Henrik C Andersson har några poänger i sin kritik av det storskaliga fisket

Henrik C Andersson är länsfiskekonsulent i Stockholms län. Han är kritisk till hur fisket av sill sker i Östersjön utan att ägan sig åt lögner vilket många andra gör. Den tes han driver är att det storskaliga fisket tar så stora fångster på en gång att det i vissa lägen skulle kunna ta så mycket av den lekmogna sillen (strömmingen) att det skulle kunna hota lekbestånden i vissa områden. Han förslag till lösningar som utflyttning av trålfiskegränsen och liknande är dock bara dumheter och utgör ingen lösning på de upplevda problemen.

Andersson utgår ifrån att det troligen finns flera bestånd av sill i Östersjön, dels flera olika lokala bestånd som leker vid kusten på våren, dels ett höstlekande bestånd i centrala Östersjön. Att det ser ut på det sättet är troligt (det är belagt att det ser ut så på Västkusten, sillen betsår av flera bestånd som stora delar av året lever ihop) och då är ICES (de som ger de vetenskapliga råden om kvoterna) råd problematiska. Risken är då att lokala kustlekande bestånd kan slås ut på det sätt Andersson påstår. Det finns också vetenskapliga undersökningar från Bottenhavet som kan tyda på ett sådant samband.

Det har i sammanhanget dock ingen betydelse var sillen fångas. För den vårlekande sillen i Stockholms skärgård befinner sig på samma ställen som den höstlekande sillen på vintern, dvs nord och nordost om Gotland. Det storskaliga trålfisket bedrivs i huvudsak där vad den sill som kan tänkas leka i Stockholms skärgård anbelangar. Mycket lite eller faktiskt nästan inget trålfiske alls bedrivs i Stockholm skärgård eller strax utanför det.

Om det är som Andersson hävdar är det vetenskapsmännen och beslutsfattarna som ska kritiseras, inte det storskaliga fisket. ICES måste förändra den vetenskapliga rådgivningen vad det gäller sill och kanske dela in sill i egentliga Östersjön i flera bestånd med separata kvoter.

Rent grundläggande vet vi också att det storskaliga trålfisket på grund av felrapportering av skarpsill som sill fångar en mindre mängd sill än vad som rapporteras. Detta innebär att sillkvoten borde sänkas och skarpsillskvoten ökas. En sådan skulle förändringen skulle få positiva effekter även när det gäller det problem Andersson tar upp, minskad mängd lekande sill i Stockholms skärgård.

Men det är inte yrkesfisket som ska kritiseras för detta. Det storskaliga yrkesfisket är Sveriges mest miljö- och klimatvänliga fiske och följer de regler som finns. Det är vetenskapen och beslutsfattarna som ska kritiseras.

Den vetenskapliga rådgivningen för både sill i egentliga Östersjön och skarpsill i Östersjön skulle kanske vinna på att delas upp i två separata kvoter. Det är denna fråga som ska drivas, inte dumheter om inflyttad trålgräns och liknande. Den ska dessutom drivas med rimliga och sanningsenliga argument på det sätt som Rune Wikström och Henrik C Andersson i huvudsak gör, men ytterst få andra. Exempelvis ägnar sig både olika journalister, partiföreträdare och Sportfiskarna i stor utsträckning åt att sprida lögner och osanna påståenden.

Det hela är inte de storskaliga pelagiska yrkesfiskarnas fel och som Rune Wikström säger är det inte bara risken för att lekbestånd fiskas bort som kan vara ett problem, utan också säl, skarv, övergödning och klimatförändringar.

Läs mer:

Advertisements