GG-områdets dominerande roll i svensk fiske under 1900-talet först hälft

Storleken och vikten av fiskelägen kan mätas på olika sätt. Efter antal fiskare, antal båtar, landad fisk i ton och landad fisk i värde. Det senare kan redovisas på två sätt, dels på hamn utan hänsyn till båtarnas hemmahamn, dels med hänsyn tagen till båtarnas hemmahamn.

De flest av dessa mått gör Göteborg till den största fiskehamnen och det största fiskeläget under nästan hela den första halvan av 1900-talet. Dvs under den tid det motoriserade fisket och trålfisket växer fram. Redovisade siffror för Sverige finns sen 1914.

Mätt i landningsvärde är Göteborg det största fiskeläget mellan början av 1900-talet och till mitten av 1930-talet. Fram till slutet av 1940-talet är Göteborg bland de allra största. Anledningen till detta är den stora ångtrålsflottan med Göteborg som hemmahamn. Ångtrålarna i Göteborg ledde också till en spridning av trålfisket till fiskelägena utanför Göteborg och upp till södra Tjörn vilket gav dessa fiskelägen en ledande roll inom svenskt fiske på ett ganska tidigt stadium. Trålfiske slog igen i Göteborgs skärgård tidigare än på andra håll.

Största fiskelägen mätt i landningsvärde för båtar med fiskeläget som hemmahamn, 1000-tals kronor, 1915, 1920, 1925, 1930, 1935

Göteborg, 4 825, 1 050, 2 662, 2 306, 1 689
Hönö-Klova, 2 172, 1 030, 1 035, 1 298, 1 217
Öckerö, 1 428, 1 031, 757, 961, 1 098
Gravarne, 1 208, 709, -, – , –
Smögen, 880, 834, 612, 678, 624
Donsö, -, -, 697, 733, 2 033

Ett streck i tabellen betyder att fiskeläget inte tillhörde de 5 största det aktuella året. Det fångades fisk av fiskare från de aktuella fiskelägena men inte så mycket.

Ett annat område där trålfisket fick ett tidigt fäste var Sotenäset och flera familjer på Smögen blev också storägare av ångtrålare i Göteborg. Sotenäset var dock fostsatta centrum för snörpvadsfisket efter sill och skarpsill vilket med tiden ledde till att även detta område hamnade på efterkälken gentemot Göteborgsområdet. I de gamla storfiskedistrikten mellan dessa två områden försenades införandet av trålfisket och de fortsatte i stor utsträckning att satsa på backefiske och drivgarnsfiske i fjärran vatten samt kombinerade detta med fraktfart istället för med trålfiske och annat fiske i hemmavatten. Norr där om, mellan Sotenäset och norsk gränsen kom fiskarn fortsatt att satsa främst på traditionellt fiske nära kusten. Det goda avsättningsmöjligheterna för fisk i Göteborg gynnade också fiskarna i Göteborgsområdet ekonomiskt.

Trålfisket efter sill flyttades med tiden allt mer till avlägsna vatten och Nordsjön blev på det sättet det viktigaste fiskevattnet för sillfiskare från Sotenäset. Svenska silfliskare blev i likhet med storbackefiskarna en vanlig syn kring Shetlandsöarna och i västra Norge. Under mellankrigstiden var snurrefisket också vanligt i närheten av den brittiska kusten.

Utvecklingen ledde till en markant skillnad mellan yrkesfisket i Göteborgsområdet och i norra Bohuslän. Fiskarna i det förstnämnda området kom att bli mer flexibla och öppna för att fiska var som helst i världen. Redan på tidigt 1900-talet gav sig enskilda fiskare från Göteborgsområdet iväg till Amerika och Afrika för att fiska, medan nordbohuslänningarna hölls sig mera i hemmavattnen där de hittade en mycket lönsam nisch i räkfisket och storbackefiskarna från mellersta Bohuslän förblev vid Shetland. Med tiden skulle det arbetsintensiva storbackefisket visa minskad lönsamhet och allt fler i det område som dominerades av detta fiske kom att lägga av (jämför med utvecklingen i norska Bømlo och Fedje). Även fiskarna på Sotenäset kom att allt mer överge det långväga sillfisket för mer kustnära fiske av bland annat skarpsill och räka.

Skillnaderna mellan olika områden var tydliga redan på 1950-talet. Också de motsättningar som idag finns mellan fiskare i norra Bohuslän och Göteborgsområdet var utvecklade på denna tid och de har inte blivit mindre med tiden. Fiskarna kom att utveckla en praxis byggd på opportunism att diska där det för tillfället var mest lämpligt och lönsamt samt en grundläggande satsning på sillfiske i först hand. Även i Göteborgsområdet fanns det förstås skillnader mellan olika fiskelägen och på lång sikt tycks det som om de som avhöll sig från tidiga satsningar på dyra stålbåtar och höll hårdast fast vid sillfisket tycks ha klarat sig bäst. Det är något jag ämnar återkomma till.

Efter andra världskriget förlorade ångtrålarna sin betydelse och istället tog motordrivna trätrålare öve. Göteborgskärgården kom nu att bli dominerande inom det svenska fisket och har så förblivit sen dess. I området utvecklades en kultur med långväga fiske i olika vatten beroende på var fisket var som bäst. Detta skulle sedan ge dem en stor konkurrensfördel framför fiskare i andra områden på Västkusten och i Östersjön.

Största fiskelägen mätt i landningsvärde för båtar med fiskeläget som hemmahamn, 1000-tals kronor, 1945, 1950, 1955, 1960

Öckerö, 4 260, 5 551, 9 527, 7 879
Hönö-Klova, 4 014, 4 256, 6 021, 6 909
Smögen, 3 054, 2 373, -, –
Gravarne, 3 108, -, 3 821, –
Göteborg 2 957, -, -, –
Donsö, -, 3 125, 4 038, 6 241
Åstol, -, 2 405, 3 945, 5 243
Simrishamn, -, -, -, 4 990

1960 hade Östersjön börjat få större betydelse som fiskevatten, Simrishamn har utvecklats till ett av Sveriges större fisklägen och i övrigt har Göteborgsområdet tagit över helt. I övrigt är det så att fisket i Östersjön fortsatt var likadant som det varit sen medeltiden. Ett fiske som i huvudsak bedrivs av markägare och jordbrukare som har fisket som binäring. i norra Bohuslän har räkfisket blivit allt viktigare och de flesta fiskare fiskar nära kusten och i Skagerak medan yrkesfiskarna i de stora fiskelägena i Göteborgstrakten fiskar långt ute i Nordsjön. På 1970-talet skulle detta förändras totalt genom utvidgade ekonomiska zoner och genom att sillen försvann från Nordsjön.

GG-områdets dominerande roll inom fisket utvecklades sålunda genom att fiskevattnen i hemtrakterna var relativt dålig och yrkesfiskarna fick söka sig långt bort efter fisk kombinerat med en bra lokal marknad genom att det stora Göteborg fanns i närheten och en tidig beredskap för och övergång till ny teknik. Det senare pådrivet av det bolagsfiske som fanns i Göteborg med ångtrålare. Kulturen bland yrkesfiskarna i Göteborg utveckling och förändring inom traditionens ramar, flexibilitet och fokus på marknadens behov. Så är det än idag och det är kanske kärnan i motsättningen mellan fiskarna i norra Bohuslän och de i Göteborg.

Källa till alla siffror är SCB:s fiskeristatistik och i övrigt Olof Hasslöfs bok Västkustfiskarna samt nätet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ångtrålare, Sillfiske, Trålfiske, Backefiske, Snörpvad, Göteborg, Öckerö, Hönö, Åstol, Smögen, Rönnäng, Donsö, Gravarne, Pelagiskt fiske, Samhälle