Norsk vänster nästan lika korkad när det gäller fiske som svensk och dansk

Det stora problemet i fisket har historiskt varit det som kallas ”allmänningens tragedi”. Genom att fisk i haven varit allas gemensamma egendom har ingen tagit ansvar och det har fiskats för mycket med resultat att många fiskbestånd fiskades till utrotningens rand. Numera är läget inte sådant, de flesta kommersiellt fiskade fiskarter och fiskbestånd är hållbart fiskade.

Orsaken till den positiva utvecklingen är att regeringar i olika länder och internationella organisationer tagit ansvar för fiskbestånden. Kvoter för hur mycket som fås fiskas har införts. De är baserade på något som heter maximalt hållbart uttag, vilket beräknas vetenskapligt och sedan beslutas kvoterna utifrån de rekommendationer som vetenskapen ger. Redan innan totala kvoter började fastställas delades haven upp mellan olika länder och dessutom begränsades antalet fiskebåtar och yrkesfiskare genom licenssystem. Såväl frivilliga som tvingande fångstbegränsningar infördes av regeringar och yrkesfiskare själva.

När kvoter infördes uppstod ett annat problem. Kvoterna var kollektiva, dvs all fiskebåtar med licens kunde fiska så mycket de vill innan den totala kvoten tog slut. Detta ledde till så kallat olympiskt fiske, att fiska så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Det investerade i fiskebåtar och utrustning för att göra det möjligt. Resultatet blev överkapacitet och bristande lönsamhet samt farligt fiske och dödligt fiske vilket tydligt kunde ses i en TV-serie som Deadliest Catch. Överkapacitet och bristande lönsamhet ledde till ett omfattande olagligt fiske vilket innebar att de vetenskapliga beståndsuppskattningarna blev felaktiga. På vissa håll i världen ledde detta ånyo till att det i verkligheten fiskades för mycket.

Olika metoder för att få ner överkapaciteten prövades. En metod var skrotningsbidrag. Inga metoder fungerade förrän individuella överförbara fiskerättigheter (TFC) infördes. Island och Nya Zeeland var bland först länderna att pröva detta. Resultaten var mycket positiva. Kapaciteten i fiskeflottan anpassades snabbt till den existerande resursen i form av fisk i haven. Illegalt fiske upphörde och lönsamheten i yrkesfisket steg snabbt. Snart upptäcktes dock några problem med de nya förvaltningssystemen med TFC. De var mycket bra för fiskbestånden i haven men ledde till en stark koncentration till ett fåtal stora företag. Därför infördes särskilda kvoter för mindre kustnära fiskebåtar såväl som gränser för hur mycket en båt, en yrkesfiskare eller ett företag får inneha i form av fiskerättigheter. Med sådan justeringar av systemen kunde även det småskaliga fisket räddas.

Genom teknisk utveckling och att antalet fiskebåtar blev mycket färre än tidigare så blev det ändå en ökad koncentration av ägandet inom fisket. I de nordiska länderna är ägarkoncentrationen störst på Grönland, Färöarna och Island, mindre i Danmark, Sverige och Finland och minst i Norge. Utvecklingen mot större ägarkoncentration har helt enkelt vari nödvändig för att rädda fisken i haven. Det är detta som vänstern i Sverige, Danmark och Norge inte begriper. Även om fisken är en gemensam resurs måste den förvaltas på ett hållbart sätt. Det enda kända sätt som gör detta möjligt i stor skala är överförbara fiskerättigheter i någon form. Det innebär en minskad fiskeflotta och ökad ägarkoncentration. För fiskbeståndens skull är den utvecklingen helt enkelt nödvändig. För mindre avgränsade fiskbestånd är det dock fortfarande möjligt att ha en gemensam kvot för ett begränsat antal båtar. Sådan förvaltning kallas TURF.

Den obundna norska vänstertidningen Raud Tid har publicerat en artikel om norskt yrkesfiske, ägarkoncentration och kvotsystem av Torgeir Tobiassen visar detta att varken Raud Tid eller Tobiassen begripit sambanden. Deras kritik är därmed totalt missriktad.

De har inte begripit att antalet yrkesfiskare och antalet fiskebåtar måste minska för att rädda fiskbestånden. På grund av teknisk utveckling är det en ständigt pågående process som dock inte hade varit möjligt utan en begränsing av antalet båtar och yrkesfiskare som får lova att fiska och förvaltningssystem med TFC. Kan handel inte ske med fiskerättigheter (kvoter) kan inte fiskeflottan minska vilket på sikt medför överkapacitet, minskad lönsamhet och risk för olagligt fiske. I Norge är detta tydligt i räkfisket i Sydnorge.

I Norge finns det 114 båtar som har tillstånd att fiska räka i Skagerak och Nordsjön. Det är visserligen en minskning men sanningen är också att det bara finns räka för cirka 20 båtar, på sin höjd 40 båtar. Den norska kvoten är dubbelt så stor som den danska och där är det 8 båtar som fiskar räka. Danmark har överförbara fiskerättigheter men Norge har inte detta full ut. I Norge måste yrkesfiskarna går runt reglerna genom att köpa och sälja båtar, äga kvotbåtar (båtar som innehar en fiskerättighet/kvot/licens men låter andra båtar fiska den). Det norska systemet leder till överkapacitet, mängder med oanvända båtar som bar kostar pengar och minskad lönsamhet. Inte bara i räkfisket utan också i annat fiske.

Den norska vänstern vill gör det ännu svårare att minska fiskeflottan genom att begränsa möjligheten att ha kvotbåtar, förbjuda handel med fiskerättigheter/kvoter etc. De är helt fel ute vilket jag tydligt visat. De är dock knappast lika okunniga som den svenska och danska vänstern när det gäller fiske även om de har fel i sak och inte har begripit sambanden. Svensk och dansk vänster har i allmänhet inte ens grundläggande fakta klara för sig, men det har norsk vänster även om de fått konsekvenser, orsaker och samband om bakfoten.

Norsk vänster begriper dock inte bristen på möjligheter att lätt handla med fiskerättigheter medför olagligt fiske, överkapacitet och lönsamhetsproblem. Genom att fiskeflottan endast minskar genom byråkraters beslut är minskningen för långsam och det innebär risker för fiskbestånden i havet. Det mycket komplicerade kvotsystemet gör också det norska förvaltningssystemet svårt att begripa och innebär ökade risker för fusk och fiffel genom svårigheter med insyn och kontroll. På samma sätt är det också i det danska förvaltningssystemet som också är väldigt komplicerat när det gäller vissa saker och vissa fiskerättigheter.

Tobiassen menar också att det skett en privatisering av allmänna resurser. Den kritiken är ärligt sagt helt befängd. Mineral- och malmrättigheter i Sverige förvaltas på exakt samma sätt som fisken i havet. Detta brukar kritiseras som en inskränkning i det privata ägandet medan samma förvaltning för fisket anklagas för att vara en privatisering. Det är dumheter och den nordiska vänstern har uppenbarligen totalt fel och begriper inte verkligheten.

Gemensamma resurser som mineraler, malmer, fisk, vind, vatten kan antingen förvaltas rent byråkratiskt där de delas ut till enskilda företag, individer, föreningar och liknande varje år efter byråkratiska beslut. Detta leder när det gäller fisket till att det ofta blir överkapacitet då den tekniska utvecklingen leder till det. Ett sådant system kräver politiska beslut med jämna mellanrum för att minska antalet fiskebåtar. Risken är stor att dessa sker när det är för sent eller inte alls på grund av en stark opinion mot. Om fiskbestånden istället förvaltas med fiskerättigheter som ges på exempelvis 10 år med möjlighet att handla med fiskerättigheterna sker samma minskning snabbare och den tekniska utvecklingen leder inte till överfiske, dålig lönsamhet och olagligt fiske. Fiskeförvaltningsbyråkratin kan också minskas genom användande av TFC.

Överförbara fiskerättigheter är inte en privatisering utan ett mycket effektivt och praktiskt sätt att förvalta gemensamma resurser. På samma sätt som nyttjanderätt till mineral, malmer, jakt, mark för vindkraft, vatten för vattenkraft etc är det det ett vettigt sätt att förvalta gemensamma resurser. Detta har heller ingenting med kapitalism att göra. Sådana förvaltningssystem behövs också i ett socialistiskt samhälle. Däremot visar resonemangen i Raud Tid att Tobiassen inte begriper skillnaden mellan äganderätt och nyttjanderätt. Det är något han tycks dela med stora delar av den nordiska vänstern.

Läs mer:

Advertisements