När det gäller fiske finns få dugliga journalister i svensk gammelmedia

Artiklar om yrkesfiske i vanlig media är ofta en plågsam lösning. Både i smått och stort. För det mesta låter journalisterna bara ordagrant återge vad de personer de pratar med säger eller de pressmeddelanden de får i handen. De sistnämnda brukar stuvas om lite, men ingenting ändras. Eftersom de flesta journalister enbart vänder sig till miljöorganisationer eller en och annan forskare men i stort sett aldrig till yrkesfiskare blir också ofta lite ensidigt.

Ljuger forskarna eller miljövännerna, vilket faktiskt är förvånansvärt vanligt, så blir det att journalisterna vidarebefordar deras lögner och vilseleder. Typexempel är när forskare eller miljövänner påstår att det finns överfiske. Överfiske är när det fiskas mer än de vetenskapliga rekommendationerna. Det förekommer inte i Sverige men forskare och miljövänner påstår ändå regelbundet det. De ljuger. Journalisterna sprider deras lögner och gör därmed inte sitt jobb. När någon anser att den vetenskapliga rådgivningen är felaktig eller beslutet om kvoter är felaktigt så betyder det inte att överfiske förekommer. Utan det betyder att forskningen som ligger till grund för kvotsättningen ifrågasätts eller att politikernas beslut ifrågasätts. Det har inget med yrkesfiskarna och yrkesfisket i sig att göra. Men journalister och ofta också forskare som forskar om havsmiljö ger sig ändå i allmänhet på yrkesfiskarna och fisket även i sådana fall.

Även när journalisterna faktiskt vänder sig till yrkesfiskare eller deras organisationer blir det oftast samma sak. Ordagrant återgivelse av det folk säger, inga frågor alternativt inga relevanta frågor. Även i dessa fall blir det ofta ensidigt. Urvalet av yrkesfiskare är ofta skevt. Det är nästan alltid någon småskalig kustnära fiskare som intervjuas. Det är intressant och de har specifik problem, men de är i allmänhet inte speciellt representativa för svenskt fiske, speciellt inte i de fall de företräder en organisation som i stort sett saknar medlemmar såsom SYEF. Ibland intervjuas även trålfiskare men då handlar det ofta om andra frågor än själva fisket såsom hamn i Fiskebäck. Eller så är det direkt fientlig mot yrkesfisket.

Det är uppenbart att de svenska journalister som skriver om yrkesfiske i allmänhet vet mycket lite om det. Det är inget konstigt med det. Yrkesfisket är en mycket liten näring i Sverige och det är därför inte rimligt att kräva att journalister ska veta nåt om det. Det är däremot rimligt att kräva att journalister när de ska skriva om yrkesfiske läser på. Orkar de inte läsa på kan de ringa mig och fråga om saker. Eller läsa här på min blogg Njord. Det finns en svensk journalist som ibland ringer och flera danska. I Danmark kan journalisterna mer om fiske, men de gör också sitt jobb, de undersöker saker innan de skriver. Det gör sällan svenska journalister.

Men sen är det fel också i detaljer. För att inte säga i rubriker. I Bohusläningen står det exempelvis att skarpsillen på LL 44 Marie som förliste igår gick till spillo. I GP står det i rubriken att den ska räddas, men i artikeln som är en kopia på artikeln i Bohusläningen så står det att det inte gick. Även i övrigt är det fel i detaljer. Skarpsill och sill är inte samma sak. Det är helt olika fiskarter med olika liv och olika användningsområden. Att en kommunikatör på Kustbevakningen tror att det är samma fisk må vara hänt men journalisterna kan ju lätt kolla hur det ligger till innan de publicerar en artikel så att det blir rätt.

Advertisements