Konsekvenser av överförbara fiskerättigheter

Individuella överförbara fiskerättigheter (TFC eller ITQ) används idag i större delen av den rika världen. Det är den enda kända åtgärden som löser det största existerande problemet inom fisket. Problemet är för stor fiskerikapacitet vilket resulterar i överfiske och så kallat olympiskt fiske vilket också innebär omoderna båtar och många allvarliga arbetsolyckor.

TFC minskar överkapaciteten och leder till ett hållbart fiske i förhållande till resursen. Vidare minskar antalet olyckor, mängden olagligt fiske och stora delar av utkasten försvinner. Det leder till att fiskeriföretag kan planera sin verksamhet på ett bättre sätt och att lönsamheten ökar. Samtidigt finns det en del problem som göra det nödvändigt att noga tänka p hur ett system med TFS utformas. En dansk forskare och aktivist, Thomas Højrup, har formulerat problemen så här:

1. It replaces the race for fish with a race for TFCs.
2. It is disastrous for the entry of young fishermen.
3. It undermines most fishing communities.
4. It increases the incentive to high grading discard of fish.
5. It replaces eco-friendly catch methods with sea-floor disturbing methods (heavy bottom trawling).
6. It makes fisheries deeply dependent on the financial sector.
7. It transforms fishing rights into financial assets.
8. It replaces the fisherman owned boats’ share system with limited companies’ wage labour system and “quota barons” (leasing quotas to fishermen).
9. It subordinates fisheries directly to the speculative transactions and struggles on the battlefield of financial markets.
10. It produces large scale quota migration from economically or politically weaker regions to regions where a strong banking sector knows how to create profit by investments in fisheries and TFC concentration.

Jag ska kommentera punkterna en efter en.

1. Kapplöpning om fiskerättigheter är inte skadligt i motsats till kapplöpning om fisken. Det är inte heller så att såna effekter kan ses överallt där TFC införts. Det beror alltså delvis på hur TFC implementeras, genomförs. Det finns dessutom flera olika ätt att begränsa en sådan utveckling. Kooperativa fiskerättigheter (detta finns det inslag av i Danmark) liksom områdesbaserad förvaltning (TURF) ihop med överförbara fiskerättigheter inom gruppen är några sådan sätt. Dessutom gäller det inte alla fiskarter. Om en kvot inte utnyttjas fullt ut så saknar den i storts ett värde i ett TFC-system. Det gäller exempelvis kräfta och rödspätta i svenskt fiske och det krävs ingen förmögenhet för att skaffa sådan fiskerättigheter.

2. Det kan bli så, men måste inte bli så. Exempelvis innebär situationen i Sverige att unga fiskare utan problem på grund av TFC skulle kunna ta sig in i fisket av kräfta och rödspätta.  Problemet uppstår när de behöver bifångskvoter för torsk, sej, vitling och vitlinglyra. Det finn dock selektiva redskap både för fiske av plattfisk och kräfta som delvis eller till stor del kan lösa problemet. I Sverige har genomsnittsåldern på fiskare i det pelagiska fisket om omfattas av TFC-system sjunkit kraftigt.

3. En minskning av antalet fiskebåtar och antalet yrkesfiskare leder till en minskning av antalet fiskelägen.  Det är oundvikligt oavsett vilken metod som används för att minska fiskeflottan storlek. En utveckling som faktiskt är nödvändig. Den effektivaste och i praktiken enda fungerande metoden är att införa TFC. Det är inte TFC i sig som leder till att antalet fiskelägen minskar. Det är minskningen av antalet fiskare och fiskebåtar. I ett land som Sverige där de flesta fiskelägen är borta sen länge har det mycket liten betydelse. I andra länder som fortfarande har en väldigt överdimensionerad fiskeflotta kommer det att innebär färre fisklägen. Det är oundvikligt och nödvändigt.

4. Detta påstående är direkt felaktigt. Erfarenheter från Danmark och Sverige visar tydligt på motsatsen. Med TFC minskar utkasten. Utkasten i danskt räkfiske som har TFC är betydligt mindre än i svenskt (har inte ITQ) för att ta ett exempel. Men TFC löser inte automatiskt alla problem med uppgradering av fångsten och utkast. Det måste därför också kombineras med kontrollmekanismer. Det allra bästa är sannolikt kamerövervakning av fångsten och automatiskt räkning.

5. Finns egentligen inga belägg för en sådan utveckling. rent generellt är det så att ålderdomliga och arbetskrävande fiskemetoder med litet utbyte i förhållande till arbetsinsats tenderar att minska i omfattning. Dansk snurrevad, garnfiske och backefiske (linfiske, långrevsfiske) tenderar att minska medan skotsk snurrevad och bottentrål tar över. Detta har i sig inget med TFC att göra utan sker hela tiden oavsett vilken förvaltningsmetod som används. TFC kan dock sannolikt snabba på utvecklingen. Om en sådan utveckling inte är önskvärd så kan den bromsas och förhindras genom marina skyddosmråden där passiva redskap får användas, men inte aktiva eller genom att bara låta vissa redskap användas i vissa områden.

6 och 7. Nya fiskebåtar kräver stora investeringar. När fiskerättigheter införs kan företag ta upp dessa som tillgångar i bokföringen vilket ger möjlighet att belåna dem. Det ökar möjligheten att investera i moderna fiskebåtar vilket ger minska bränsleåtgång och mer klimatvänligt fiske. Företagen kan dessutom lägga mer pengar på utveckling av fiskemetoder och redskap. men det gör också företagen mer beroende av banker och andra finansiella aktörer.

8. Det kan bli så men varken i Danmark eller Sverige har det vari någon sådan utveckling. I Danmark hard et alltid varit på det sättet att båtarna ägts av personer som inte alltid är aktiva fiskare. Idag är detta emellertid inte tillåtet så i verkligheten har detta minskat. I Danmark har det dessutom i de flesta fall varit så att de som arbetar ombord på större fiskebåtar varit anställda och inte anställda. Genom inträdet av många svenska yrkesfiskare i det danska fisket har dessa förhållanden faktiskt minskat. I danska företag har traditionen varit att de anställda ombord inte får lön när båten inte fiskar. I svenskägda företag är det så att anställda får betalt även när båten inte fiskar. Månadslön istället för timlön alltså-

I Sverige har båtar haft 2-4 ägare sen mer än 100 år tillbaka. Ofta från samma familj. Det gäller även de flesta av de nuvarande aktiebolagen. Ingenting hindrar heller att en båt ägd av ett bolag fördelar intäkterna på gammaldags vis om de önskar så. 1 del till båten, 1 del till skepparna och 1 del till varje besättningsman. Det har dock under kanske 10 års tid också funnits rena lönearbetare på svenska båtar. Idag är det dock ofta ett krav från unga anställda fiskare att de ska ha en fast månadslön som huvudinkomst. De vill inte själva hantera de social avgifterna och skatterna. Detta innebär ofta att de får en fast månadslön plus en bonus som utgör del av fångsten efter att båten (som då ägs av ett företag som i sin tur kan ha många delägare) fått sin del eller sina delar. Det är samma gamla traditionella fördelning av inkomsten. På mindre båtar är det i stort sett alltid så att förtjänsten fördelas på traditionellt sätt.

9. Det finns inga belägg från Sverige eller Danmark på att fisket blivit utlämnat till de finansiella marknaderna på det sätt Højrup varnar för. I Sverige är fisket helt enkelt för lietet för att det ska vara intressant och i Danmark är det sannolikt så att finansmatadorerna tycker risken är för stor och avkastningen för liten.

10. I Danmark har TFC som det verkar lett till en kapitalförflyttning och en förflyttning av fiskerättigheter från rika delar av Danmark till utkants-Danmark. Västjylland och Nordjylland är Danmarks ekonomiskt svagaste områden och det är där fiskerättigheterna, fiskeriföretagen och fiskerikapitalet samlats. Detta är motsatt till vad Højrup påstår. Det är också en utveckling som började långt innan TFC infördes genom politiska beslut. Hamnarna på Jyllands väst- och nordkust såsom Skagen, Hirtshals, Hanstholm, Thyborøn, Thorsminde, Hvide Sande och Nymindegab anlades i detta syfte och de innebar också en starkt ökad säkerhet för yrkesfiskarna på västra och norra Jylland vilka innan dess lade till på öppna sandstränder vilket medför stora risker och innebär att de var väldigt väderberoende. Det var helt enkelt en politiskt önskvärd utveckling.

I Sverige har ingen sådan förskjutning skett. Fisket har dominerats av Göteborgsområdet sen fiskhamnen i Göteborg anlades för mer än 100 år sen. TFC har inte inneburit att detta förändrats på något märkbart sätt. Däremot innebar det minskade långabeståndet vid Shetland på 1960-talet och utestängningen av svenska fiskebåtar från Nordsjön på 1970-talet en kraftigt minskning av Göteborgsområdets och Bohusläns betydelse. Speciellt hårt drabbades området från Sotenäset i norr till södra Tjörn i söder men även i Göteborgsområdet minskade antalet yrkesfiskare kraftigt.

Källor till uppgifterna är Fiskeristatistisk Årbog, Fiskeristyrelsen, Havs- och vattenmyndigheten, SCB, Hasslöf, Svenska Västkustfiskarna , Atlas över svenskt kust- och havsfiske 2003-2015, med mera.

Utvärderingar av TFC (ITQ) i Sverige: Effekterna av systemet med överlåtbara fiskerättigheter inom pelagiskt fiske och bilagan därtill om kustnära fiske och landningshamnarUppföljning av systemet med överlåtbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket,

Annan läsning: Mot nya vatten – vart leder individuella överförbara fiskekvoter?, Structural adjustment and regulation of Nordic Fisheries until 2025, Danish Pelagic and Demersal Individual Transferable Quota Programs

Några exempel på lyckade TFC-system vid sidan av de svenska, finska, danska och norska (bara delvis TFC):

Läs mer:

Advertisements