecklingen går inte att göra något åt då det var nödvändigt att minska fiskeflottan. Den utvecklingen var helt enkelt nödvändig.
I Sverige har inga kvotbaroner egentligen skapats och det småskaliga kustnära fisket har i stort sett inte påverkats alls av införandet av överförbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket. De som äger mest fiskerättigheter är fortfarande de som även innan fiskade mest och de är alla aktiva yrkesfiskare. En hel del fiskare har också lämnat det svenska fisket och fiskar pelagiskt med båtar i andra länder, exempelvis Danmark, Tyskland, Finland och Island (fiskar i Västsahara). En del har blivit fiskfiskare i Norge eller räkfiskare i Danmark. Inga stora kapitalintressen har kommit in fisket, varken i Danmark eller Sverige. Däremot på Island och dessutom i Norge där överförbara fiskerättigheter inte kan sägas existera. Det har med andra ord inte i sig med överförbara fiskerättigheter att göra.
Antalet båtar engagerade i småskaligt pelagiskt fiske har inte minskat alls. Antalet båtar som ägnar sig åt pelagiskt fiske i Östersjön har minskat mindre än antalet stora pelagiska båtar med bas på Västkusten. Orsakerna till detta är att det i det svenska pelagiska fisket finns en kustkvot som ligger utanför det pelagiska systemet med överförbara fiskerättigheter och att det inom det pelagiska systemet finns en regional tilldelning för båtar som enbart fiskar i Östersjön.
I vissa andra system med överförbara fiskerättigheter, exempelvis i USA, tycks det som om det hela lett till att det finns personer som inte ägnar sig åt aktivt yrkesfiske på något sätt utan bara säljer, köper och hyr ut fiskerättigheter. Detta är lätt att åtgärda genom att innehavare av fiskerättigheter måste vara aktiva fiskare. Så fungerar det i svenskt pelagiskt fiske och i huvudsak också i danskt. Det kan också lösas genom att fiskerättigheter enbart får innehas av fiskeriorganisationer som sen delar upp dem på olika båtar eller fiskeriföretag som i England och Skottland.
Unga fiskare
En grundläggande kritik gentemot överförbara fiskerättigheter är att det kan vara svårt för unga fiskare att börja med fiske då de saknar kapital för att köpa fiskerättigheter och båt. Detta problem har egentligen inget med överförbara fiskerättigheter att göra. Eftersom fisket änge varit privatiserat och förbehållet en bestämd krets av personer har det länge varit svårt för unga att komma in fisket som ägare eller delägare. Det har egentligen bara varit möjligt för barn till sådan som haft fiskettillstånd/licens. I Danmark har det också funnits en möjlighet att få anställning på stora båtar som löneanställd.
Svårigheterna för unga syns tydligt i statistiken i såväl Danmark som Sverige, den genomsnittliga åldern i fiskarkåren är omkring 60. De unga finns främst på större båtar, i Danmark exempelvis Ocean Prawns räktrålare eller stora pelagiska båtar och i Sverige är de ofta delägare i båten. Anledningarna till att unga föredrar stora båtar är kanske framförallt mycket bättre arbetsförhållanden.
De överförbara fiskerättigheterna har inte försvårat rekryteringen utan kanske snarare underlättat den. Genom minskad överkapacitet i fisket som en följd av överförbara fiskerättigheter har ekonomin i fiskeriföretagen blivit bättre vilket lett till nyinvesteringar i moderna båtar vilket gett bättre arbetsmiljö. Bättre arbetsmiljö gör det lättare att rekrytera unga. Bättre ekonomi ger också bättre löner och bättre inkomster. Något som också underlättar rekrytering av unga till fisket
Det har länge varit mycket svårt att rekrytera unga till fisket. Överförbara fiskerättigheter har inte varit orsaken till det och är kanske inte heller en direkt lösning även om mycket tyder på att överförbara fiskerättigheter indirekt kan leda till att det blir lättare att rekrytera unga. Men sannolikt behöver system med överförbara fiskerättigheter kombineras med åtgärder som gynnar unga och nya fiskare. Speciellt avsatta fiskerättigheter, investeringsstöd och liknande.
Läs också:
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Privatisering, Kvotbaroner, Unga fiskare, TFC, ITQ, Individuella överförbara fiskerättigheter, Överförbara fiskerättigheter, Pelagiskt fiske, Demersalt fiske, Island, Norge, Danmark, Sverige, England, Skottland
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.