Levande kustsamhällen med lokalt fiske

Konferensen Östersjöfiske 2020 som äger rum i Simrishamn i november varje år har i år hållbart fiske som tema. Frågeställningar som kommer att debatteras är bl.a. ”Levande kustsamhällen med lokalt fiske – vad betyder kulturarvet när man blickar framåt?”, ”Omställning till ett hållbart fiske – vad krävs, och vad vinner man?”. Den första av dessa ska jag kommentera här.

Det finns idag bara ett enda samhälle i Sverige som är beroende av fiske. Andra större fiskelägen är mer beroende av turism (ex.vis. i norra Bohuslän och på Österlen) eller andra näringar (ex. de flesta fiskelägen i Göteborgsområdet). Den enda plats där andra näringar spelar marginell betydelse är en liten ö i Göteborgs skärgård, Rörö. Den största näringen på ön är fiske och öns yrkesfiskare har sannolikt den lägsta medelåldern i något svenskt fiskeläge, möjligtvis i viss konkurrens med Fiskebäck, Donsö, Fotö och Dyrön.

Rörö kommer inte att nämnas av de som ska prata på konferensen i Simrishamn trots att det är en plats där yrkesfisket överlevt mot alla odds och genom befolkningens egna ansträngningar. Orsakerna är sannolikt flera, däribland ovanligt företagsamma och innovativa yrkesfiskare, låg skuldsättning på 1960- och 1970-talet och geografisk isolering vilket inte gett några alternativ till de som velat bo kvar.

Rörö har tillsammans med Dyrön, Rönnäng, Donsö, Fotö och Fiskebäck sannolikt också Sveriges mest miljö- och klimatvänliga fiske. Kombinationen av flyttrålsfiske, snörpvadsfiske, burfiske, garnfiske och med förhållandevis litet inslag av bottentrålning garanterar den saken.

Flyttrålsfiske och snörpvadsfiske är det mest miljövänliga fisket som finns. Lägst bränsleförbrukning per fångat kilo fisk, inga bottenskador och fiske på långsiktigt hållbara bestånden på ett långsiktigt hållbart sätt. Detta fiske bedrivs av medelstora och stora fiskebåtar, Det näst mest miljövänliga fisket är burfiske. Garnfiske är inte lika miljövänligt och bottentrålning är det helt klart inte.

På Rörö finns idag 5 stora fiskebåtar som fiskar med flyttrål och snörpvad (2 st), 5 medelstora fiskebåtar som fiskar kräfta med bottentrål varav två också fiskar med flyttrål och en deltar som lysbåt i snörpvadsfiske. 2 av båtarna är de enda kvarvarande båtarna på Västkusten som fiskar traditionellt. Dessutom finns kanske 10 båtar som fiskar kräfta med med bur, hummer med tinor och vissa fall också fisk med garn. De flesta av de mindre används av äldre fiskare som bara fiskar ibland. På samma vis har det varit sen urminnes tid på ön. Det som fiskas är sill, skarpsill, tobis, makrill, kräfta, fisk (torsk, rödtunga etc), hummer och krabba. Det är ett lokalt baserat fiske men utan de stora båtarna skulle fisket på ön dö i likhet med vad som blivit fallet på andra lika isolerade öar såsom de två grannöarna Hyppeln och Knippla eller Käringön.

När politikerna och tyckarna i Simrishamn diskuterar ”Levande kustsamhällen med lokalt fiske” så det utifrån premissen att Rörö inte finns och inte räknas. För Röröborna har klarat sig själva på ett sätt som politikerna och tyckarna inte vill acceptera. De har klarat sig genom att satsa på ett lönsamt fiske som också är miljö- och klimatmässigt hållbart och bra. En stor del av fisket är också konsumtionsfiske. Men det är i till stor del ett storskaligt uthavsfiske, något som miljövänner, politiker och tyckare alltid är negativa till. Faktiskt helt utan anledning och ofta med falska och felaktiga argument.

Läs mer:

PS. Maris Gillette som tycks var en expert på kinesiskt porslin förfaller mig vara en mycket märklig föredragshållare när det gäller lokal förankrat hållbart fiske.

Advertisements