Varför far Elin Segerlind med osanning?

Elin Segerlind är vänsterpartist. Hon sitter i riksdagen. Hon är ansvarig för fiskerifrågor i vänsterpartiet. Det är olyckligt. Jag är medlem i samma parti och en flitig debattör i fiskerifrågor. Min uppfattning är att Segerlind är olämplig som företrädare för partiet i fiskerifrågor då hon inte utgår från vetenskap, fakta och analys i sitt tyckande och agerande i fiskerifrågor.

I tidningen Fiskejournalen har en debattartikel av henne publicerats. Hon antyder i artikeln att det storskaliga fisket för ohållbart vilket innebär att hon vänder sig mot all kunskap, vetenskap och forskning kring fiske. Enligt WWF är den bästa fisken att äta den som fångas i det storskaliga fisket. Enligt alla undersökningar, och vetenskapliga rapporter är det storskaliga pelagiska fisket det mest klimat- och miljövänliga fisket genom låg bränsleförbrukning, i stort sett inga bifångster och utan skador på bottnarna. Fisket sker i enlighet med vetenskapliga rådgivningen och inom de ramar som beslutats utifrån denna.

Det finns ingenting som tyder på att det storskaliga pelagiska fisket orsakat problemen i Östersjön. Istället visar allt forskning på att problemen är miljöförstöring, klimatförändringar, övergödning, säl och skarv.

Hon vidhåller att det pelagiska systemet med överförbara fiskerättigheter (TFC, ITQ) skapat problem för det småskaliga kustnära fisket. Detta är en ren lögn. Två statliga utvärderingar visar att systemet gynnade det småskaliga fisket, det ledde till att hälften av alla stora pelagiska trålare försvann och att inga små båtar försvann. För att särskilt gynna det kustnära och lokalt baserade fisket finns också en regionalkvot för Östersjön och en kustkvot.

Kustkvoten i östra Östersjön som bl.a. inkluderar ICES-område 29 är på 2 500 ton. Hittills i år har 36% av denna fiskats upp. Det är bara vissa år denna kvot helt fiskas upp. Det finns alltså inga som helst problem med kvotfördelningen vilket Segerlind påstår. Systemet fungerar mycket bra och innebär inga olägenheter för det kustnära fisket. Om det finns för lite sill vid kusten är det naturligtvis ett problem, men det har ingenting med fördelningen av kvoter att göra. När Elin Segerlind påstår att det har betydelse så sprider hon felaktig och falsk information.

Däremot så har storleken på totalkvoten betydelse. Sätts den felaktigt kan fisket bli för stort. Idag sätts kvoten utifrån vetenskapligt baserad rådgivning. Det mesta av kvoten fiskas upp av Sveriges miljö- och klimatvänligaste fiskebåtar som dessutom utgör grunden för kulturen och livet i det enda samhälle som idag lever på fiske plus några andra orter där fisket idag också har stor betydelse.

Segerlind tror också att en utflyttning av trålgränsen skulle göra nån skillnad. En ensidig svensk utflyttning av trålfiskegränsen skulle bara drabba svenska fiskare, kanske främst de mindre trålare från Östkusten och Gotland som idag trålar precis utanför trålfiskegränsen dvs trålare som fiskar på kustkvoten och regionalkvoten. De större trålarna har ju inga problem med att fiska längre ut vilket de också oftast gör. Trålare från Finland, Estland, Polen och Danmark skulle kunna fortsätta fiska innanför en ny trålfiskegräns utan problem. Jag kan inte förstå varför Segerlind vill missgynna småskaligt, lokatl och regionalt baserat svenskt fiske på detta sätt.

Sen menar Segerlind att bara småskaligt fiske skulle ger social hållbarhet till kustorter och fiskelägen. Det är helt enkelt dumheter. Det finns idag ett enda samhälle i Sverige som lever på fiske, ett litet fiskeläge i Göteborgs norra skärgård som heter Rörö. Utan det storskaliga fisket hade Rörös befolkning halverats och det hade blivit som på grannöarna, gamlingar och sommargäster i alla hus. Utan storskaligt fiske har det småskaliga ofta svårt att klara sig. För det storskaliga garanterar och betalar för infrastruktur kopplad till fisket som de småskaliga inte kan betala för. Det krävs en ömsesidighet med både småskaligt- och storskaligt fiske för att fiskelägen ska kunna överleva i längden.

Dessutom vore det klädsamt om Segerlind tog upp de riktigt stora problemen för kustfisket. Säl, skarv och spigg. Säl och skarv äter mängder med sill (strömming) invid kusten, förströ redskap, tar fångsten ur garnen med mera, Skarv äter enorma mängder sill invid kusten Spiggen äter upp strömmingens, gäddans, gösens och abborrens ägg och yngel samt bidrar till övergödningen. Det som behövs för att lösa dessa problem är ökad jakt på säl och skarv, att det blir tillåtet att sälja sälprodukter och att ett reduktionsfiske på spigg genomförs.

Det finns dock en aspekt på fisket där Elin Segerlind har rätt. Det är den olyckliga uppdelningen av fisket som lett till att Östersjöns torsktrålare och backebåtar bara fick fiska torsk och silltrålarna bara fick fiska sill. Men det var också möjligt att slippa den uppdelningen. Sålunda finns det idag fyra västkustbåtar som ingår i det pelagiska systemet som också fiskar demersalt, tre av dem är hemmahörande på Rörö. Observera att denna uppdelning inte gäller det kustnära småskaliga fisket på kustkvoten så om Segerlind tror att förändringar på detta område skulle förändra något för kustfisket så har hon fel. Yrkesfiskare i Östersjön borde få tillbaka möjligheten att fiska lax och kanske också sill i viss mån. De kan dock skaffa sig möjligheten att fiska sill genom att köpa fiskerättigheter i det pelagiska systemet.

Möjligheten att skaffa sig fiskerättigheter för sill helt gratis har också funnits genom att det i nästan 10 år i praktiken var fritt fiske på sill i Bottenhavet. Västkustbåtar utnyttjade denna möjlighet till fritt fiske på sillen i Bottenhavet men ingen östkustbåt gjorde det. De västkustbåtar som agerade på detta vis har idag antingen helt övergått till sillfiske eller så har de lagt ner fisket av torsk i Östersjön och dessutom i nåt fall övergått till kräftfiske.

Det finns också östkustfiskare som kringgått problemet genom att ha två båtar. En för sillfiske på kustkvoten och en annan för torsktrålning.

Elin Segerlind bortser ofta från fakta, hon går emot forskningen och vetenskapen, hon sprider felaktiga uppgifter om fisket, kvoter, förvaltningssystem och TFC. Hon är därför olämplig som Vänsterpartiets företrädare i fiskerifrågor.

En vänsterpolitik för fisket måste utgå från vad som är bäst för naturen och fiskbestånden. Den linje Elin Segerlind företräder ger överkapacitet och olönsamt fiske. Olönsamt fiske och överkapacitet leder till olagligt fiske, olagliga utkast och överfiske. Det är en för naturen och miljön destruktiv linje med negativa effekter för allt fiske, för fiskbestånden och för havsmiljön.

Istället borde Segerlind vara för införandet av TFC i allt fiske för att kunna anpassa fisket till verkligheten med överkapacitet i vissa sorts fisken (ex. räkfisket) och underkapacitet i annat fiske (ex.plattfisk). Med kustkvoter och regionalkvoter skyddas det kustnära fisket. Det har införandet av ett sådant system i det pelagiska fisket visat med all tydlighet. Systemen bör dessutom kombineras med en avgift på samma sätt som är fallet med minerallagstiftningen.

Minerallagstiftningen är en inskränkning i den privata äganderätten på grund av att mineraler anses vara en gemensam tillgång som tillhör alla svenskar och inte bara markägarna. Det är en bra lagstiftning. På samma sätt är inviduella överförbara fiskerättigheter en bra lagstiftning som förhindrar det som kallas allmänningens tragedi och som i detta fall yttrar sig som överfiske, utkast och slöseri med resurser. Enda kända och fungerande sättet att komma till rätta med sådana problem är individuella överförbara fiskerättigheter.

 

 

 

Advertisements