Sveriges Natur får det mesta fel om sillfisket

Merparten av sillen i Östersjön fiskas av båtar från Västkusten. Det är korrekt. Merparten fiskas också för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja (kallas industrifiske eller skrapfiske). Anledningen till det är att sillen från Östersjön inte går att sälja till konsumtion på grund av Livsmedelsverkets numera felaktiga rekommendationer. Sveriges Natur försöker hitta på nån annan anledning. Östersjösillen är inte heller den bästa sillen för inläggning och har aldrig nånsin, inte ens innan den fick för mycket miljögifter, använts till inlagd sill i nån större utsträckning. Den är helt enkelt inte lämplig till det. Östersjösill och strömming äts med fördel stekt. Den är bättre och godare på det viset än vad sill från Skagerak och Nordsjön är.

Tidskriften Sveriges Natur och journalisten Andreas Tun Hedfors har dock fått det mesta om sillfisket om bakfoten. Det inser läsaren av artikeln om sillfisket i Östersjön ganska snart. Det finns sill som säljs till konsumtion från båtar i Östersjön. Då handlar det om mindre båtar än de som fiskar sill för industriändamål.

En stor del av den sill som fiskas för konsumtionsändamål i Östersjön tillhör det västra beståndet i Östersjön (kallas ofta Rügensill). Den sillen innehåller inga gifter och får fiskas i Skagerak och Kattegatt utan några om helst restriktioner men lyder under Livsmedelsverkets råd för Östersjön när den fiskas där.  Rügensillen leker och föds i sydvästra Östersjön, men äter sig fet och fin i Kattegatt och Skagerak. Därför har den egentligen aldrig varit giftig.

Sill från Bottenhavet används också för konsumtion, bland annat tillverkas surströmming. Det finns nog ingen som äter riskabla mängder surströmming.

Livsmedelsverkets råd kommer dessutom att ändras. Sillen från Östersjön ska bli tillåten att äta i hela Europa och de särskilda råden för konsumenter i Sverige och Finland har då inte längre fog för sig.

Det småskaliga fisket av sill i Östersjön består i praktiken av fyra olika delar, del ett är lite större trålare som ingår i det pelagiska systemet och har rätt till regional kvot, del två mindre trålare som fiskar på kustkvoten, del tre är två snörpvadsbåtar i Blekinge och del fyra är garnbåtar som fiskar i Öresund.

Det är endast i Öresund som passiva redskap spelar nån större roll när det gäller mängden fångad sill. I resten av Östersjön är det omöjligt att fiska med passiva redskap på grund av att det finns så mycket säl och skarv. Patrik Persson från Havs- och vattenmyndigheten har helt enkelt fel när han hävdar att passiva redskap dominerar fisket på kustkvoten i Östersjön. Kanske är det fler båtar som har tillstånd att fiska med passiva redskap än de som har tillstånd för trålfiske, men de fiskar mycket lite sill.

Vidare så tilldelas inte kvoter (fiskerättigheter) på grund av historiskt fiske som Sveriges Natur påstår. Det gjordes en gång för alla för cirka 10 år sen, men efter det så är fiskerättigheterna individuella samt köp- och säljbara. Och förresten stämmer deras uppdelning av båtarna som innehar fiskerättigheterna också dåligt. GG 505 Polar har tillfälligt tre båtars fiskerättigheter (GG 204 Tor-ön, GG 207 Torland och GG 505 Polar) och normalt har båten inte så stora fiskerättigheter som de har i år. Det är lätt att se genom att titta på landningarna under tidigare år.

Sveriges Natur är ute och cyklar. De har fel om varför vissa båtar fiskar den mesta sillen, fel om vad Östersjösill används till och varför, har noll koll på sillbestånden, ingen koll på båtarnas fiskerättigheter och varför de ser ut som de gör, fel om att sill skulle vara farligt att äta osv.

Läs också:

• Svenska landningar av industrifisk 2017 – båtar och företag
• Svenska landningar av sill 2017 – båtar och företag
• Kustnära och småskaligt fiske i Östersjön – landningar 2017
• Miljövänligaste fisken att äta – sill och lax

PS. Jag begriper inte heller valet av bild som Sveriges Natur gjort. Bilden visar en typ av trålare som inte längre existerar (förutom den nuvarande Glomskär som verkar ligga i bakgrunden). Dessutom är de inte stora, inte heller Glomskär.