Miljövänner som vägrar acceptera forskning och fakta finns inte bara i Sverige

Jag har vid upprepade tillfällen kritiserat de många miljöaktivister, miljöorganisationer och deras supportrar för att de vägrar ta till sig forskning och fakta om fisket utan istället upprepar samma felaktiga mantran och ståndpunkter om och om igen.

Främst i förnekelseledet i Sverige går oftast Miljöpartiets fiskeriansvariga och en del av deras lokala politiker. De stöder sig ofta på den mest problematiska miljöorganisationen Greenpeace. En rörelse som egentligen inte är en organisation då den inte är demokratiskt uppbyggd. Istället är det snarast en lobbyorganisation som idag i mångt och mycket också arbetar för att de ska kunna få ut löner. Deras egna löner och deras egen överlevande har blivit en viktig drivkraft.

På samma sätt verkar det vara när det gäller Miljöpartiet. Deras egen makt och deras positioner i olika parlament framstår som viktigare än frågorna och än vad fakta och forskning säger och kommer fram till.

Det är inte bara i Sverige det ser ut så. I andra delar av världen är et likadant och kanske ännu värre. Där tycks miljöaktivister inte dra sig ens för rena smutskastningskampanjer mot enskilda forskare och forskarlag. Ett forskarlag under ledning av Molly Lutcavage har kommit fram till att det västra beståndet av blåfenad tonfisk inte är så hotat som man antagit. Ett nytt lekområde har hittats och dessutom har de konstaterat att tonfisken blir lekmogen tidigare än vad som tidigare varit känt. Forskarna konstaterar att beståndet troligen klarar av att fiskas hårdare än idag.

Resultaten i den aktuella studien har lett till en smutskastningkampanj mot Lutcavage och forskarlaget med personliga påhopp och annat. I spetsen för agerandet har Carl Safina, en känd miljöaktivist och författare, gått. Han har sedan 1990-talet drivit en kampanj för att skydda Atlantisk blåfenad tonfisk och har lika länge ifrågasatt forskares resultat och de fakta de presenterat. Nu har Lutcavage tröttnat på Safina och han likar från bland annat miljöorganisationen Pew Charitable Trusts. Hon har skrivit en artikel som menar att han och hans likar inte är annat än välbetalda mobbare som drivs av en agenda och skiter i vetenskap och forskning. Hon får också stöd av andra forskare inom området.

Om vissa saker är dock alla överens. Att uppskatta tonfiskbestånden är svårt. Tomnfisk från olika lekområden blandas under resterande delar av året och flyttar sig långt. Det betyder att det är svårt att avgöra från vilket bestånd som en fångad tonfisk kommer. Alla är också överens om att bestånden är mindre idag än de var på 1970-talet. Men Lutcavage och hennes forskarlag menar att Pew Charitable Trust och andra miljöorganisationer inte använder sig av kända fakta utan bara väljer ut de som passar deras agenda. Allt annat förnekas, förtigs eller förvanskas.

Läs mer:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Staffan Danielsson

    Men du gör ju på liknande sätt det enkelt för dig genom att mena att den ena har rätt och den andra fel. Så är det ju sällan, och inte heller här. Att alt BFTs situation har förbättrats lär du inte hitta många som förnekar. Men samtidigt är förvaltningsmålen för atl BFT i ICCAT lägre än kraven i art 2 i grundförordningen 1380/2013. Så hur bra är ”bra”? Bättre än förut, ja. Men tillräckligt bra? Och hur mycket bättre blir situationen av upptäckten av ett till lekområde? Bättre, ja, men signifikant bättre? Svåra frågor som du hanterar lite väl lättvindigt. Forskning är ju som forskning alltid är, dvs pekar på olika fenomen och besvarar olika frågor. Därefter ställs nya frågor. Hur frågorna ställs är viktigt, och olika forskare formulerar olika frågeställningar. Därför kan BFT i Atlanten både vara ”i bra skick” och ”under återhämtning”. En förutsättning för god förvaltning är att många olika datakällor kan användas, och sedan tolkas på flera sätt. Du verkar mena att det finns ett rätt sätt och ett fel sätt. Tyvärr är nog ingen behjälpt av den polariseringen. Innan ICCATs full assessment av BFT under detta år vet vi inte säkert hur mycket bättre det går för blåfenan, eller betydelsen av ett nyupptäckt lekområde.

    • Ja, så kan det tyckas. Men jag har faktiskt inte skrivet att BFT är i bra skick. Forskarna säger inte heller det. De säger att situationen inte är så allvarlig som förut antagits. I vilket fall som helst tycker jag vi ska lita mer på forskare och mindre på miljöaktivister. De senare är inte trovärdiga. De är inte forskare och de väljer ut fakta som de vill. I övrigt är vi nog ganska överens.

      • Staffan Danielsson

        Oavsett vem som pekar (miljöaktivister, politiker, fiskare, forskare etc) så tycker jag att man bör diskutera sakfrågorna mer. I Sverige och i EU har vi inte kunnat lösa sektors- och målkonflikter på ett effektivt sätt. Beroende på perspektiv landar aktörerna i olika slutsatser och samhället bör bli bättre på att diskutera hur målkonflikter löses bättre. Det finns legitima mål för livsmedelsproduktion, för havsmiljön, för sjöfarten och för jordbruket etc. Men avvägningen mellan bottentrålning i skyddsområden, jordbrukets användning av konstgödsel vs övergödningsproblem m.fl. görs alltför sällan på ett strategiskt sätt. Ökad polarisering mellan sektorerna hjälper inte.

        • Det problemet finns idag i hela det vensak samhället. Den dag miljörörelserna slutar ljuga om saker ska jag vara mer försonlig mot dem. Men när de medvetet sprider lögner hela tiden (om bara 40% av kvoten i Östersjön fiskas kan det inte vara överfiske, ändå säger miljörörelser det hela tiden). Det vanliga i Sverige är att kvoter underfiskas. Att inte kvoten tas upp är vanligare än överfiske. De viktigaste undantagen från underfisket är skarpsill i Östersjön och torsk i Västerhavet.

          Det finns ingen överensstämmelse mellan småskaligt och miljövänligt, ändå hävdar miljörörelsen det hela tiden. Inte heller mellan storskaligt och miljöfientligt. När de slutar med sånt och blir seriösa då kan vi börja prata seriöst.

          • Bo Svensson

            Att situationen inte är – påstås det – så allvarlig som förut antagits är väl i sig nödvändigtvis inte skäl till att påbörja ett fiske nu. Att påbörja fiske gör man väl först om man vet (försiktighetsprincipen) att faran helt är över. Där är vi definitivt inte nu. Att länder som Norge – på traditionsenligt manér (tyvärr) – väljer ett annat förhållningssätt kan rimligtvis inte vara skäl för Sverige att följa efter. Två fel blir inte rätt. Det räcker att jämföra storleken på tidigare bestånd av atl. BFT (drygt 50 år sedan) med dagens beståndsuppskattningar (även de mest positiva) för att förstå att faran definitivt inte är över. Förklara då logiken i att nu börja fiska! Vad man gör i Norge (och Danmark för delen) hör inte hit.

          • Det finns ingen som föreslår att svenska fiskare ska påbörja ett riktat fiske mot tonfisk. Däremot borde de få sälja den tonfisk de får som bifångst istället för att denna bara slängs och förstörs vilket blir fallet när landningsskyldighet gäller för tonfisk. Nu slängs den döda tonfisken bara tillbaks i havet. Det finns inget fiske på tonfisk i Danmark, de har bara fått tillstånd att landa och sälja bifångsten. Jag kan inte se något giltigt argument mot att få land och sälja tonfisk som fångas som bifångst. I Sverige har det förresten aldrig bedrivits ett riktat fiske på BFT.

            Att ha en kvot på 43 ton som Norge har är verkligen inte mycket. Endast 32 ton får fiskas i ett riktat fiske och det är nu gjort i år. 2014 och 215 lyckades ingen fånga denna kvot. Endast en båt brukar ha tillstånd att leta efter tonfisk och fisk den. Ingen forskare bedömer detta som ett hot mot atlantisk BFT så jag kan inte heller se det som ett problem.

            Det stämmer sannolikt att beståndet av BFT är mindre än för 70 år sen (för 50 år sen var det nog ungefär som idag då det kraftigaste fiske var på 1950-talet, i Biscayabukten och i Norge). Efter det har BFT främst fiskats i Medelhavet på ett icke-hållbart sätt vilket gjort att bestånden minskat ytterligare. För 10 år sen var det slut också med det. Därefter har atlantisk BFT återhämtat sig snabbare än vad nån förväntat sig. Att det då genomförs försöksfiske i liten skala är inte märkligt och knappast ett problem.

            Observera att läget för BFT i Stilla Havet (en annan art) är mycket problematiskt. De olika BFT-arterna ska inte förväxlas (det finns ytterligare en). I Atlanten är beståndet uppdelat i två olika lekbestånd.

            http://fiske.zaramis.se/2016/09/19/blafenad-tonfisk-ar-inte-langre-utrotningshotad/