Inte direkt en nyhet att det finns indragningsområden för trålfiske

I Sverige finns en trålfiskegräns på 4 sjömil förutom i Halland där den är tre sjömil. Innanför trålfiskegränsen finns så kallade indragningsområden där trålning är tillåten. Det finns i Skagerak, Kattegatt, Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken.

I Skagerak och Kattegatt är det främst för kräftfiskets skull. Kräfttrålarna får fiska i indragningsområdena om de använder kräfttrål med rist så att bifångsterna kan minimeras. Dessutom finns det möjlighet för räktrålare att fiska i Kosterfjorden, Väderöfjorden och Gullmarsfjorden med särskilt tillstånd. Då ska de använda särskilda små trålar med rist. I Gullmarsfjorden får trålfisket dessutom bara pågå i ett begränsat antal dagar.

I Östersjön och Bottenhavet är det för att ge de små silltrålarna möjlighet att fiska närmare kusten för konsumtion. De ska vara under 24 meter långa, ha en motorstyrka på mindre än 450 kW, använda trålare med maskstorlek på minst 32 millimeter och får inte fiska närmare land än 1 000 meter. I det södra indragningområdet i Östersjön får Havs- och vattenmyndigheten också ge stora fiskebåtar över 24 meter tillstånd att tråla. 2021 har ingen båt sökt eller fått sådant tillstånd men tidigare år har det varit några stycken. I Bottenviken är indragningsområdena till för trålfisket efter siklöja.

De fiskerifientliga forskarna på Östersjöcentrum vid Stockholms universitet har uppmärksammat det faktum att trålare på mer än 24 meter kan få dispens att fiska innanför trålfiskegränsen trots att det alltid varit känt och ingen direkt nyhet. De gör det för att antyda att detta är orsaken till att sillbeståndet (strömmingsbeståndet) skulle ha minskat. I själva verket är den minskning vi sett naturlig och cyklisk. Den sker ungefär vart 5 år och det har sett likadant ut sen 1970-talet. Fisket idag är inte större än på 1970-talet och det har varit lika stort hela tiden sen dess.

De menar också att en del av problemet är att det numera bara finns 30 pelagiska båtar istället för de 80 som fanns tidigare och hävdar att minskningen gjort båtarna större. Det stämmer att båtarna blivit större och färre men en majoritet (30 stycken) av de försvunna 50 båtarna i det pelagiska systemet var längre än 24 meter. De flesta av dem var inte lokala utan från Västkusten. Det finns idag alltså färre stora båtar som fiskar i Östersjön så Östersjöcentrums antydningar är fel. Att minskningen av antalet båtar skulle vara ett problem finner jag mycket märkligt. Situationen innan det nya systemet vara att nästan alla pelagiska fiskeriföretag gick med förlust och tjuvfisket var betydande. Då fanns ett problem. Det nya systemet var lösningen. Östersjöcentrums påståenden är helt enkelt felaktiga.

Att Sweden Pelagic i Västervik (tidigare Scandic Pelagic) tvingats lägga ner beror i först hand på bristande investeringar. Under flera år har företaget varit delägt av danska FF Skagen som driver en stor sillfabrik för konsumtionssill i Skagen samt en fiskmjölsfabrik. De investeringar som gjorts har främst skett i Skagen. Detta har lett till att anläggningen i Västervik inte längre kan ta emot landningar från de största båtarna. Anläggningen har inte hängt med. Resultatet är att råvarutillgången blivit för liten. När företaget sedan försvenskades igen var anläggningen i Västervik för liten och lades ner. Kvar finns nu bara anläggningen i Ellös och den delägda anläggningen i Ronehamn. Dessutom finns mottagare för sill och skarpsill i några hamnar som exempelvis Simrishamn, Rönnäng och Nogersund.

Bara Astrid Fiskexport i Rönnäng på Västkusten kan hantera de största båtarna och i allmänhet landas därför sillen och skarpsillen till Skandic Pelagic och FF Skagen i Skagen (alternativt nån annan dansk hamn).

Till saken hör också att Livsmedelsverket avråder från att konsumera fet fisk från Östersjön då den innehållit stora mängder miljögifter. Under lång tid var det också förbjudet att exportera fet fisk från Östersjön till andra EU-länder (det blev tillåtet igen från 2015). De baltiska länderna blev EU-medlemmar år 2004 vilket innebar att exporten dit av fet fisk från Östersjön för konsumtion blev förbjuden. Enligt EU-regler får heller inte liten sill säljas för konsumtion. Detta är sannolikt viktigare orsaker till den minskade försäljningen för konsumtion än de större båtarna. Skarpsill har dock hela tiden fått exporteras.

De stora båtarna har inga problem att gå till Skagen med sin last och landa sillen där. Sill som troligen går alldeles utmärkt att använda till konsumtion. Att tiden mellan fångst och landning skulle spela nån större roll motsägs av det faktum att fångster från Nordsjön för konsumtion bland annat landas i Mukran på Rügen i östra delen av Tyskland vid Östersjön. Även för makrill som fångas i Nordsjön och Nordatlanten kan gångtiden till hamn vara lång utan att det tycks medföra allt för stora problem. Problem med kvaliteten är förstås en risk ändå och exakt hur stort det är om det förekommer har jag ingen kännedom om.

Det står också i artikeln att skarpsill landats till humankonsumtion i Västervik. Det finner jag inte trovärdigt då skarpsill från Östersjön aldrig använts för konsumtion i Sverige. Däremot i Baltikum. För skarpsill är det nog troligt att det blir sämre kvalitet vid för lång tid i kyltankarna ombord.

Återigen tycks det mig som om forskarna på Östersjöcentrum inte har kollat upp verkligheten innan de skriver nåt. Det är tyvärr deras vanliga agerande och tyder på en ytterst dålig forskningskultur alternativt slarv eller okunnighet.