Fiskestil – att fiska på olika sätt

Inlägg nr 1 av 3 i serien Havsförändring

Har snabbt läst igenom den avhandling om fiske som Jonas Hentati-Sundberg skrivit och som bär namnet Sea Change – Social-ecological co-evolution in Baltic Sea fisheries. Avhandlingen handlar om östersjöfisket. Två avsnitt är speciellt intressanta för mig som är mest intresserad av västkustfisket. Det är avsnittet om fiskestilar (fishing-styles) och avsnittet om felrapportering inom skarpsills- och sillfisket. Båda dessa avsnitt berör också västkustfiskare som ju fiskar såväl sill och skarpsill i Östersjön.

Detta inlägg med kommentarer och funderingar kring avhandlingen och det som står där handlar om fiskestilar. Inte bara utifrån avhandlingens avsnitt om detta utan också generellt. Detta då jag tycker att avhandlingens tydliga motsättning mellan västkust och östkust inte är korrekt vilket jag ska återkomma till. Men orsaken till att motsättningen ser ut så i avhandlingen är att bara fisket i Östersjön studerats. Detta leder till just den syn med en motsättning mellan västkust och östkust som presenteras i avhandlingens artikel om fiskestilar.

Avhandlingen visar att det finns en avsevärd skillnad på det småskaliga traditionella fisket i Östersjön och på väskustfiskares storskaliga pelagiska fiske i Östersjön. Två radikalt skilda fiskestilar. Dessutom definieras en rad olika sätt att fiska, kallas i avhandlingen fisketaktik. Fisketaktiken (praktiken) baseras på vilka fiskarter som fiskas och vilka redskap som används. Dessa fiskemönster, denna fisketaktik kan sen klumpas ihop i olika fiskestilar. Tre fiskestilar identifieras i avhandlingen:

  1. Kustnära fiske (Archipelago), som i allmänhet kräver privat ägda fiskevatten och bedrivs på en lång rad olika arter där ål och abborre är viktigt för många är en stil. Fasta redskap är vanligt liksom garn (nät).
  2. Kustfiske (Coastal) som bedrivs lite längre från kusten och inte bedrivs på eget privat ägt fiskevatten är en annan stil. Torsk och lax har varit det viktiga i detta fiske om vi håller oss i Östersjön. Vanliga redskap är garn och krok, men även bottentrål förekommer
  3. Utsjöfiske. Det är ett i huvudsak storskaligt fiske som består av två segment i Östersjön, pelagiskt fiske på sill och skarpsill samt torskfiske. Redskapet är trål. Huvuddelen av de fiskare som ägnar sig åt utsjöfiske är från den svenska Västkusten. Detta gäller speciellt sill- och skarpsillsfisket. Men det finns även båtar från Östkusten som ägnar sig åt detta fiske idag. Utsjöfisket av torsk domineras faktiskt av båtar från Östkusten tillsammans med båtar från Halland. Det senare är viktigt och något som inte fångas av i avhandlingen där Västkustfiskare behandlas som en enda enhetlig grupp. Vilket inte är med sanningen överensstämmande.

Fisketaktik för Östersjöfiskare, arter; redskap; fiskestil

  1. Ål,gädda, abborre, rödspätta, torsk, vitfisk, sill; Burar och fällor; FS 1 – kombineras med 2
  2. Torsk, rödspätta; Garn (nät) 110-120 mm; FS 3 – kombineras med 5
  3. Sill; Garn 36-40 mm; FS 1 – kombineras med 1,2,4,5
  4. Gädda, vitfisk, abborre, gös, öring, skrubba; Garn 92-100 mm; FS1 – kombineras med 1,2,3,6
  5. Torsk, rödspätta; Garn (nät), bottentrål 120-130 mm; FS 2 – kombineras med 2
  6. Abborre, gädda, vitfisk, gös, skrubba; Garn 70-96 mm; FS 1 – kombineras med 1,2,4
  7. Torsk; Backor (långrev); FS 2 – kombineras med 2
  8. Piggvar, torsk, skrubba; Garn 220-240 mm, FS 2 – kombineras med 2,5
  9. Lax, öring; Drivgarn; FS2 (detta fiske är numera förbjudet)  – kombineras med 2,5,7
  10. Sill, torsk, skarpsill; Bottentrål, flyttrål 32 mm; FS 2 och FS 3,  – kombineras med 11, 12, 13
  11. Skarpsill, sill, torsk; Bottentrål, flyttrål 16-20 mm, FS 2  – kombineras med 10, 12
  12. Torsk, rödspätta, piggvar, skrubba; bottentrål 105-110 mm, FS 2 och FS 3 – kombineras med 5
  13. Skarpsill, sill; Flyttrål 16-20 mm; FS 2  – kombineras med 10, 11, 12

Ålfisket är idag stark begränsat och inga nya fiskare tillåts inom det. Kombinerat fiske med sill, torsk och skarpsill är i det stora hela inte existerande även om torsk fångas som bifångst i skarpsillsfiske.

Den uppdelning i olika fiskestilar som avhandlingen och artikeln om fiskestilar gör tycker jag är rimlig och användbar för att förklara hur fisket fungerar inom olika fiskerisegment, i olika befolkningsgrupper och på olika platser.

Västkustbåtarna som fiskar sill och skarpsill i Östersjön fiskar också sill, skarpsill, makrill och tobis i Nordsjön, Skagerak och Kattegatt. Det gör inte östkusbåtarna. Däremot är det ovanligt att de utsjöfiskare som fiskar torsk Östersjön fiskar på annat håll, detta oavsett om det är västkustbåtar eller östkustbåtar. Så är det idag, men så verkar det nog inte ha varit när avhandlingen skrevs. Det finns idag inte, med några få undantag, heller några utsjöfiskebåtar som fiskar både pelagisk fisk och torsk.

Traditionellt är västkustfisket indelat i två fiskestilar, kustfiske och utsjöfiske, där utsjöfisket dominerat från Sotenäs i norr till Göteborgs skärgård i söder medan kustfisket dominerat i norra Bohuslän och Halland. Det verkar som om om områden där kustfisket dominerat kunnat och varit intresserade av att satsa på torskfiske där de ekonomiska insatserna är lite mindre än i det pelagiska fisket. Stordriftsfördelarna är inte heller lika stora i utsjöfisket på torsk.

Genom att utsjöfisket på Tjörn och Orust förr främst var baserat på backefiske efter långa och andra torskfiskar och inte på pelagiskt fiske har utsjöfiske i stort sett försvunnit från hela området från Tjörn och norrut. Kvar har bara fiskarna i Göteborgsområdet blivit. Det är dessa fiskare som beskrivs i avhandlingen och som är representanter för utsjöfiskestilen. De var också dessa fiskare som drev igenom TFC (ITQ, individuella överförbara fiskerättigheter) i det pelagiska fisket i syfte att få bort överkapacitet och överfiske.

På Västkusten finns inga privata fiskevatten så den fiskestil som kallas Kustnära (Archipelago) i avhandlingen existerar i praktiken inte. Istället kanske det finns en annan fiskestil som innebär mer rörlighet men ändå har mycket gemensamt med Östersjöns kustnära fiskestil. Men mer om det vid annat tillfälle.

Skillnaden mellan fiskare som ägnar sig åt utsjöfiske (oftast från Västkusten) och kustnära fiske i Östersjön beskrivs som skillnader mellan stor mobilitet, ekonomiskt styrt och risktagande vad det gäller utsjöfisket gentemot begränsad rörlighet, kulturellt styrt och ovilja till skuldsättning bland de kustnära östersjöfiskarna. Författarna till artikeln om fiskestilar i avhandlingen argumenterar för att TFC kan inverka negativt på framförallt kustnära fiske då fiskare som sysslar med detta inte vill sätta sig i skuld och därför inte vill ta risker och investera i fiskerättigheter. Det verkar ju rimligt.

Motsättningen mellan Västkusten och Östkusten är delvis en schimär vilket jag redan nämnt. Men studeras enbart fisket i Östersjön vilket författarna till artikeln i avhandlingen gjort så framstår det förstås så. Motsättningen är i verkligheten i huvudsak mellan Göteborgsområdets fiskare (inklusive Tjörn, Orust, Lysekil och Sotenäset) och nästan alla andra fiskare. Den avspeglas idag också organisatoriskt. De förstnämnda dominerar SFPO (kustfiskare på Östkusten samt kustfiskare och utsjöfiskare Sotenäs-Göteborg), SPFPO (pelagiska fiskare) och STPO (torskfiskare från Västkusten som främst fiskar i Östersjön) medan de sistnämnda dominerar HKPO (kustfiskare i Halland och norra Bohuslän) eller så är de inte alls organiserade. Framförallt är östkustens kustnära fiskare oorganiserade.

Skillnaderna mellan de två olika grupperna av fiskare har existerat i mer än 100 år och är baserad på en tradition av egendomslösa fiskare som funnits i mellersta och södra Bohuslän sen 1500-talet, men mer utbrett och framträdande sen 1700-talets stora sillperiod då en stor flyttvåg från Sveriges jordbruksbygder till kustens sillsalterier och trankokerier skedde. Många skärgårdsöar fick då sin första befolkning. Efter sillperiodens slut fick dessa slå sig på mobilt utsjöfiske för att kunna överleva. Någon liknande befolkningsgrupp fanns inte i norra Bohuslän, Halland, Skåne eller på den svenska östkusten.

Studien av fiskestilar visar också att specialiseringen inom fisket ökat med resultat att flexibilitet och omställnignsförmåga försämrats. Periodvis och i vissa fisken har regleringen också orsakat ekonomiska förluster och varit en bidragande orsak till under- och överrapportering. Om regleringen och dessa följder handlar en annan del av avhandlingen om så jag ska återkomma till det liksom till den felaktiga rapporteringen inom sill och skarpsillsfisket.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SerienavigationDetaljreglering skadar fisket >>
Advertisements