WWF:s lögner om trålning

Jag skrev nyligen om WWF:s lögner om fiskarter som vandrar i en artikel. Mer specifikt deras lögn om att atlantisk blåfenad tonfisk skulle vara utrotningshotad. Men det är bara en av många lögner från Världsnaturfonden (WWF). De sprider också lögner också om bottentrålning och om hur stor andel av fiskevattnen som är bottentrålade. WWF:s lögner om trålning återkommer dessutom år efter år.

Exempelvis påstod de nyligen att 58% procent av de danska havsområdena bottentrålades. Det har i verkligheten visat sig vara cirka 30%, dvs bara hälften av den yta som WWF påstod att det handlade om. Enligt andra rapporter så handlar det om ännu mindre. Och en stor del av det som bottentrålas är sandbotten och grusbotten. På sådana bottnar blir det i stort sett inga skador alls.

Den här typen av agerande gäller dock inte bara WWF utan många miljöorganisationer som sysslar med havet. Exempelvis brukar de påstå att bottentrålning ödelägger de svenska haven och blanda samman bottentrålning med flyttrålning. Samtidigt är sanningen att bara några enstaka procent av de svenska vattnen i Östersjön bottentrålas. I Skagerak och Kattegatt är det förstås mer, kanske uppemot 60-70 procent.

Sen kan det ju påpekas att bottnar som ständigt trålats i 100 år inte påverkas speciellt mycket av nutida bottentrålning. De arter som försvunnit försvann för länge sen. Att tråla samma områden igen och igen innebär därför ingen utplåning av arter.

Miljöorganisationer brukar också ljuga om effekterna av bottentrålning. De är långt ifrån lika allvarliga som de påstår. De sprider också bevisligen felaktiga påståenden om bottentrålningens utsläpp av koldioxid. Påståendena om utsläppen baseras på en forskningsrapport som visade sig vara felaktig och har dragits tillbaka.

Miljöorganisationers och WWF:s lögner om trålning är tröttsamma. Det minskar dessutom miljöorganisationernas trovärdighet.

Läs mer:
Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!