Ägandet i det svenska fisket i början av 1900-talet

Vid början av 1900-talet hade ett flertal olika fiskarkultur utvecklats i olika delar av Sverige beroende på materiella förhållande, historiska äganderättsförhållanden med mera. Den mest särpräglade utvecklades i södra Bohuslän, Göteborgsområdet och norra Halland. De sex olika kulturer som kan definieras utifrån detta är:

• I Bohuslän och norra Halland en kultur inriktad på kustnära fiske med krokredskap, garn, tenor, ryssjor och vad. Baserad på fritt fiske. Sill, makrill, torsk, rödspätta, vitling, hummer, ål med mera.
• I mellersta och södra Bohuslän, Göteborgsområdet och norra Halland en fiskerikultur inriktad på uthavsfiske med krokredskap och vad. Baserad på fritt fiske. Sill, makrill, skarpsill, långa, torsk, kolja, vitling. rödspätta, sej med mera.
• En fiskerikultur i Halland och västra Skåne baserad på ett kustnära fiske av färsk fisk med garn och ryssjor, bland annat med så kallade kvassar. Baserad på fritt fiske. Rödspätta, tunga, sill, torsk med mera
• En kultur med kustnära fiske av ål med mera med fasta redskap (bottengarn, trapnets) och garn i östra Skåne och Blekinge. Baserad på äganderätt. Ål, sill, torsk, rödspätta med mera
• I Blekinge och på Gotland en fiskerikultur med uthavsfiske med garn och krokredskap. Baserad på fritt fiske. Sill, torsk, lax. flundra (skrubba) med mera.
• En fiskerikultur med kustnära fiske med garn (skötar) och not (vad) längs Östersjökusten inklusive Gotland och Norrland. Baserad på äganderätt. Strömming (sill), lax, sik, torsk, abborre och gädda med mera.

I de flesta av dessa fisken hängde ägandet av en fiskebåt eller fiskeredskap ihop med ägandet av mark och bedrivandet av jordbruk. Ofta kombinerades det också med jakt. Ägandet av en båt tillföll därför i allmänhet en markägare. Fisket bedrevs dock ofta på vatten som var byallmänningar vilket gjorde att det. viss sammanhang byggde på samarbete.

Samarbete

Men i storfiskeområdet i södra Bohuslän, Göteborgsområdet och norr Halland såg det helt annorlunda ut. Yrkesfiskarna i detta område ägde ingen mark, ibland inte ens grunden för huset de bodde i. Det var alltså människor som saknade kapital. Egendomslösa. Samtidigt krävde det fiske de ägnade sig åt ett stort kapital.

Lösningen var att äga både redskap och båt tillsammans. En snörpvad eller en backa (långrev) var dyra redskap och de kunde ha mellan 5 och 20 delägare. Båtarna var vid denna tid billigare och hade ofta kring 3-5 delägare, ibland ännu fler. Man kunde äga 1 lott eller ibland en halvlott i redskap eller båt. Kanske en lott i både i redskap och båt.

När det gällde fartyg och båtar var det en känd ägarform som funnits sen medeltiden och som kallas partrederier. I fiskets värld kallades det dock i början för fiskelag medan delägarna i en snörpvad kallades vadlag och delägarna i en backelänk utgjorde ett backelag. Vadlagen vara de största enheterna då det krävs mycket folk för att fiske med en stor snörpvad.

Inkomsterna från försäljningen av fisk delades lika så att först lades båtens och redskapets andel (det som behövdes för att underhålla båten och redskapen) åt sidan och sedan delades resten lika (varje lott gav lika mycket betalt). Hur det såg ut i detalj kunde vara olika beroende på vilket redskap det handlade om och vilken slags båt det handlade om. Men grunderna var samma. Man ägde ihop och fick lika lön.

Försök till bolagisering

Under historiens gång hade det dock gjorts många försök från handelsmän i städerna att bolagisera fisket. Fiskeföretag startades och fiskare anställdes men fiskeribolagen kunde inte konkurrera med det kollektivt organiserade fisket. De lades alla ner efter några år.

I början av 1900-talet skedde det återigen försök från handelsmän i städerna och från fiskhandlare och fiskfabrikanter att skapa ett bolagsfiske. Detta gjordes som en följd av den tekniska utvecklingen med ångmaskiner och motorer. Bolagen satsade på ångtrålare som krävde stort kapital och på det nya fiskeredskapet trål. Det handlade vid denna tid bara om bottentrål. Denna gång var det mer långvarigt men i slutändan gick det ändå inte. Inte heller vid denna tid kunde de konkurrera med det kollektivt ägda fisket.

Källor:

• Olof Hasslöf, Svenska Västkustfiskarna, 1949, Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund
• Per Hallén, Ånga in i framtiden – den bortglömda ångtrålarepoken i svenskt fiske 1901-1951, i Fisken i forskningen, 2019, Riksarkivet
• Lennart Bornmalm, Om den västsvenska fiskerinäringen, i På vattnet, 2020, Carlssons

Läs också:

• Det svenska fisket i början av 1900-talet