Debatten om sill och strömmingfisket är helt urspårad

En mängd personer vars gemensamma nämnare är att de inte vet nånting om fiske, fiskeriförvaltning, sillbestånd, regelverk, sysselsättning i fisket eller hur det går till uttalar sig ständigt om fisket hit eller det. Det vanligaste är att de helt utan tillstymmelse till kunskap, underlag, bevis eller belägg vill förbjuda trålfiske. Det yttrar sig ofta högljutt om att industritrålare skulle vara ett problem, att stora trålare är monstertrålare osv. Men de har ingen aning om vad en industritrålare är eller inte är eller ens om det finns några sådana i Sverige.

Kunskapsbristen är enorm.

Detta oavsett om det handlar om politiker, journalister, experter, sportfiskare eller forskare. De flesta har knappt sett en trålare ens på vykort. Detta trots att 80-90% av allt svenskt yrkesfiske sker med trål. Volymmässigt, värdemässigt såväl som sysselsättningsmässigt.

Svenskt fiske

Nästan allt sillfiske/strömmingsfiske, makrillfiske, och skarpsillsfiske sker med pelagisk trål (flyttrål). En mindre del sker med snörpvad (ringnot), bottentrål och garn (nät, skötar). Allt räkfiske, cirka 70 % av kräftfisket liksom större delen av fiskfisket (fisket av bottenlevande fisk) och siklöjefisket i havet sker med bottentrål. Siklöjefisket i insjöar sker med garn, Lax och sik fiskas främst med fällor, fisket av abborre, gädda, gös med mera i insjöar och hav sker med garn medan fisket av signalkräfta sker med bur.

Ett förbud mot trålfiske skulle i verkligheten leda till att svenskt yrkesfiske utplånades. Försvann. Utan den infrastruktur som trålfisket skapar skulle en stor del av garnfiskarna inte heller kunna överleva. All fisk till den svenska konsumentmarknaden skulle behöva importeras istället för som idag cirka 70%.

Idag sysselsätter det svenska yrkesfisket cirka 1 200 personer. 400 eller 30% är sysselsatta inom det pelagiska fisket, cirka 400 i räkfisket, kräftfisket, fiskfisket i Bohuslän och Halland samt siklöjefisket. Trålfisket sysselsätter alltså 2/3 av alla yrkesfiskare.

Det pelagiska fisket omfattar det som många i debatten kallar industrifiske. Bland yrkesfiskare kallas det i allmänhet skrapfiske eller foderfiske. Detta fiske omfattar skarpsillsfisket och tobisfisket i Nordsjön, fisket av skarpsill i Östersjön och huvuddelen av sillfisket/strömmingsfisket i Östersjön.

De okunniga brukar kritisera detta fiske för att fångsten går till fiskmjölsfabrikerna för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja. Fiskmjölet och fiskoljan används sen för tillverkning av foder till framförallt fiskodlingar  De okunniga verkar tro att detta fiske innebär att fisken därför inte säljs till konsumtion. Men de missförstår allting.

Ingen efterfrågan

Sillen och skarpsillen från Östersjön går inte att sälja till konsumtion. Det finns ingen efterfrågan. Folk i Sverige vill inte äta skarpsill och sillen/strömmingen innehåller miljögifter. Livsmedelsverket avråder därför från konsumtion. Barn, unga kvinnor och gravida ska i princip inte äta sill överhuvudtaget. Så inte heller sillen/strömmingen går att sälja till konsumtion. Men det är ju bra att utnyttja denna matresurs ändå. Därför fiskas den för att bli fiskmjöl och fiskolja som blir foder till norsk odlad lax som vi sen äter upp. I fiskmjölsfabrikerna kan mijögifterna rensas bort.

Problemet är alltså att nästan ingen vill ha strömming/sill som mat. Det finns ingen efterfrågan. Marknaden är för dålig.

Det är inte fiskets fel att att sillen inte går till konsumtion utan det är konsumenternas fel.

Industrifiske

Fisket för fiskmjölsindustrin kallas alltså industrifiske i debatten. De trålare som bedriver detta fiske kallas industritrålare. Nästan alla pelagiska trålare som fiskar i Östersjön landar i huvudsak industrifisk, dvs till användning i fiskmjölsfabrikerna eller som foder till minkfarmar etc. Detta oavsett storleken på båtarna.

Det finns 30 båtar som ägnar sig åt pelagiskt fiske i Östersjön. Cirka 20 av dem fiskar enbart i Östersjön. Alla utom 5 av de 20 båtarna är under 24 meter långa. Det är små båtar som har hemmahamn i Östersjön och som inte kan fiska långt ute till havs. De är helt beroende av fiske nära land. En del av dem fiskar nästan allt de fångar innanför trålfiskegränsen (4 sjömil) i så kallade indragningsområden och alla fångar allt innanför territorialvattengränsen (12 sjömil). Det mesta av det som dessa båtar fiskar blir foder, fiskmjöl och fiskolja.

I tillägg finns ungefär 10 båtar med hemmahamn på Västkusten som bedriver fiske i Östersjön. 2 är mindre än 24 meter långa. En av dessa båtar bedriver nästan enbart industrifiske, huvudsakligen i Bottenhavet och Bottenviken men även i Nordsjön. De övriga bedriver också ett omfattande konsumtionsfiske i Skagerak, Nordsjön och Nordatlanten.

Huvuddelen av de båtar som bedriver industrifiske är alltså mindre trålare med hemmahamn vid Östersjön och Bottenhavet. De stora trålarna från västkusten som kritiseras är de som bedriver förhållandevis mest konsumtionsfiske ihop med två stora trålare från Skåne. På grund av dålig efterfrågan så bedriver västkusttrålarna dock inte något större konsumtionsfiske i Östersjön. De behöver dock fisket i Östersjön för att kunna leva på sitt fiske. Om det försvann skulle konsumtionsfisket i Skagerak, Nordsjön och Nordatlanten också till stor del att försvinna.

Märklig debatt

Debatten är mycket märklig. Det som kritiseras är följden av att ingen vill äta sill eller skarpsill. Vilket ju verkar ganska meningslöst och förvirrat. Vore det inte bättre att försöka få folk att äta sill/strömming och skarpsill istället? Att smutskasta fisket är sannolikt inte det bästa sättet att göra det. Om folk efterfrågade sill/strömming och skarpsill (vassbuk) för konsumtion skulle det fiskas mer för konsumtion.

Att debatten blir så märklig beror på de som tycker en massa hela tiden i allmänhet inte vet nåt om yrkesfiske. En del är dessutom lobbyister som vill att fisken ska reserveras för sportfiske. Åter andra tycks tro att världen miljö- och klimatvänligaste fiske, det pelagiska fisket med flyttrål och snörpvad, skulle var ett miljöproblem. De har inte begripit nånting.

Tyvärr bidrar även en del kunniga personer till den idiotiska debatten. När kustnära fiskare inte får nån fisk skyller de på andra fiskare istället för att förändra sitt fiske eller försöka öka efterfrågan på fisk som ingen konsument vill köpa. Det bidrar inte till några lösningar utan de bidrar till att de själva kommer att få allt sämre villkor för sitt fiske. Sportfiskelobbyisterna vill ha bort även dessa småskaliga fiskare.

Läs mer:

• Maten för larver och yngel styr sillbeståndens storlek
• Klimatförändringar bakom minskande lekbestånd av sill
• Fisketrycket styr inte storleken på sillbestånd
• Miljö- och klimatvänligt fiske
• Att äta mer sill och skarpsill
• Hur fungerar kvotsystemet – EU, ICES och Sverige
• Bästa matfisken kommer från det mest miljövänliga fisket

PS. Eftersom jag länkar till en artikel där politiker från Norrbotten uttalar sig kanske det är rimligt att nämna det viktigaste fisket däruppe. Siklöjefisket i Bottenviken. Det sker huvudsakligen med bottentrål och det mesta av det som fiskas blir djurfoder. Ska också det fisket då också betraktas som foderfiske kanske? Fisket sker bara under cirka 2 månader på hösten. Siklöjefisket står för 70-80% av inkomsterna för de fiskare som är engagerade i det.