Bottentrålning och bifångst

Publicerad denFörfattareAnders Svensson

Bottentrålning och bifångst kan vara ett problem. Eftersom livet på havets botten är mycket mer blandat än pelagiska enartsfiskstim mitt i vattenmassan, fångar bottentrålar ofta flera arter samtidigt. För vissa bottentrålsfisken är detta meningen. De flesta eller alla arter som tas ombord är i de fallen önskvärda och säljbara. I andra bottentrålsfisken är bifångst inte önskvärt.

Men bottentrålning ger ofta fångster av icke-målarter som fiskare får eller kan kasta överbord. I Sverige gäller EU-regler som säger att allt som tas upp av kvoterade arter måste tas i land. Annat kan kastas överbord. Det finns också storleksregler som innebär att det krävs en viss storlek för att kvoterade arter och målarter ska fångas. De som ligger under den storleken (undermålig fångst) måste dock också landas och dras av på den enskilde fiskarens/fiskebåtens fiskerättigheter/fiskemöjligheter (kvot). Den undermåliga fångsten får dock inte säljas till konsument.

Att arter som inte är målarter som kastas överbord är slöseri med potentiell mat och många varelser överlever inte detta. I Sverige och EU får de arter som kan överleva detta kastas ut även om det är kvoterade arter. det gäller både oönskade arter såväl som kvoterade arter och målarter.

Fiske kan vara hållbart även om det finns bifångster

Så länge som bifångster och arter som kastas överbord är inom biologiska gränser är dock fiske med höga bifångster hållbart. God förvaltning innebär att bifångstpopulationer övervakas och på så sätt kan fiskets påverkan begränsas. I många fall är effektivt förvaltade bottentrålsfisken kraftigt begränsade i sin förmåga att fånga målarter genom kvotbegränsningar för bifångster som inte är målarter. Det gäller bland annat kräftfiske  och räkfiske i Sverige.

I Sydostasien och andra regioner anses knappast något som bifångst eller kasseras. Där finns det lokala marknader för nästan allt som dras upp från havsbotten. Många arter befinner sig dock inte vid sunda biologiska gränser. Men så är det inte i Sverige.

Bottentrålning har en genomsnittlig bifångst på 31-55 %, men är starkt beroende av typen av trålredskap, målarter och individuellt fiske. Exempelvis  producerar vissa skldjursfisken bifångster på över 80 %. Bland dessa fisken finns exempelvis kräftfisket i Skagerak och Kattegatt om inga bifångstbegränsande åtgärder används.

Minska trålarens bifångst

Ett av de bästa sätten att minska bifångsten är att förbättra fiskeredskapen så att icke-målarter inte tas upp. I det svenska räkfisket används en rist i trålen som innebär att de arter som inte går igenom risten sorteras bort. Ett fåtal trålare använder också en rist som sorterar bort räka som ligger under målstorleken. I kräfttrålen används också en rist för att sortera bort fisk. I fisket av plattfisk har det också utvecklats trålar med rist som kan sortera bort rundfisk.

Det förekommer också en utveckling där trålarna förses med kameror. Det gör att trålen kan öppnas och stängas för att undvika bifångst. Andra trålar kan vara försedd med luckor som kan öppnas under vattenså att bifångst kan släppas ut nere vid botten

Förvaltning och reglering har också en viktig roll att spela för att minska bifångster. Adaptiv, dynamisk förvaltning kan minska bifångsterna kraftigt. I räkfisket i Skagerak används denna metod som brukar kallas realtidsstängning. Fiskare och förvaltare kan digitalt kartlägga områden med hög bifångst och kommunicera oftare om bifångst och arter.

Om en eller flera båtar får för mycket bifångst eller undermålig fångst i ett område kan det omedelbart stängas för allt fiske. Kommunikation är nyckeln till att det kan fungera. Ny satellit-internet- och mobiltelefonteknik gör det mycket enklare än för fem år sedan. Kameraövervakning ombord kan användas för att säkerställa korrekt redovisning.

Läs mer:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.