Svenskt fiske olönsamt

I en EU-rapport om europeiskt fiske konstateras att utvecklingen går åt rätt håll. Fisket är lönsamt och det blir allt bättre samtidigt som antalet hållbart fiskade bestånd blir allt fler. Men det finns undantag från den rådande trenden. Framförallt gäller det länder med fiskeflottor i Medelhavet och Svarta havet. Där är lönsamheten mycket dålig och fisket inte alls speciellt hållbart i de flesta länder. Nästan uteslutande handlar det om länder som har kvar gamla förvaltningssystem och därmed också en överkapacitet i fisket

Också i Nordsjön och Östersjön finns det flera länder med ett olönsamt fiske. Det gäller Finland, Litauen och Sverige. För Sverige och Finland gäller att det finns överkapacitet fiskeflottan. Hur det ligger till i Litauen är okänt för mig. I bägge länderna saknas moderna förvaltningssystem för fisket, antingen helt eller så delvis som i Sverige. Genom att moderna förvaltningssystem saknas föreligger överkapacitet i ländernas fiskeflottor.

I Sverige handlar det om allt demersalt fiske såsom exempelvis torskfisket i Östersjön, fiskfisket, kräftfisket och räkfisket i Västerhavet, men inte om det pelagiska fisket. Där finns överkapacitet och olönsamhet. Det kommer inte att förändras förrän ett riktigt system med överförbara fiskerättigheter införs. Ett system som innebär att fiskeflottan i den demersala sektorn kan minskas med 20-40% då det är så stor överkapacitet som finns.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Advertisements

Ökad avreglering inom det norska fisket på gång

FiskeRegleringarna i det norska fisket är idag, när det ses utifrån, ganska komplicerade. I praktiken finns det överförbara kvoter, med det finns maxtak i form av så kallade basiskvoter för hur stora kvoter en enskild båt får ha. Lika lite som i Danmark finns det dock begränsningar för hur många båtar och därmed kvoter ett enskilt fiskeriföretag får ha.

I Danmark är det mesta av fisket utöver en grundläggande uppdelning av flottan i mindre båtar med främst demersalt fiske, kustfiskebåtar, stora pelagiska fiskebåtar och industrifiskebåtar fritt att handla med kvoter (men ingen båt får inneha mer än 10% av en viss kvot), eller hyra in kvoter tillfälligt vid behov etc. Det går också att bara ägan sig åt kvothandel om någon skulle vilja det, dvs äga kvoter för att hyra ut dem till fiskare som har båtar men inga kvoter. Påd etta ätt är det inte i Norge.

I Norge finns en mängd olika detaljregleringar av redskap, lokal landningskyldighet och mycket annat. De flesta förväntar sig att en utredning som ska presenteras i december kommer att föreslå att mycket av denna reglering tas bort. Dessutom tror de flesta bedömare att kravet på att var aktiv fiskare för att få äga fiskebåtar och ägan sig åt fiske ska tas bort. Vilket skulle vara anpassning till verkligheten då det faktiskt finns många ägare av norska fiskeriföretag som aldrig är ute och fiskar och en del som definitivt inte kan betraktas som yrkesfiskare på nåt vis:

Det er nå bare knappe to måneder til Tveterås-utvalget vil komme med sine konklusjoner i en ny NOU-rapport, men allerede nå kan vi ane hvilken vei det går. Vi tror både deltakerloven og leveringsplikten slik vi kjenner dem i dag vil stå for fall, og vi er på mange måter enig med vurderingene professor Frank Asche gjør. Spørsmålet er om ikke disse lovene snart har utspilt sin rolle. I forhold til deltakerloven vil ikke det nødvendigvis si at det bare er industrien som bør få eiermuligheter i flåten, men kanskje Asches ideer om å slippe Hvermansen til er noe som bør diskuteres. Vi tror også svært mange i flåteleddet ser at dette er en uunngåelig utvikling, ikke minst på bakgrunn av de enorme verdiene som er knyttet til flåte og kvoter.

Sen mycket länge är det också så i Norge såväl som Danmark att de flesta som arbetar ombord på en fiskebåt inte är delägare i båten. Detta till skillnad från Sverige där det vanliga varit att de flesta ombord på en båt varit delägare i båten eller delägare i vaden under tidigare fiskeriepoker. I Norge och Danmark är de flesta som arbetar ombord på en stor pelagisk fiskebåt istället anställda och så är det också i de svenskägda pelagiska båtarna som har dansk flagg. När det gäller mindre trålare och fiskebåtar inom räkfiske och annat demersalt fiske är det förstås annorlunda. Så också i Norge. De flesta av dessa båtar är rena familjeföretag eller enmansbåtar om vi pratar om de allra minsta. I Norge såväl som i Danmark och Sverige är visserligen de flesta fiskeriföretag rena familjeföretag, men skillnaden är att i Norge är det inte alltid som ägarna är med och fiskar ombord. På Island och Färöarna är alla större fiskebåtar ägda av storföretag som visserligen kontrolleras av nån enskild familj, men ofta inte är att betrakta som familjeföretag. I Norge och Island finns exempelvis börsnoterade företag bland de stora fiskeriföretagen som äger kvoter och båtar.

Borttagandet av regleringar inom fisket och att tillåta industriföretag och andra som inte är aktiva fiskare att äga båtar är dock som i många av Norges kustsamhällen och inom stora delar av kustbefolkningen se som något mycket negativt:

Grytås har tatt for seg fiskerihistorien fra torskekrisa i 1990 og fram til i dag. Han er sterkt kritisk til utviklingstrekkene i retning av privatisering og kapitalisering i næringa, og går langt i å karakterisere ulike minstre som «nyttige idioter» i spillet om de marine rikdommene.
Offisiell norsk politikk er at disse verdiene er nasjonale ressurser. Men i praksis har mangel på poltikk og/ eller unnlatelsessynder gitt spillerom for det Grytås benevner som fiskeroligarker, med referanse til foretaksomme russiske forretningsfolk som grep sjansen etter perestrojkaen til å rane til seg store andeler av russisk nasjonalrikdom.

Unnlatelse
– Amerikanske myndigheter mannet seg opp til å kaste ut Kjell Inge Røkke da han mer eller mindre tok over fiskeriet utenfor Alaska. Et slikt oppgjør har norske myndigheter aldri mannet seg opp til å ta med ham her hjemme. Tvert om, de har lagt til rette og justert lovverket, så og si ryddet veien. Det sier mest om hvor svake og ettergivende norske myndigheter har vært i de prosessene som har pågått de siste 20 – 25 årene, mener Grytås.

Vinnere og tapere
Samtidig som det oljeselskapene beskattes med 80 prosent og kraftselskapene er viktige bidragsytere i hjemkommunene, så har retten til å fiske og drive oppdrett blitt overført til fiskere og oppdrettere for en slikk og ingen ting og nærmest uten forpliktelser.
I boka peker Grytås på hvordan disse verdipapirene i fiskeriene via omveier har blitt gjort omsettbare slik at fiskerne har kunnet putte millioner og milliarder i egen lomme nærmest uten politisk inngripen. Alt dette har gått på bekostning av den samfunnsbyggingen som næringa før stod for ute i lokalsamfunnene på kysten.

Som jag ser det är avregleringar och överförbara kvoter i någon form det enda som på längre sikt kan garantera ett långsiktigt hållbart och lönsamt fiske. Lönsamt fiske är nödvändigt och inga statsbidrag bör utgå till näringen. Den måste kunna stå på egna ben, precis som all annan ekonomisk verksamhet. I Danmark såväl som i Norge och Sverige.  Lönsamt fiske ger större möjligheter att beivra och begränsa fusk och är bra för alla.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Fiskeriverksamhet måste vara lönsam

Om en fiskare ska ägna sig åt fiske på heltid krävs att det också går att leva på fisket. Fisket måste med andra ord ge tillräckligt för att betala löner och ge ett visst överskott som kan användas till nyinvesteringar. Ett fiske som bedrivs med förlust är inte långsiktigt hållbart för den yrkesfiskare som bedriver det. Fisket måste vara lönsamt helt enkelt.

Om fiskeriverksamhet inte är ekonomiskt givande och lönsam så innebär det att fiskare behöver lämna fiskeriet. Om de då har stora skulder så kan de inte lämna fisket då förutsättningarna för annat arbete är mycket små för personer som varit yrkesfiskare i hela eller större delan av sitt liv och är över 50 år gamla. De flesta fiskare är över 50 år gamla.

Inom det svenska räkfisket så hade nog i stort sett alla räkfiskeföretag varit olönsamma om fisket skulle bedrivits på ett helt lagligt sätt. Det finns alldeles för många båtar på en alldeles för liten kvot. Följden är en praxis där olagligheter pågår dagligen i syfte att uppgradera fångsten så att bara de räkor, kokräkor, som ger mest betalt landas. Sannolikt förkommer också landningar av räkor som inte redovisas överhuvudtaget för med de kvoter som svenska båtar har kan egentligen ingen båt bedriva ett lönsamt räkfiske om de håller sig inom kvoten.

Danska båtar har en kvot på cirka 250 – 300 ton per båt och år. De danska räkfiskeföretagen uppvisar ingen superlönsamhet. Många av de danska båtarna har fiskat upp hela eller nästan hela sin kvot för 2014.  En svensk båt har en genomsnittlig kvot på 20-25 ton per år. Ingen båt landar officiellt mer än 50 ton. Många svenska båtar har inte fiskat upp sin kvot ännu. Förhållandena inom det svenska räkfisket är inte rimliga.

Svenska och danska båtar fiskar i exakt samma fiskevatten. De ligger bredvid varandra. Danska båtar landar ungefär 70% råräka och 30% kokräka i snitt. Svenska båtar landar snarare 70% kokräka och 30% råräka. Dessa skillnader är inte rimliga.

I Sverige finns det cirka 60 fiskebåtar med tillstånd att fiska räka. I Danmark 10 båtar. Totalkvoten i Danmark är dubbelt så stor som den svenska. Det är uppenbart att det är nåt fel vad det gäller det svenska räkfisket.

Havs- och vattenmyndigheten är uppenbart medvetna om att det inte kan stå rätt till i det svenska räkfisket. De kan läsa siffrorna (som kommer från dem själva) precis som jag kan läsa dem.  Ansvariga personer och forskare på Havs- och vattenmyndigheten stoppar uppenbarligen huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Men de vet att allt inte står rätt till i räkfisket. Ändå gör de inget.

Det finns en kraftig överkapacitet och överetablering i det svenska räkfisket som leder till olaglig praktik i räkfisket. Den enskilde fiskaren som vill kunna leva på fisket har inget val då denne inte har de förutsättningar som krävs för att kunna lämna fisket utan att få ekonomiska problem. Enda sättet att kunna lämna räkfisket och ha en viss ekonomisk trygghet i framtiden är om fiskarna får möjlighet att sälja sina kvoter och båtar. Då kan de betala sina skulder och eventuellt också få pengar över.

Det enda kända fungerande sätt som finns för att minska fisketrycket inom fisket är dessutom justa att införa fiskerättigheter (kvoter) som kan säljas och köpas. Så gjordes för att lösa problem med dålig lönsamhet, överetablering och olaglig fiskeripraktik inom det pelagiska fisket (fiske efter sill, makrill, skarpsill, tobis, blåvitling etc). På tre år halverades den pelagiska fiskeflottan och fisket blev lönsamt. Samtidigt försvann också olagliga landningar och fiskerimetoder som enligt de flesta jag pratat med förekom ganska flitigt, framförallt på 1980-talet och delar av 1990-talet. Det pelagiska fisket är numera långsiktigt hållbart och ekonomiskt lönsamt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,