Sill från Nordsjön och Nordatlanten fiskas för konsumtion. Den äts i stora mängder. I Sverige mest som inlagd sill av en massa olika slag, i en del andra länder som äkta maatjes, saltad sill eller färsk. Sillen i Östersjön som ofta kallas strömming fiskas idag i allmänhet inte till konsumtion. När jag var barn så var läget ett annat. Då var det vanlig mat och alla i min ålder minns hur gott stekt strömming var och är.
Miljögifter
Anledningen till att vi slutade äta stekt strömming var miljöförstöring. Massa- och pappersindustrin samt andra industrier släppte ut så mycket gifter i Östersjön att fet fiske i praktiken blev farlig att äta. Detta främst på grund av höga halter av dioxin och PCB. Det blev förbjudet att exportera fet fisk från Östersjön till EU. Livsmedelsverket avrådde människor från att äta fet fisk från Östersjön och det gör de än idag:
Barn upp till 18 år, den som vill bli gravid i framtiden, gravida och ammande rekommenderas att inte äta fisk som kan innehålla höga halter dioxin och PCB oftare än 2-3 gånger per år.
Fet fisk är sådant som exempelvis sill, lax, öring och sik.
Råden infördes 2008. 2015 var de klart strängare än idag:
Livsmedelsverket råder barn, ungdomar och kvinnor i barnafödande ålder att inte äta denna typ av fisk oftare än 2-3 gånger per år. Kvinnor över barnafödande ålder och män bör inte äta fisken oftare än en gång per vecka.
Konsekvensen var att skolor slutade servera stekt strömming och folk slutade köpa strömming för att steka hemma. Det blev helt enkelt så att alla människor slutade äta sill/strömming. Det började redan långt innan Livmedelsverkets rekommendationer kom och spred sig allt mer ju mer miljömedvetandet växte. Och idag är det så att inga unga människor har någon erfarenhet av att äta sill. De köper därför inte sill som vuxna heller. Och de tycker inte heller som färsk sill som har en distinkt och tydlig smak.
Sillkollapser och utestängning
Men redan innan dess hade det skett förändringar på fiskeriområdet. På 1960-talet och 1970-talet kollapsade flera sillbestånd i Nordatlanten och Nordsjön. Det ledde till att fiskeflottorna sökte sig nya fiskevatten. Östersjön var ett av de hav som fick ökat fiske. DDR, Sovjet, Polen, Danmark, Färöarna, Sverige och Finland bedrev ett omfattande sillfiske i Östersjön på 1970-talet. Konsekvensen var ett mycket omfattande sillfiske i Östersjön so översteg vad som kunde anses vara hållbart.
Fisket var större än efterfrågan på sill från konsument och tillsammans med bristen på sill i Nordsjön ledde det till att en stor del av sillen i Östersjön såldes till fiskmjölsindustrin i Ängholmen på Tjörn, Skagen, Hanstholm, Thyborøn och Esbjerg. Mottaganingsanläggningar för vidareleverens fill fiskmjölsfabrikerna byggdes upp i bland annat Västervik och Simrishamn.
På 1970-talet utvidgades också ländernas territorialvattengränser till 200 sjömil eller mittlinjen mellan landmassorna. Det skedde överallt förutom i Östersjön där Sverige inte kunde komma överens med Sovjet. Resultatet var att det fanns fria områden där alla kunde fiska. Men det innebar också att svenska yrkesfiskar blev utestängda från Nordsjön. Så när sillbestånden kom tillbaks i Nordsjön och Nordatlanten hade svenskarna bara tillgång till små mängder sill. Istället fortsatte svenskarnas fiska i Östersjön men även i Kattegatt och Skagerak.
På 1960-talet gick också yrkesfiskarna i Östersjön och Bottenhavet över till trålfiske och började med utsjöfiske som västkustfiskarna. Sen dess dominerar trålfiske kraftigt även bland de mindre kustnära fiskebåtarna i Östersjön.
Överfiske
Resultatet av överfisket av sill på 1970-talet och 1980-talet var att sillbeståndet i Östersjön minskade. Men sen början på 1990-talet minskar det inte längre men fisket har anpassats för att beståndet ska ligga kvar på dessa nivåer och varken öka eller minska. Istället tycks skarpsillsbeståndet ha ökat men det verkar inte synas i ICES bedömningar. Överfisket av sill i Östersjön upphörde först efter att en överenskommelse mellan Sovjet och Sverige nåtts år 1988, efter att Sverige blivit medlem i EU 1995 och efter att överförbara fiskerättigheter infördes i de flesta länder.
Överenskommelsen mellan Sverige och Sovjet innebar att det fria fisket i den internationella zonen i Östersjön upphörde. EU-inträdet ledde till att nationella kvoter infördes och överförbara fiskerättigheter ledde till att storleken på fiskeflottan minskade kraftigt. Det ledde till att överfiske och olagligt svartfiske försvann.
Övergödning
En tredje förändring som ägde rum och påverkade situationen var övergödning. Först ledde den till att skarpsillsbeståndet ökade vilket ledde till ett större torskbestånd, Vilket påverkade sillbeståndet negativt då torsken åt en massa sill.
Ett kraftigt överfiske av torsk på 1980-talet ledde till minskat torskbestånd tillsammans med att övergödningen. Övergödningen hade då skapat syrebrist i stora delar av Östersjön vilket lett till att torsken förlorat flera av sina lekområden. Det ledde till att torskbeståndet kollapsade vilket ledde till att skarpsillsbeståndet gynnades vilkety i sin tur motverkade en ökning av sillbeståndet trots minskat fiske och minskat torskbestånd.
Sälproblemet
Samtidigt växte sälbeståndet till sig kraftigt i Östersjön vilket påverkade kustnära bestånd av sill, torsk, gädda, abborre och gös negativt. Tillsammans med et fritidsfiske som släpptes fritt och ett ökande bestånd av skarv ledde det till minskade bestånd av gädda, abborre och gös vilket i sin tur tillsammans med minskade bestånd av kustnära vårlekande sill och torsk lett till en kraftig tillväxt av beståndet av spigg. Det stora spiggbeståndet har i sin tur lett till att bestånden av vårlekande sill, gädda, abborre och gös har svårt att återhämta sig.
Klimatförändringar
Under senare år har ytterligare en sak som kraftigt påverkat situationen skett. Klimatförändringarna har lett till att Östersjön blivit ett par grader varmare vilket stör leken fär den vårlekande silln. Det har lett till en kollaps för det vårlekande sillbeståndet i södra Östersjön och troligen även för andra vårlekande sillbestånd. Dssutom leder det till ytterligare problem för torsken som tycker om kallt vatten.
Bristen på vårlekande sill nära kusten har lett till brist på sill för den lilla konsumentmarknad som fortfaraned finns kvar i Norrland. Dessutom har surströmmingsfabriken fått problem med råvaran då den sen 1980-talet fiskas på våren. Innan dess fiskades den på hösten.
Minskade gifthalter
Gifthalterna i sillen har dock minskat och de ligger i Östersjön inte längre över de gränsvärden som finns. I Bottenhavet är de dock fortfarande höga. Trots de minskade gifthalterna avråder Livsmedelsverket fortfarande barn och fertila kvinnor att låt bli att äta sill.
Det leder till att efterfrågan på färsk sill/strömming fortfarande är låg och egentligen är det noga bara i östra Skåne och Norrland det finns en viss efterfrågan. Även de faktum att offentliga och stora inköpare kräver att fisk som de köper in ska vara MSC-märkt spelar in. Sill från Östersjön är inte MSC-märkt.
Kontentan av detta är att nästan ingen kan sälja sill till konsumtion för ingen vill ha den. Det som fiskas i ett riktat fiske fångas i huvudsak av mindre kustnära trålare som mycket väl skulle kunna sälja sillen/strömmingen till konsumtion men då de inte kan hitta köpare blir de tvingade att sälja den till fiskmjölsindustrin. De stora utsjötrålarna bedriver idag bara riktat skarpsillsfiske i Östersjön.
Läs mer:
- Kollapsen för sillfisket i Nordsjön
- Kollapsen för det norska och isländska sillfisket på 1970-talet
- Havet 1988 – motsägelsefullt om fisket i Östersjön
- Klimatförändringar bakom minskande lekbestånd av sill
- Finska forskare menar att strömmingen svälter
- Brist på vårlekande sill betyder inte brist på sill
