Sik är en utmärkt matfisk som äts i för liten utsträckning

Sik fiskas idag yrkesmässigt i Vättern och Vänern i mindre utsträckning men däremot finns ett mer omfattande fiske i Bottenhavet och Bottenviken. Sik fångas även i mindre sjöar. I Vättern, Bottenhavet och Bottenviken innehåller den i stort sett aldrig gifthalter över gränsvärdena. Trots detta får den inte säljas fritt om den är från Vättern men däremot från de andra områdena. Detta beror på ett helt omodernt och irrelevant regelverk som tagits fram av svenska myndigheter. Röding, lax och öring från Vättern får däremot säljas trots att de innehåller högre halter av miljögifter än sik. Det är en orimlig ordning och ett förändrat regelverk för sik från Vättern är nödvändigt då det är en populär matfisk och kan ge yrkesfisket ökade inkomstmöjligheter och kanske öka antalet yrkesfiskare.

Sikarnas taxonomiska status är omdiskuterad, men från svenskt håll betraktas alla sikar för närvarande som former av en och samma art under det för nuvarande gällande kollektivnamnet Coregonus maraena. Den förekommer i en mängd former som tidigare haft egna artnamn på latin.

Östersjöns älvsik och sandsik påträffas i älvar under lekvandringen. Planktonsik och aspsik jagar plankton i de fria vattenmassorna. Aspsik kan också vistas nära ytan och fånga insekter. De övriga formerna (dvs. älv-, sand- och storsik) söker föda vid bottnen, främst blötdjur och kräftdjur. Leken sker under hösten eller vintern. Andra former av insjösik kallas blåsik, storskallesik och lavaretsik.Många av de olika formerna förekommer under en mängd olika lokala namn.

Sik är fiskad i hela sitt utbredningsområde och ett stort fiske sker i Bottniska viken. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Populationen är ökande. Både Vänern & Vättern bedöms vara i god status och bestånden ökat senaste 12 åren, för Hjälmaren och Mälaren saknas dataunderlag. I Bottenhavet har minskningen nu upphört och Bottenviken är beståndet ökande. I Egentliga Östersjön ses inga trender. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig

Sik förekommer i sjöar och älvar i stora delar av Sverige. Den är allmän i Östersjön och lokalt även längs den svenska västkusten. Betraktas som livskraftig. På grund av den stora osäkerheten beträffande den svenska sikens taxonomiska status är det omöjligt att precisera dess utbredning utanför Sverige. Sik liknande de svenska finns dock över hela norra Europa (inklusive alpsjöarna och enstaka sjöar på Brittiska öarna) samt i Asien och norra Nordamerika.

Sik. Public domain.

Leken sker under hösten eller vintern. Lekplatsernas beskaffenhet varierar med avseende på såväl djup som bottensubstrat och strömförhållanden. Älv- och sandsik från Östersjön vandrar upp i strömmande vatten för att leka. Sandsik kan också leka i Östersjön. I sjöarna leker siken på bestämda platser från en halv meters djup ned till 100 meters djup. I vissa fall uppsöker också sjölevande sikar strömmande vatten för att leka. De planktonätande formerna asp- och planktonsik blir könsmogna vid 2–3 års ålder, de övriga vid 3–5 års ålder. Stor- och älvsik kan nå 20–25 års ålder, och plankton- och aspsik blir upp till tio år gamla.

I många svenska sjöar med finns det två eller flera former av sik. Det finns tre former av sik i Siljan, i Rändsjön, Orten och Väster-Vattnan i Ljusnans vattensystem, i Locknesjön i Ljungans vattensystem (en fjärde form, älvsik, inplanterades 1943-1951), Vojmsjön (i Ångermanälvens system) och Stor-Laisan (Lais-, Vindel- och Umeälvens system). Fyra former förekommer i Madkroken, Småland, Gimån (Ljungans vattensystem), Storsjön i Jämtland (en femte form, älvsik, har inplanterats), Storvindeln (Vindel- och Umeälvens system) samt i Skalka och Parkijaure (Lule älvs system). Fem former finns i Vänern (stor-, plankton-, sand-, blå-, och aspsik) och i Hornavan (samma former som i Vänern), där en sjätte form, älvsik, inplanterades på 1940-talet. Sveriges övriga storsjöar har färre antal former av sik. Vättern har två eller möjligen tre former (sand- och älvsik samt eventuellt också storsik), Mälaren två (älv- och planktonsik) och Hjälmaren en (planktonsik). I Östersjön finns två former, de vandrande formerna älv- och sandsik.

Sik anses vara en delikatess som kan stekas, kokas, gravas, och rökas som andra laxfiskar. Däremot är sikarnas kött mindre fett och färgen är med några få undantag alltid vitt. Rommen används till kaviar. Bästa fångstperiod är mars-september. Idag fångas sik främst med garn, ryssjor och krok. Det finns idag ett begränsat sikfiske i Vättern, Vänern och småsjöar, det traditionella sikfisket med håv i Kukkolaforsen och andra forsar i Torne älv som Matkakoski, Vuentoforsen och Isonärä samt ett mer omfattande sikfiske med garn i Bottenviken och Bottenhavet.

Sik från Vänern innehåller höga halter av miljögifter och säljs idag inte till konsumtion utan används till bete i kräftfisket. Den fånga sidag inte i ett riktat fiske utan sik fångas bara som bifångst. I Vättern, Östersjön. Bottenhavet och Bottenviken har siken gifthalter under gränsvärdena men försäljningen till konsumtion är nästan omöjlig på grund av att samma regler gäller för sik i dessa vatten som i Vänern. Fisket av sik kan utan tvekan öka, men regelverket utgör ett stort problem.

Tdigare fanns ett ganska omfattande riktat fiske efter sik i Vänern och Vättern. År 2000 landades 127 ton från Vänern och i Vättern landades upp till 170 ton per år på 1960-talet och 1970-talet.

Fisket i Bottenhavet och Bottenvikem sker både under sommaren och som ett riktat lekfiske på senhösten. I Egentliga Östersjön fångas sik framför allt som bifångst i nät och ryssjor i fisken riktade mot andra arter.

Yrkesfiskets landningar av sik är störst i Bottniska viken (Bottenviken/Bottenhavet), som 2018 stod för 63 procent av den totala mängden landad sik längs svenska kusten. I Egentliga Östersjön (inklusive Ålands hav) halverades landningarna mellan 1994 och 1996 och har därefter varit relativt oförändrade på omkring 20–40 ton. De senaste åren (2016–2018) har fångsterna av sik minskat ytterligare till 15–20 ton per år, vilket till viss del förklaras av att fiskeansträngningen minskade under den undersökta perioden i både fisket med nät och fisket med fällor.

I Bottenhavet har fångsterna gradvis minskat sedan 1994 då 191 ton fångades, att jämföra med 25–40 ton per 2013–2018. Även i Bottenviken minskade landningarna kraftigt från mitten på 1990-talet, och minskningen fortsatte sedan fram till 2007 då 50 ton fångades, för att sedan ligga relativt stabilt kring 50–60 ton fram till 2013. Under 2014–2018 har fångsten varierat mellan 60 och 85 ton per år.

Läs mer:

Gilla Anders Svensson på Patreon!