Ruda – enklaste fisken att odla i Sverige

Ruda (Carassius carassius) eller karussa och kroppa som den också kallas är en karpfisk som förr i tiden var en mycket vanlig matfisk. Faktum är att den i århundraden sannolikt var den viktigaste matfisken i Sverige. Detta då denna (förmodligen) inhemska fisk odlades i stor skala på så sätt att den odlades i 1000-tals dammar på många hundra platser i Sverige. Varje kloster, varje gods och en många bondgårdar eller byar hade rudedammar som det heter på göteborgska.

Ruda. Bild: Karelj. Public domain

Odlingen av rudor började redan på medeltiden då varje kloster anlade och hade rudedammar där rudor odlades. Även större slott, kungsgårdar och en del adelsgods anlade rudedammar på medeltiden. På 1600-talet och 1700-talet blev sådana dammar ett vanligt inslag på gods, prästgårdar och större bondgårdar. Från 1700-talet odlades också karp och sutare i dammar vid många sydsvenska gods. Vid mitten av 1800-talet fanns dock väldigt få rudedammar kvar vid svenska herresätena och slotten. Odlingen hade blivit olönsam.

De sista odlingarna av rudor försvann kring andra världskriget och efter det har inga rudor odlats i Sverige. Däremot finns det rudedammar kvar på många håll och det finns ofta även också rudor kvar i dem. Idag finns dock ingen som helst efterfrågan på ruda som matfisk,

Ruda är en mycket lättodlad fisk som dessutom överlever långa transporter utan vatten. Dekan också överleva bottendyn även om en damm eller liten sjö blir bottenfrusen.

Idag odlas inte ruda i Sverige men i Kina producerades 1 miljon ton år 2006. Rudor odlas sannolikt fortfarande i länder som Estland, Lettland, Vitryssland, Moldavien, Slovenien, Azerbajdzjan och Armenien liksom i många asiatiska länder och Etiopien. Också den närbesläktade silverrudan (Carassius gibelio) är föremål för akvakultur på kontinenten och har i vissa länder i östra Europa slagit ut rudan. Dessutom är silverrudan eventuellt ursprunget för guldfisk. Silverruda och ruda kan hybridisera.

Rudan, som till skillnad från lax, regnbåge, röding och öring inte är någon rovfisk och därför inte behöver fiskmjöl som foder, kan och borde kanske på nytt bli en viktig matfisk även i Sverige. Det handlar om att marknadsföra den på ett aptitretande och tillgängligt sätt. Det vore rimligare om småskaliga odlare satsade på ruda istället för på exotiska och utländska fiskarter som clarias och tilapia vilka behöver inomhusodlingar med uppvärmning. Sannolikt skulle det var små problem att få tillstånd och dessutom behövs bara en eller ett par utomhusdammar. Den ekonomiska risken är liten: marknadsföringsinsatsen är dock kanske större då tilapia är en etablerad matfisk även om clarias kanske inte är det. Ruda borde kunna användas till samma typ av produkter som brax, sutare, mört och id.

Dessutom borde det vara möjligt att fiska ruda då det är en vanlig fisk i svenska sjöar. Ruda finns i stort sett över hela Sverige, i sötvatten likväl som längs Bottenvikens kust och söderut till Kalmarsund, men den saknas i fjällen. Den finns lokalt i Norge, och i övrigt förekommer den lokalt i England samt i Central- och Östeuropa österut till östra Sibirien.

Ruda trivs i dammar, näringsrika sjöar, åar och skärgårdsvikar. Den söker föda vid bottnen och i vegetationen. Små rudor äter planktiska kräftdjur, de större livnär sig på insektslarver, maskar och växtdelar. Vintern tillbringar den i ett dvalliknande tillstånd nere i bottendyn. Ruda klarar att övervintra även i bottenfrusna dammar helt utan syre. Den klarar sig med anaerob metabolism, där mjölksyra som då ansamlas i kroppen omvandlas till alkohol, som utsöndras i vattnet. En annan för ruda speciell egenhet är att det individuella tillväxtmönstret ändras i närvaro av rovfiskar. När den exponeras för lukten av rovfisk växer den proportionellt sett mer på höjden, vilket innebär att den blir svårare att svälja och följaktligen mindre attraktiv som byte.

Förekommer rikligast i störda sjöar med dåliga syreförhållanden. Den är nämligen känslig för konkurrens och rovfisk, men tål låga syrenivåer. Slås andra arter ut av syrebrist vintertid har ruda ”sjön för sig själv”, möjligen kan också enstaka sutare överleva.

Leken sker under maj–juli nära stranden i tät vegetation. Honan lägger mellan 100 000 och 300 000 ägg som klibbar fast på växter. Äggen kläcks efter 5–10 dygn beroende på temperaturen.  Livslängden är vanligen 10–20, sällsynt upp till 30 år.

Rudan omfattades åren 2010-13 av ett vetenskaplig projekt.

Läs mer:

Advertisements