Vänstern och fiskeripolitiken

I svensk vänster finns det noll och inget intresse av fiskeripolitik. Det är alltså svårt att diskutera frågan med andra inom den svenska vänstern. I Norge och Danmark det däremot ett intresse i vänstern för fiskeripolitik och jag hade igår förmånen att få delta i ett seminarium om fiskeripolitik i danska Enhedslisten.

Det var ett mycket intressant seminarium med ett förslag till ny fiskeripolitik för Enhedslisten som förberedelse- och bakgrundsmaterial.  Deltagarna i seminariet var allt från miljöintresserade till tidigare fiskare och personer från orter/öar där fiske är en viktig näring. Kunskapsnivån var varierande. Som start på seminariet hölls intressanta inledningar av Maria Reumert Gjerding som är miljöpolitisk sekreterare för Enhedslisten i folketinget (ersatte Per Clausen som inte kunde komma), Hanne Lyng Winter, havsbiolog från Greenpeace samt Knud Andersen från föreningen Levende Hav.

Jag höll med om det mesta i förslaget till program och i de olika inledningarna även om jag stördes av att det i vanlig ordning inte gjordes skillnad på pelagiskt fiske med flyttrål och snörpvad, och bottentrålning. Kapitalkoncentration har främst skett i det pelagiska fisket, men miljöproblemen är få, medan det i demersalt fiske (fiske efter bottenlevande arter) finns stora miljöproblem (bottentrålning, bomtrålning, utfiskning osv).

På två områden anser jag dock att förslaget till ny fiskeripolitik för Enhedslisten inte har några hållbara och bra förslag. Det ena är att förslaget är ett avskaffande av individuella kvoter. Något som jag tycker är riktigt dåligt och ett steg tillbaka om vi vill ha ett långsiktigt hållbart, miljövänligt och ekologiskt hållbart fiske. Hela resonemanget från inledarna och de flesta deltagarna i seminariet höll fast vid att individuella överförbara fiskerättigheter (ITQ eller TFC) var negativt för fisket och havsmiljön, trots att verkligheten visar nåt annat. Det var en slags vänsterpolitisk reflex mot marknadslösningar. Men det finns ingen motsättning mellan socialism och makrnadslösningar inom vissa områden (de lämpar sig dock inte för allt). Individuella överförbara fiskerättigheter har visat sig vara det enda fungerande sättet att minska fisketrycket och i det perspektivet är det dumt att förkasta dem.

Det andra var ett generellt förbud mot bottentrålning. Det menar jag är orealistiskt och ogenomförbart. Nog för att det kan genomföras i vissa områden, men inte generellt. Det går inte att fiska räkor utan bottentrål och även om det går att fiska kräftor med bur, så skulle det bli mycket färre kräftfiskare och brist på kräftor om det enbart fiskades med bur. Att bottentrålning skadar bottnar är otvivelaktigt och helt klarlagt. I allmänhet fås dessutom stora bifångster av arter som inte är målart för fisket. Det senare kan åtgärdas med hjälp av sorteringsrist, men skador på bottnar kan bara undvikas om nya typer av bottentrålar utan tråldörrar och som inte släpar mot botten utvecklas. Sån utveckling pågår både vad det gäller räktrålar och torsktrålar.

Det sista område där jag upplever att många som intressera sig för havsmiljö och fiske hamnar lite fel eller får problem med resonemanget är när det gäller sysselsättningen och fiskelägena. På relativt kort sikt är det nödvändigt att fisket minskar. Det betyder att antalet sysselsatta minskar och att många fiskelägen förlorar sina fiskebåtar och fiskare. Tråkigt, men tyvärr nödvändigt. Det är något vi måste acceptera även om det är obekvämt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements