Ett sekel av laxutsättningar har påverkat vildlaxen

Laxbestånden i Östersjön är enligt forskare mer genetiskt lika nu än för 100 år sedan. Detta till följd av omfattande odling och utsättning, som sker främst som kompensation till fisket för minskad vildlaxproduktion orsakad av vattenkraftsutbyggnad. Konsekvensen kan bli sämre förmåga hos den vilda laxen att klara framtida miljöförändringar.

I Lule älv, Skellefte älv, Ume älv, Ångermanälven, Indalsälven, Ljusnan och Dalälven finns inga vilda bestånd utan bara odlade.

–Det finns helt klart genetiska risker med laxutsättningar, och med tanke på det så borde dagens modell för utsättningar ses över. Genom att anpassa utsättningsmängderna kan vi minska riskerna för felvandring och oönskad genetisk påverkan på vilda laxbestånd, säger Johan Östergren forskare vid institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua) och huvudförfattare till en studie som nyligen publicerats i den ansedda tidskriften Proceedings of the Royal Society B.

I studien jämfördes den historiska och nutida genetiska populationsstrukturen hos 13 svenska laxbestånd i Östersjön. DNA-analysen omfattar gamla laxfjäll (1920-30 tal) insamlade före utbyggnaden av vattenkraften samt nyligen insamlade prover från samma älvar.

Resultaten visar att det skett genetiska förändringar i de flesta av laxbestånden, och att dessa blivit mer genetiskt lika varandra. Ångermanälvens bestånd tycks dock ha blivit mer unikt och Indalsälvens bestånd tycks egentligen inte ha ändrats alls medan Ljungans och Ljusnans bestånd påverkats av Ångermanälvens (i Ljungans fall även av Indalsälvens bestånd). Bestånden i Vindelälven, Kalix älv och Torne älv har i princip inte förändrats alls. Öreälvens bestånd har inte ändrats så mycket men det har förändrats.

Förändringarna är störst i små vildlaxbestånd (Rickleåns bestånd har påverkats av Lule älvs laxbestånd) och i de bestånd som idag enbart upprätthålls genom så kallad kompensationsodling i utbyggda älvar utan naturlig reproduktion. Detta handlar om främst om bestånden i Lule älv och Dalälven. De vilda laxbestånden är dock fortfarande genetiskt olika och viktiga att bevara.

– Det är intressant men också förväntat att de största vildlaxbestånden, som det i Torneälven, är i stort sett oförändrade genetiskt sett. Dessa har uppenbarligen haft ett tillräckligt högt antal lekfiskar genom åren, vilket fungerat som en buffert mot inblandning av gener från främmande ”felvandrad” lax, säger Johan Östergren.

De genetiska förändringarna kan kopplas till omfattande utsättningar, som skett främst för att kompensera för minskad naturlig laxproduktion på grund av vattenkraftsutbyggnaden. Ibland har även utsättningar skett i vildlaxälvar i syfte att förstärka svaga bestånd. Bestånden i Kalix älv och Torne älv utgör ett kluster, Byske älv ett separat, Lule älv också separat om än mycket förändrat. Vindelälvens bestånd (Ume älv) har blivit mer avskilt från andra bestånd då Öre älvs bestånd som tidigare låg nära Vindelälvens bestånd förändrats torts att främst Umeälvslax satts ut.

Beståndet i Dalälven som tidigare var unikt har blivit mer likt bestånden i Ångermanälven, Indalsälven, Ljungan och Ljusnan som tillsammans utgör ett kluster. Det har också beståndet i Öreälven blivit medan beståndet i Rickleån som tidigare var likt detta kluster kraftigt har förändrats och blivit mer likt beståndet i Lule älv. Något som är märkligt då de utsättningar som gjorts handlar om lax från Ume älv och Byske älv.

Emån, Testeboån, Råne älv, Kåge älv, Gide älv, Lögde älv, Hörnån, Sävarån, Åby älv, Bure älv, Skellefte älv och Pite älv ingår inte i undersökningen.

I Mörrumsån, ett välkänt laxvattendrag i Blekinge, har stora genetiska förändringar skett (även om beståndet fortfarande är genetiskt unikt) trots att inga utsättningar med lax från andra vattendrag ägt rum. Möjligen finns här kopplingar till omfattande utsättningar med stammar från norra Östersjön som för några decennier sedan skedde direkt i havet, bland annat kring Bornholm. Dessa frisläppta laxar kan ha förirrat sig upp i Mörrumsån och där blandats med den ursprungliga laxen.

– Det finns en uppenbar risk att den ökade genetiska sammanblandningen kan få långsiktiga negativa konsekvenser för vildlaxbestånden, eftersom det innebär utspädning och förlust av genkombinationer som under lång tid anpassats till en specifik miljö, fortsätter Johan Östergren.

Forskarna efterlyser mer noggranna studier av när och hur förändringarna skett för att få bättre kunskap om hur kompensationsutsättningarna bör hanteras i framtiden. Det är dock redan nu tydligt att dagens modell för dessa laxutsättningar bör ses över för att minska genetiska risker.

– Det behövs en Östersjögemensam strategi för utsättningsverksamheten, som inkluderar vetenskapligt baserade riktlinjer för när, var och hur utsättningar kan göras, samt hur odlingsstammar förvaltas på bästa sätt för att undvika genetiska förändringar och förlust av genetisk variation. Dessutom bör det finnas en flexibilitet så att omfattningen på utsättningarna kan anpassas till rådande fisketryck i havet och längs kusten, säger Johan Östergren.

Laxförande vattendrag i längs Östersjökusten

  1. Torneälven
  2. Kalixälven (m. Tärendöälven)
  3. Råneälven
  4. Piteälven
  5. Åbyälven
  6. Byskeälven
  7. Kågeälven
  8. Rickleån
  9. Sävarån
  10. Ume älv (med Vindelälven)
  11. Hörnån
  12. Öreälven
  13. Moälven
  14. Lögdeälven
  15. Gideälven
  16. Ljungan
  17. Testeboån
  18. Emån
  19. Mörrumsån

Vattendrag beroende av kompensationsodlad lax 

  1. Luleälven
  2. Skellefteälven
  3. Ångermanälven
  4. Indalsälven
  5. Ljusnan
  6. Dalälven

Vattendragen och vattensystemen med lax och kompensationsodlad lax har i allmänhet också vandrande öringbestånd.

Testeboån påstås ibland vara Sveriges minsta laxförande vattendrag men det är långtifrån sant. I själva verket helt felaktigt. I Västsverige finns flera betydligt mindre laxförande vattendrag. Det finns faktiskt fler laxförande vattendrag i Västsverige än längs Sveriges östersjökust.

Vattendrag som haft lax men inte har det längre är Bureälven, Husån, Gideälven, Nätraån, Gnarpsån, Harmångersån, Delångersån, Norralaån, Hamrångeån, Gavleån Motala ström, Alsterån och Helge å. Det finns dock havsöring i dessa åar och älvar.

Ronnebyån med Sörbybäcken i Blekinge har havsöring. Även Lyckebyån, Bräkneån och Mieån i Blekinge har havsöring liksom Skräbeån i Skåne. I Småland finns öring bland annat i Marströmmen. Öring finns också i en mängd ännu mindre vattendrag längs hela Östersjökusten.

Läs också:

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!