Varför dominerar Västkusten det svenska fisket? Det är helt klart inget resultat av överförbara fiskerättigheter i alla fall. För Västkusten har alltid dominerat svenskt fiske. Det har alltid funnits flest yrkesfiskare i Bohuslän och Göteborgsområdet. Förklaringen är enkel. Vatten på Västkusten är historiskt mycket fiskrika och det är nära till andra fiskerrika omrpden i Nordsjön och Nordatlanten.
Fisket utan koppling till markägande som dominerra på Västkusten fick fäste redan under sillperioden på 1500-talet. När sillperioden upphörde sökter sig de som levde på fiske längre ut för att hitta tillräckligt med fisk och det mobila högsjöfisket utvecklades. Under 1700-talet och 1800-talets sillperioder utvecklades de egendomslösas fiske ytterligare. Återigen med samma drivkrafter. Sillperioder och utanför sillperioder ett sökande efter fisk långt hemifrån. Detta lade grundene fö den seminomadiska kulruen bland yrkesfiskera på Västkusten.
En kultur som gett klara fördelar gentemot fisket i andra delar av Sverige som baerades på lokala fiskresursr ooch lokalt fiske. I östra Sverige dessutom helt kopplat till markägande. Detta ledde till de inte utvecklade något utsjöfiske förutom i Norrland. Dör bidrog städernas långvariga monopol på sillfiske att det uppstod ett utsjöfiske av en typ som liknade västkustens fiskerikultur. Men utan samma samarbets- och delägarkultur. Det lokala fisket i Skånae och Blekinge såg också annorlund aut. Det hade ingen koppling till markägande medn var helt baserat på de stora fiskresurser som fanns i Öresund på grund av sillens vandringar och lokalt fiske i Hanöbukten. Ingen utvecklade ett långväga utsjöfiske.
Med motordrivna fiskebåtar kom fiskerikulturen på Vätskusten att utvecklas snabbt. Det blev mycket lättare att göra långa fiskereresor och det gick snabbare. Dessutom utveckade trålfisket kraftigt för det gynnades av de motordrivna fiskebåtarna. Trålfisket lade grunden för räkfisket och kräftafisket på Västkusten såväl som för det storskaliga sillfisket.
Genom kooperativa ägarformerna och principen om lika lön för alla ombord skapade förhållanden som gynnade kapitalbildning, ledde till större båtar och en snabb teknisk utveckling. Fisket på Västkusten drog ifrån fisket i övriga Sverige på det tekniska och ekonomiska området. Redan i början av 1900-talet fanns det fler yrkesfiskare på Västkusten än i hela det övriga Sverige. När det gäller det pelagiska fisket där överförbara fiskerättigheter infördes 2009 så stod Västkustfiskare från Göteborgs.- och Bohus län för cirka 75% av alla landinngar år 1914. Halland stod fö rcirka 2%. Skarpsill fiskades enbart på Västkusten.
En liknande utvecklingen fanns även i Halland, Skagen och Blekinge men den var i huvudsak baserad på lokalt fiske. Behovet av kapital var därmed inte lika stort och utvecligen blev därför inte lika tydlig.
I Norrland kom stöderna monopol att försvinna och fisket togs över av lokal deltidsfiskare som delar av året sysslade med annat. Det motverkade uppbygget av ett mer omfattande kapital.
Kopplingen till markägande i östra Sverige medförde att fisket var en bisyssla och kapitalet användes främst i jorrdbruket. Någon satsning på fiske och utsjöfiske blev det därför inte förutom på Gotland där förhållandena var annorlunda.
Denna utveckling skapade grunden för den västsvenska dominansen i det svenska fisket.
- Ägandet i det svenska fisket i början av 1900-talet
- Det svenska fisket i början av 1900-talet
- Det svenska sillfisket – fisken det handlar om
Utvecklingen av antalet fiskare 1920-1980
1920 fanns 13 403 yrkesfiskare i Sverige varav 5 781 (43,1%) i Göteborgs och Bohus län. 1 639 fanns i Gävleborgs län, 1 411 i Malmöhus län och 1 092 i Blekinge län. Kristianstads län hade 389 yrkesfiskare och Hallands län 474 stycken. I östra Sverige från Uppsala län till Kalmar län fanns totalt 1 283 (9,6%) yrkesfiskare.
År 1950 hade antalet fiskare i Göteborgs och Bohus län ökat till 6 463. I Blekinge hade antalet ökat till 1 119, Östkusten hade 2 276 (16,5%) yrkesfiskare, Kristianstads och Malmöhus län 1 333, Hallands län hade 588 yrkesfiskare och Gävleborgs län 676. Längs hela Norrlandskusten fanns det 1 673 (12,1%) yrkesfiskare. Totalt fanns det 13 809 yrkesfiskare. Västkusten stod för 51,1% (7 051 yrkesfiskare) och Skåne och Blekinge (Sydkusten) för 2 452 (17,8%) stycken.
1970 hade det skett en omfattande minskning av antalet fiskare till totalt 5 177. På Västkusten fanns 2 934 (56,7%) yrkesfiskare, på Sydkusten 937 (18,1%), på Östkusten exkl. Gotland 739 (14,3%) och längs Norrlandskusten 435 (8,4%). Gotland hade 130 yrkesfiskare. Minskningen av andelen yrkesfiskare var störst i Norrland och längs Östkusten. Denna omfattande minksning i dessa områden var en följd av vattenkraftsutbyggnaden i Norrland och försäljningen av fastigheter till sommargäster i östra Sverige. Trålfisket hade nu också tagit över i större delen av Sverige,
Antalet yrkesfiskare hade minskat ytterligare år 1980. Vi ingången av detta år fanns det totalt 4 387 yrkesfiskare varav 2 019 (46,0%) på Västkusten, 822 (18,7%) på Sydkusten, 738 (16,8%) på Östkusten och 352 (8,0%) längs Norrlandskusten. I Norrland hade Norrbotten nu flest yrkesfiskare. Den kraftiga minskningen på Västkusten skedde i huvudsak i Göteborgs och Bohus län på grund av att svenska fiskare utestängdes från Nordsjön och Nordatlanten.
- Oljeprospektering och sillkollapsen i Nordsjön på 1970-talet
- Kollapsen för sillfisket i Nordsjön
- Kollapsen för det norska och isländska sillfisket på 1970-talet
1980-talet och 1990-talet
Därefter blir tillgänglig statistik mycket sämre. Men efter att svenska yrkesfiskare utestängts från Nordsjön ökar fisket i Östersjön kraftigt. Skarpsillsfisket och sillfisket i Östersjön ökar kraftigt då yrkesfiskare från Västkusten beger sig dit. Dessutom börjar många västkustfiskare ägna sig åt torskfiske. En begränsat torskfiske sker därefter till 2019 men därefter stoppas torskfisket helt.
Från denna tid sker huvuddelen av det pelagiska fisket (sill och skarpsill) i Östersjön men även större delen av torskfisket. Detta leder till ett omfattande överfiske av torsk i Östersjön vilket leder till kraftigt minskat fiske. Skarpsillen och sillen går huvudsakligen till fismjölsfabikerna eller till foder i pälsdjurfarmar. Sillen går inte att sälja Europa på grund av miljögifter och i Sverige avråder Livsmedelsverket från konsumtion. Dessa förhållanden lever kvar än idag förutom att nästan inget går till pälsdjursfarner då de flesta av dess lagts ner.
Fram till 1995 pågick fisket på ungefär samma sätt för svenska fiskare. Då blev Sverige medlem i EU och fick tillgång på små kvoter i Nordsjön. Genom fiske på okvoteradearter som lodda, tobis och kolmule (blåvitling) fick svenska fiskare också tillgång till kvoter på dessa när det senare infördes kvoter. Lodda har dock inte kvoterats inom EU. Dessa kvoter hade Sverige inte haft om inte ett antal yrkesfiskare från Västkusten gått till Nordatlanten för att fiska.
Denna utveckling är grunden till de förändringar som vi set i svenskt fiske under senare åren.
Först på 2000-talet finns det lätt tillgänglig statistik igen.
Överförbara fiskerättigheter
2007 infördes årliga kvoter i det pelagiska fisket och 2009 gjordes de överförbara. Det ledde till en minskning av antalet fiskebåtar inblandade i det pelagiska fisket. En del valde att sluta helt med fisket, Andra valde att satsa på torskfisket i Östersjön och åter andra valde att fiska i andra länder som Västsahara, Tyskland, Danmark, Finland, Polen och Norge. Dessutom valde några företag att satsas på räkfiske i Danmark. ett av de sistnämnda företagen finns kvar. Alla som valde att fiska i andra länder var från Västsverige.Ett av de företag som flyttade verksamhete till Tyskland övergick till demersalt fiske men de har numera sålt båten.
Samtliga pelagiska företag på Sydkusten förutom ett företag likom samtliga i Halland valde att sälja sina pelagiska fiskerrättigheter och satsa på torskfiske i Östersjön eller kräftfiske i Kattegatt.
Ett av de västsvenska företag som satsade på torskfiske men ångrade sig inom några år och kom tillbaks i det pelagiska fisket. De bedrev då till en början i huvudsak fiske I Bottenhavet och sen i Finland med en båt. Idag har de ingen båt kvar i Finland men ett annat företag med ursprung i Halland har en båt där efter att några år ägnat sig pelagiskt fiske i Sverige. De har i Sverige också en båt som både fiskar demersakt och pelagiskt. Två av de företag som satsade på torskfiske och kräftfiske när överförbara fiskerättigheter infördes har alltså återkommti till det pelagiska fisket.
Dessutom finns det fyra företag på Västkusten som både fiskar pelagiskt och demersalt. Två av dem använder samma båt, de andra använder olika båtar. Flera av företagen i andra länder
Idag finns det kvar ett företag med två båtar i Västsahara, ett i Tyskland, och 1 i Finland. I Danmark finns det 9 företag varav 4 också har pelagiskt fiske i Sverige. Dessutom finns ett räkfiskeiföretag kvar. Ytterligare ett av företagen med fiske i Danmark har en kvotbåt i Sverige.
- Införandet av ITQ i det pelagiska fisket
- När Fiskebäck blev Sveriges största fiskeläge
- Varför infördes överförbara fiskerättigheter?
Olika val
Grundskillnaden mellan Västkusten och Östersjön var att de västkustföretag som finns kvar valde att satsa på ett mobilt seminomadiskt fiske medan företagen som fanns i Östersjön valde att satsa på ett lokalt torskfiske. Det sistnämnda gick åt skogen då torskbeståndet försvann. Två västkustföretag tog sig då tillbaks till det pelagiska fisket men inget östersjöföretaget gjorde det. Det pelagiska fisket gick mycket bra och det har gjort att det idag är bar arebtsförhållanden och bra lönsamhet inom detta fiske.
2008 fanns det totalt 1 507 fiskebåtar i Sverige varav 74 (13 inaktiva) med enskilda fiskerättigheter. När överförbara fiskerättigheter infördes 2009 ökade de sistnämnda antalet till 82 (23 inaktiva). 2013 fanns det 37 båtar kvar i det pelagiska system vara 1 inaktiv. Idag finns det 24 båtar kvar varav 5 båtar kan räknas som inaktiva. Dessutom finns det ett 80-tal båtar som fiskar pelagiskt på kustkvoten. Hälften av de sistnämnda finns i Norrland, ett 30-tal på Östkusten och Sydkusten samt resten på Västkusten. Totalt fanns det 1 233 fiskebåtar kvar i Sverige år 2013.
I Sverige infördes TFC år 2009. Vid det tillfället fanns 83 större fiskebåtar i Sverige som inkluderades i systemet med överförbara fiskerättigheter. Därav 48 stycken (57,8%) i Göteborgsområdet (GG). Det fanns 7 större båtar (8,8%) i Halland (VG), 5 på Listerlandet (SG), 5 på Gotland (VY) 4 i Simrishamn (SIN), 3 i Lysekil (LL), 2 i Karlskrona (KA), 2 i Kalmar (KR), 2 i Strömstad (SD), 1 i Stockholm (SM), 1 i Västervik (VK) och 1 i Nyköping (NG). Dvs totalt 60 (72,3%) på Västkusten.
2013 hade antalet minskat till 37 totalt varav 20 i Göteborg, 3 på Gotland, 3 på Listerlandet, 3 i Lysekil, 2 i Kalmar, 2 i Halland, 2 i Simrishamn, 1 i Västervik och 1 i Karlskrona. Totalt 25 stycken (67,6%) på Västkusten. Västkustens andel av antalet fiskebåtar hade alltså minskat. Därefter har antalet båtar minskat ytterligare.
Idag är det 24 båtar som ingår i TFC-systemet. 15 i Göteborgsområdet, 1 på Listerlandet, 1 i Kalmar, 1 i Simrishamn, 1 i Västervik, 1 i Gävle och 4 på Gotland. Totalt 15 (62,5%) på Västkusten.
Orsakerna till utvecklingen i det pelagiska fisket som lett till att det västvenska fisket dominerar detta fiske fanns långt innan de överförbara fiskerättigheterna. Det handlar om ägarformer (kooperativa), löneformer (solidariska), flexibilitet, rörlighet och nyfikenhet. Överförbara fiskerättigheter passat bra ihop med detta och svenska yrkesfiskare på det pelagiska området är idag ledande när det gäller sill- och skarpsillsfiske.
Majoriteten av sillen och skarpsillen i Sverige har alltid fiskats av pelagiska fiskare från Västkusten. Idag är de mycket färre än för 100 år sen och färre än för 15 år sen när det pelagisk aystemet infördes. Andelen av antalet pelagiska fiskebåtar inom det pelagiska fisket med överförbara fiskerättigheter har minskat från 72,3% år 2009 till 65,5% idag.
2024 fanns det totalt 902 fiskebåtar i Sverige så antalet har stadigt fortsatt minska. De allra fleat båtar bedriver inte pelagiskt fiske. 414 (45,9%) finns på Västkusten, 139 (15,4%) på Sydkusten, 118 (13,1%) på Östkusten och 214 (23,7%) på Norrlandskusten. Numera är Norrbotten det län som har näst mest fiskebåtar med 115 stycken efter Västra Götaland (där Göteborgs och Bohus län ingår) med 360.
Samtidigt har svenska fiskare från Västkusten köpt in sig i det pelagiska fisket i Danmark och totalt fångar svenska yrkesfiskare idag lika stor andel av sillen i Nordjsön och Nordatlanten som de fångade innan utestängningen från Nordsjön och Nordatlanten på 1970-talet.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.