Blåfenad tonfisk – en gång en viktig art för svenskt fiske

Blåfenad tonfisk (Thunnus thynnus) eller mer noggrant kallad atlantisk blåfenad tonfisk (ABT) är huvudsakligen en utsjöart som uppehåller sig i de fria, övre vattenlagren. Den lever i stim, som ung ibland tillsammans med andra storväxta makrillfiskarter. Födan utgörs framför allt av mindre stimlevande fiskarter; främst makrill, men även sillfiskar och tobisfiskar samt bläckfiskar och krill. Den gör ständiga födovandringar och följer makrillstimmen.

Under dessa vandringar tar sig grupper blåfenad tonfisk också in i Skagerak, Kattegatt och Öreusnd samt ibland till och med södra Östersjön under sensommaren och hösten. Från 1970-talet och fram till 2015 höll sig dock tonfisken borta från svenska vatten, framförallt på grund av ett alltför stort fiske i Nordsjön på 1950-talet och i Medelhavet från 1960-talet till 2010-talet. En bidragande orsak var troligen också bristen på sill och makrill under 1970- och 1980-talen

Blåfenad tonfisk jagar i flock, och flockens medlemmar samarbetar för att tränga ihop stim av mindre fiskar så att de blir mer lättfångade. Simhastigheten kan uppgå till 70 km/h. Blåfenad tonfisk blir könsmogen vid 4–5 års ålder och leker på grunt vatten bland annat i Mexikanska golfen och i Medelhavet. Den kan bli upp 4,5 m lång, vanligen dock inte mer än 3 meter.

Arten gör också omfattande vertikala vandringar, ofta snabbt och flera gånger per dygn, och den kan nå ned till 1 000 m djup. Den andas genom att simma med öppen mun och är så specialiserad på detta att den kvävs om den inte kan simma framåt.

Under en stor del av nittonhundratalet har blåfenad tonfisk varit en vanlig fångst i det svenska fisket

I början av 1900-talet landades blåfenad tonfisk för första gången i Göteborg i modern tid. 1910 landades ingenting men 1915 landades 690 ton och Sverige var en av världens större tonfisknationer. Därefter landades tonfisk under nästan hela 1920-talet men det minskade för varje år och 1927 landades inget. 1933 landades blåfenad tonfisk återigen. 7 ton. Därefter fortsatte svenska båtar att fånga och landa blåfenad tonfisk fram till slutet av 1950-talet.

Blåfenad tonfisk. Illustration: National Oceanic & Atmospheric Administration (NOAA). Public domain

Toppåret var 1942 då svenska yrkesfiskare landade 2 068 ton blåfenad tonfisk (nedan bara tonfisk). Under andra världskriget var Sverige den största nationen i Norden när det gällde fiske av tonfisk. Sannolikt fiskades tonfisk delvis på grund av att båtarna inte kunde fiska sill och fisk ute på Nordsjön. Totalt deltog 32 båtar och 147 yrkesfiskare i det riktade fisket av tonfisk är 1942. Fisket skedde i Kattegatt, Skagerak och Öresund. Större delen av tonfisken fångades dock som bifångst i annat fiske. Tonfisk stod detta år för 3,4% av det totala fångstvärdet i svenskt fiske. Som en jämförelse kan nämnas att sill stod för 28,5%, skarpsill 13,3%, torsk 9,9%, vitling 8,8%, makrill 7,2% och räka 3,6%.

På 1950-talet minskade fisket dock kraftigt och 1960 skedde den sista egentliga landningen men vissa år under 1960- och 1970-talen landades enskilda tonfiskar. Enskilda tonfiskar har också landats varje år efter att den blåfenade tonfisken åter börjat komma till Skagerak och Kattegatt för att äta upp sig. De fångas i allmänhet som bifångst i det storskaliga pelagiska fisket efter sill på hösten. Ett begränsat riktat fiske har tagits upp i Norge där två båtar varje år får licens att fiska tonfisk. Något svenskt fiske i den närmaste framtiden är troligen inte tänkbart.

Läs mer:

Gilla Anders Svensson på Patreon!