Bifångster i industrifisket av lodda, taggmakrill och trynfisk

Inlägg nr 4 av 4 i serien Bifångster i fisket

Utöver de vanligaste arterna i det nordiska industrifisket, skarpsill (brisling), tobis, vitlinglyra (sperling, øyepål), och blåvitling (kolmule) fiskas också taggmakrill (hästmakrill), trynfisk (havgalt, boarfish) , lodda (capelin) och guldlaxfiskar (vassild, strømsild) i det nordiska industrifisket för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja.

Lodda fiskas invid Grönland där det både förekommer lokala bestånd och under delar av året långväga vandrade loddastim som tillhör den isländska loddan som normalt leker söder om Island. Lodda fiskas också runt Island, i farvattnen mellan Grönland och Jan Mayen samt i Barents hav på ett bestånd som leker vid Finnmarkskusten och vandrar norrut mot Spetsbergen på födosök. Även i Norge finns lokala bestånd av lodda i fjordarna som vid Grönland. Utöver detta fiska också lodda i Kanada, bland annat i St. Lawrencebukten. Fisket där är inriktat på rom som exporteras till Japan medan fisket i Norden främst är ett industrifiske för fiskmjöls- och fiskoljetillverkning.

Danska fiskare deltar ibland i fisket av lodda vid Grönland och Sverige har också en liten kvot där.Annars är det mest ett norskt och isländskt fiske där norska båtar också fiskar vid Island. I Barents hav fiskar också ryska fiskare lodda. Det isländska loddafisket sker under två perioder:

Commonly there are two fishing seasons; the main winter season in January-April, fishing mainly 3-4 year old capelin and the summer season in the second half of the year for 2-3 year old capelin. The majority of the catch has been from the winter season in the past few years.

I Barents hav fiskas lodda främst under vintern.

Lodda fiskas med snörpvad eller pelagisk trål med små maskor (minst 16 mm). I Grönland, Norge och Island är snörpvad vanligast, i Ryssland pelagisk trål. Bifångst i loddafisket kan vara sill, torsk, kolja, hälleflundra och lax. Vid för stor bifångst av torsk stänger norska myndigheter fisket av lodda i det område där det fångas för mycket torsk i loddafisket. Torsk fås som bifångst främst vid det kustnära fisket i norra Norge medan sill är vanligare ute till havs. Loddafisket är normalt ett fiske med små bifångster.

Endre Dyrøy med loddenot

Endre Dyrøy med loddenot (snörpvad för lodda)

När lodda fångas för rommens (masago) skull, dvs för export till Japan sorteras hanlodda ut då den i det läget inte har nåt värde.  Det orsakar en hel del utkast av fisk. Detta fiske för konsumtionsändamål sker i lekområdena och har blivit allt vanligare på senare år.

Vid fiske invid norska kusten finns det begränsningar av vilka som kan fiska nära kusten och hur nära kusten det får fiskas. Det finns sannolikt liknande bestämmelser på Island. Där finns också bestämmelser som reglerar hur mycket unglodda som får finnas i en fångst och begränsingar av var lodda får fiskas med pelagisk trål. Vid för stor inblandning av ungfisk stoppas fisket tillfälligt i det aktuella området.

I Norge fiskas också vassild och strømsild som industrifisk. Vassild heter guldlax på svenska. Det är för norska förhållanden litet fiske.

Taggmakrill (hästmakrill) fiskas med pelagisk trål på många håll i Atlanten och på de flesta håll som konusmtionsfisk. Det är egentligen bara nordiska fiskare som fiskar hästmakrill som industrifisk. Taggmakrill fiskas främst av färöiska, norska och danska fiskare om vi håller oss i Norden. Bifångster i taggmakrillfisket har främst studerats längre söderut och inte i Nordsjön. Bifångsterna har då främst bestått av makrill och utkasten av fisk har varit mellan 3 och 20%. Även delfiner har tagits som bifångst.

PÅ 1990-talet undersöktes nederländska trålare som fiskar taggmakrill ör konsumtionsändamål. Makrill utgjorde hela 30% av den totala fångsten, 25% av de landade fångsterna och nästan hälften av den fisk som dumpades (46%). Hästmakrill som var målarten utgjorde 44% av den fisk som slängdes ut (dumpades). Orsakerna till utkast av makrill och hästmakrill var uppgradering (high-grading) som ju inte är ett problem i industrifiske. Övrig bifångst var främst sardin (pilchard) och blåvitling. All sardin och blåvitling dumpades, men deras andel av den totala fångsten var mycket liten.

Det undersökta fisket handlade om fiske väster om Irland och dessutom i engelska kanalen där också danska fiskare också fiskar taggmakrill. Vid senare undersökningar har utkasten varit cirka 10% av fångsten för nederländska pelagiska trålare, emn något högre i engelska kanalen. Vilka regler som gäller för makrillfångst vid taggmakrillfiske idag är okänt för mig i nuläget men bifångsten utgör sannolikt fortfarande en mycket stor del av fångsten och det handlar då om makrill som ju knappast används till fiskmjöl i Norden. I Norge tillåts bifångst av 10% makrill eller 10% sill  i hästmakrillfisket.  Något som tyder på att sill är vanlig bifångst i fisket av hästmakrill (taggmakrill).

Danska fiskare deltar också i fisket av trynfisk (havgalt) som främst sker i Irländska sjön. För att undvika bifångster av makrill och sill i detta fiske som bedrivs med pelagisk trål finns det sässongsstängningar. Fisket av trynfisk är ett ganska nytt fiske och det finns väldigt lite data att få tag.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Serienavigation<< Industrifiske – bifångster vid fiske av skarpsill och tobis
Advertisements