Sillbestånden i Östersjön

Sillbestånden i Östersjön. I alla möjliga medier upprepas det hela tiden att sillbetsåndet i Östersjön har minskat kraftigt i storlek. Men del flesta nämner inte när det skedde och på den punkten skiljer sig Uppdrag Gransknings (UG) program om östersjöfisket. Där nämner de faktiskt sanningen. Att betsåndet varit lika stor sen 1990-talet och att det inte skett nån minskning av beståndet på mer än 30 år.

Vad UG inte nämner är att det på 1970- och 1980-talen inte fanns någon fungerande fiskeriförvaltning i Östersjön. I praktiken var fisket helt fritt. 1976 stängde EU och Norge sina fiskevatten i Nordsjön och Nordatlanten för svenska yrkesfiskare genom att utöka gränserna för sina ekonomiska zoner. Sverige svarade ned att utvidga sin ekonomiska zon i Östersjön från och med 1977.

Danmark som bedrev det största fisket i Östersjön protesterade kraftigt mot det svenska beslutet och fick stöd från Sovjet, Polen och Östtyskland (DDR). Danmark backade dock från sina aggressiva inställning efter ett tag. Sannolikt på grund av påtryckningar från NATO som inte hade nåt emot att Sovjet fick ett mindre område att vara verksamma på.

Sovjet och Sverige kom till slut överens om en kompromiss där det lämnade ett område mellan Gotland och Sovjet som inte skulle tillhöra nåt av länderna utan där fisket skulle vara fritt. Resultatet blev att en lång rad fiskenationer, exempelvis Färöarna, började fiska i Östersjön. Främst fiskade de torsk vilket ledde till att enorma mänger torsk fångades under 1980-talet. Men det ledde också till en minskning av sillbeståndet. Framförallt var det öststaterna som fiskade stora mängder sill under 1970-talet och 1980-talet. Deras industrifiskeflottor fiskade även i Bottenhavet fram till 1978.

Östersjön delas slutligen upp helt och hållet

1988 tröttnade Sverige och Sovjet på läget och delade upp zonen mellan sig. Sverige fick 75% och Sovjet 25%. Först vid denna tid kan det sägas att en någorlunda fungerande fiskeriförvaltning infördes i Östersjön. Men det alltför stora fisket fortsatte. En stor enledning till det var den överkapacitet som fanns inom fisket i Östersjön med neroma öststatsfiskeflottor, alldeles för många fiskebåtar i det dansk och svenska fisket. Det oredovsade och illegala fisket var stort liksom den medvetna flerapportering. Kontrollerna av fisket var i stort sett obefintligt.

Först med Sovjetblockets fall 1989 blev det en bättre ordning. EU och Norge införde dessutom en bättre fiskeriförvaltning i slutet av 1970-talet och 1980-talet. På 1990-talet kom EU:s fiskeriförvaltning också att gälla stora delar av Östersjön i och med att flera östeuropeiska länder blev medlemmar i EU och att DDR och BRD (Västtysklands) slog ihop till ett enat Tyskland. Men i det danska, svenska och finska fisket kvarstod en omfattande överkapacitet med illegalt fiske som en konsekvens.

Individuella fiskerättigheter

Redan 1984 fick Tyskland individuella kvoter i fisket. 1976 införde Danmark licenser eller tillstånd för att få lov att bedriva yrkesfiske. Det minskade inte fisket. 1983 infördes ransonering i fisket med 14-dagars ransoner eller i vissa fall 1-månadsransoner. Fisket var mycket olönsamt och fiskeflottan alldeles för stor i förhållande till Danmarks kvoter. 2003 introducerades överförbara fiskerättigheter (TFC, ITQ) i sillfisket. 2005 beslutade om att införa TFC i allt fiske från och med 2007. Det ledde till en kraftig minskning av antalet fiskebåtar i Danmark och att kapaciteten i fisket anpassades till resursen.

1995 gick Sverige med i EU vilket innebar att EU:s fiskeriregelverk också kom att gälla Sverige. Det innebar bättre kontroll med mera.

I Sverige och Finland kvarstod dock problemen med överkapacitet och fusk inom det pelagiska fisket. Först 2009 införde Sverige ett TFC-system i det pelagiska fisket.  Det hade otroligt positiva effekter och ledde till en snabb anpassning av storleken på den svenska fiskeflottan till de existerande bestånden. 2017 följde Finland efter och införde ett TFC-system i det pelagiska fisket. Och redan 2014 fick Estland överförbara fiskerättigheter. Under samma tidsperiod fick också Lettland, Litauen och Polen TFC-system. Resultatet var detsamma i alla andra länder som införde överförbara fiskerättigheter (TFC/ITQ). Fiskerikapaciteten anpassades till resursen-

Den vetenskaplig rådgivningen för sillfisket i Östersjön infördes 1991 då Internationella Havsforskningsrådet (ICES) publicerade sitt första råd. Men först från 1997 blev det en bättre ordning efter att inga råd givits i två år.

MInskningen av beståndet skedde på 1970-talet

Vi kan alltså se att minskningen av sillbestånden främst skedde på 1970-talet. Den fortsatte i långsammar takt på 1980-talet för att helt försinna på 1990-talet. Sen dess har beståndet varit stabilt på samma nivå. Så som förvaltningen är uppbyggd med Maximal hållbar avkastning kommer beståndet att ligga kring den minsta nivå som anses hållabr. Vissa år under den gränsen, andra år över den gränsen. Det sker ingen minskning ava beståndets tsorlek men heller ingen ökning.

Införandet av en fungerande fiskeriförvaltning

En fungerande fiskeriförvatlning i Östersjön infördes steg för steg mellan 1988 och 2017 där de viktigaste stegen togs på 1990-talet med införandet av vetensakplig rådgivning, den gemensamma fiskeripolitiken i EU. Senare infördes också överförbara fiskerättigheter i alla länder för att få bukt med överkapacitet och olönsamhet. Det har lett till att det numera finns en bra fiskeriförvaltning och inte överfiske.

• 1988. Östersjön delas in i ekonomiska zoner
• 1989. Sovjetblockets fall
• 1991. Vetenskaplig rådgivning införs
• 1995. Alla östersjöländer förutom Ryssland omfattas av EU:s gemensamma fiskeripolitik
• 1995-2017. Överförbara fiskerättigheter (ITQ, TFC) införs

Innan 1988 rådde i praktiken fritt fiske vilket ledde till minskade fiskbestånd i Östersjön. Numera finns det inga bestånd som minskar i storlek på grund av överfiske.

Miljöproblem

Läget förvärrades också av Östersjön under 1960-talet till 1980-talet övergöddes kraftigt genom ökade utsläpp av gödningsmedel. Samtidigt ökade också utsläppen av gifter krfatigt vilket ledde till att fet fisk i Östersjön blev onyttig att äta. Det ledde till en kraftigt minskad konsumtion av sill/strömming. Det ledde i sin tur till minskad efterfrågan.

Idag är det få konsumenter som efterfrågar färsk strömming och sill. Det är den stor anledningen till att huvuddelen av sillen från Östersjön säljs till fiskmjölsfabrikerna. Detta trots att det idag inte är nån hälsofara med att äta sill/strömming frän Östersjön. Samtidigt finns det också en alldeles för liten beredningskapacitet i Sverige vilket är ett problem i smband med att efterfrågan på sill för konsumtion ökar och förväntas öka.

Läs mer:

• Danmarks TFC-system är det mest genomarbetade
• Effekterna av överförbara fiskerättigheter i Sverige
• Finlands TFC-system – det nyaste
• Tyskland – individuella kvoter men liten överförbarhet
• Havet 1988 – motsägelsefullt om torskfisket i Östersjön
• Efterfrågan på färsk sill för konsumtion är obefintlig
• Västkustfiskarnas problem med fiskemöjligheter
• Sanningen om sillen i Rigabukten
• Pelagiska fiskbestånd har aldrig försvunnit på grund av fiske
• Sillfisket i Bottenhavet på 1970-talet