Yrkesfiskekonferensen som i år ägde rum i Uddevalla ordnas av Jordbruksverket, Landsbygdsnätverket samt Havs- och vattenmyndigheten (HaV). Under den andra dagen behandlades Handlingsplan för den blå värdekedjan inom pelagiskt fiske, det planerade nya demersala fördelningssystemet som är på gång och de nya havsplanerna. Slutligen var det en paneldiskussion mellan politiker från samtliga partier inklusive Liberalerna även om de av nån anledning inte fanns med i i programmet.
Fler landningar i Sverige
Handlingsplanen för den blå värdekedjan inom pelagiskt handlar om att landa mer sill och skarpsill i Sverige och hur de ska kunna gå till konsumtion. Idag finns det tre förädlingsindustrier i Sverige som kan ta hand om sill för konsumtionsändamål. De ligger i Nogersund på Listerlandet i Blekinge, i Simrishamn i Skåne och i Ellös i Bohuslän.
Ingen av dessa hamnar kan hantera de stora pelagiska fiskebåtarna. Bara mindre båtar kan landa där. Ingen av fabrikerna har någon större kapacitet och de kan idag inte hantera landningar för konsumtion. Resultatet är majoriteten av konsumtionslandningarna sker i Skagen i Danmark där det finns en stor mottagningsanläggning och fabrik. Att en svenska anläggning skulle kunna konkurrera med detta förefaller inte trovärdigt.
Ingen efterfrågan
Det andra grundproblemet är marknaden för sill/strömming från Östersjön. Det finns idag ingen efterfrågan för konsument. Orsaken till det är att människor tror att sill/strömming från Östersjön innehåller stor mängder miljögifter. Det är inte längre fallet men Livsmedelsverket har kvar sina gamla och numera inte aktuella varningar för att äta sill från Östersjön. Så länge denna situation råder finns det ingen möjlighet att landa stora mängder sill från Östersjön för konsumtion. För skarpsill finns ingen efterfrågan alls från konsument trots att det är en bra fisk att äta.
De funderingar som finns om fler landningar i Sverige är helt enkelt svåra att materialisera. Fångsterna är för små, anläggningarna, båtarna är för stora och konsumentefterfrågan är för liten. Planerna förefaller alltför långt uppe i det blå. Men det kan förstår ändras om det arbetas på att öka efterfrågan från konsument. Då kan det kanske blir aktuellt med nya anläggningar på Östkusten. I nån hamn där stora båtar kan komma in och där det går att anlägg en fabrik som inte har fullt med bostäder runt sig.
Överförbara fiskerättigheter i det demersala fisket
När det gäller ett nytt förvaltningssystem i det demersala fisket så är det uppenbart att politikerna som ska besluta om detta i Stockholm har en felaktig uppfattning om verkligheten. De tycks inte begripa att för att det ska bli ett bra system krävs relativt höga koncentrationsspärrar i framförallt räkfisket där det finns alldeles för många båtar.
Yrkesfisket tycks också vilja ha kvar de olika klasserna/grupperna i räkfisket och kanske ha olika koncentrationsnivåer i de olika klasserna. Med en sån uppbyggnad av systemet så kommer den strukturrationalisering som behövs inte att kunna ske. Det bästa borde vara att ta bort de olika grupperna/klasserna i räkfisket och ha en koncentrationsspärr för hela räkfisket. De mindre trålarna kan skyddas genom att ge en regional/lokal tilldelning för de som fiskar i Kosterhavet och de som fiskar i Gullmarsfjorden. För att fiska där behövs ju mindre trålar och dessutom finns det andra begränsningar.
Men ett nytt system kommer. Med all sannolikhet kommer det att bli en kompromiss mellan det som verkligen skulle behövas det som de aktiva yrkesfiskarna vill ha och det som politikerna i Stockholm kan tänkas acceptera. Men det kanske behövs för att det ska gå igenom. När det väl gått igenom kan det finslipas och förändras senare.
Nya havsplaner
När det gäller de nya havsplanerna så verkar hela processen går ut på att tillfredsställa vindkraftsföretagens önskningar. Det hela är ganska bisarrt och processen fungerar mycket dåligt. I praktiken tycks det fungera så att vindkraftsbolagen bestämmer sig för en plats där de vill bygga. De skiter i om det är områden med riksintresse för fiske eller riksintresse av nåt annat slag. Sen ändrar myndigheten havsplanerna i enligt med vindkraftsbolagens önskningar vilket leder till att viktiga fiskeplatser riskerar att bli bebyggda med vindkraftverk.
I själva verket borde hela systemet göras om så att staten pekade ut platser där vindkraftsbolagen kan bygga. Det finns gott om havsområden där det inte finns några riksintressen av något slag som kan vara aktuella. Då skulle fiskeplatserna kunna skyddas. Som det nu är måste yrkesfiskarna bråka och protestera för att deras fiskeplatser inte ska försvinna. Denna process är allt annat än demokratisk och välfungerande.
Vindkraftsfrågan diskuterades också flitigt inom och med politikerpanelen. Det framkom mycket tydligt att räkfisket i Sverige skulle slås ut om alla planer som vindkraftsindustrin har skulle bli verklighet. Politikerna verkade inte riktigt ha förstått detta. Det var också mycket klart att många yrkesfiskarna av inte var mot vindkraft som sådan. De menade att den mycket väl kunde byggas på kobbar, skär och öar nära fiskelägen och hamnar men inte på deras fiskeplatser.
Politikerna
Sverigedemokraterna
SD-politikern Brandberg som var missnöjd med att jag skrivit att han var okunnig om fiske trodde dock att yrkesfiskarna var emot vindkraft generellt. Så han pratade bara om vindkraft och inte nånting om fiske. För det verkade han ju inte veta nånting om överhuvudtaget. Märkligt var också att han hela tiden stod flera meter från sin granne vid bordet bland politikerna, Andrea Andersson Tay från Vänsterpartiet. Han verkade ha en märklig beröringsskräck som inte direkt stärkte intrycket av en seriös politiker.
Vänsterpartiet
Andrea Andersson Tay för sin del höll sig tydligt vid Vänsterpartiets fastlagda linje i frågorna om havet och fisket. Vilket kanske inte är det allra bästa i en sådan diskussion som det handlade om även om en prioritering av frågor som övergödning och syrebrist är korrekt. Liksom det faktum att Vänsterpartiet är positiva till vindkraft rent generellt.
Det är miljön och miljöförstöring som är problemet i Östersjön. Det var uppenbart också den uppfattning som dominerade bland yrkesfiskarna. Men det upplevs inte som så levande. Det innebar också att hon framstod som ärlig om än inte så engagerad i själva fisket.
Kristdemokraterna, centern och liberalerna
Kristdemokraten Kjell-Arne Ottosson pratade mycket. Men mest om vargar. I samband med vindkraften. Lite obegripligt varför då vargarnas koppling till havet och fisket är lika med noll. Om det som diskuterades hade varit säl och skarv så hade liknelsen varit bättre. Mycket prat och lite verkstad kan vi kanske säga om hans framträdande.
Nu togs frågan om skarv och säl nästan inte alls upp av politikerna trots att det är en mycket viktig fråga för de småskaliga yrkesfisket vilket också en yrkesfiskare från Östersjön påpekade. Samtliga politiker vill ju gärna värna det småskaliga fisket men några åsikter eller uppfattningar om ett av största problemen för det småskaliga fisket tycktes de inte ha.
Företrädarna för centern (Anders Karlsson) och liberalerna (Elin Nilsson) tillförde mycket lite i debatten men nåt annat var kanske inte att vänta. Skuggfigurer i det stora hela. Därefter kommer vi till de tre politiker som visade upp störst intresse och kunskap om fiske. Det var också de tre mest erfarna och skickliga politikerna
Socialdemokraterna och moderaterna
Johanna Hornberger från moderaterna visade sig vara mer intresserad och kunnig om fiske än vad jag hade förväntat mig. Hon var också väldigt inriktad på fiske som företagande. Hennes inställning vad det gäller detta var inte fel. Hon uttryckte inga kontroversiella åsikter och anpasade sig väl till de hon pratade till.
Socialdemokraten Tomas Kronståhl visade sig också vara mer intresserad och kunnigare än jag förväntat mig. Men han upprepade trots det en del dumheter som han också tidigare uttryckt i tidningsartiklar. Som att sillen i Östersjön minskat med 70% sen 1970-talet. De är korrekt men också totalt missvisande vad det gäller dagens fiske. Det är uppenbart att han litar för mycket på Henrik Svedäng och Charles Berkow och inte kontrolleras deras olika lösa påståenden. Svedäng och Berkow är i verkligheten mer aktivister än forskare.
Minskningen av beståndet skedde på 1970-talet. Då fanns inga kvoter och ingen förvaltning. Fisket var fritt. Sen 1990-talet då kvoter och förvaltningssystem infördes har bestånden legat still. Uppgiften är i en diskussion i dagens fiske helt irrelevant. Han var den politiker som bland annat därför framstod som mest fel ute i diskussionen förutom vargmannen och den märklige SD-politikern.
Miljöpartiet
Slutligen till den skickligaste politikern i panelen. Emma Nohrén från miljöpartiet. Hon kan fiske, hon vet vad hon pratar om och hon vet hur hon ska svara på frågor utan att säga sådant som de hon pratar för ska bli upprörda. Det innebar att hon sa bra saker om vindkraft och en del annat. Hon pratade mycket utan att säga mycket.
Men hon var klar med att vindkraftsutbyggnad till havs kommer att påverka fisket även om hon sa att det försts ska minimeras. Hon sa förstås inget om att hon vill förbjuda trålfiske. Men det vill hon. Den inställningen innebär ju att hon egentligen inte bryr sig om att fiskeplatserna för räktrålare försvinner.
Men det sa hon förstås inte på mötet. Hon är en skicklig politiker som höll sig inom de ramar som publiken kunde tåla utan att bli helt vansinniga. Hon framstår dessutom som jättetrevlig. Men det innebar också en viss känsla av falskhet och att det framstod som att hon inte går att lita på. Det är sådant som skapar politikerförakt även om det inte är meningen. Men i verkligheten är hon pålitlig. Hon arbetar för att genomföra den politik hon står för. en politik som yrkesfiskarna inte gillar.
