Effekterna av överförbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket

Med anledning av konferensen Östersjöfiske2020 i Simrishamn i november har jag för avsikt att publicera ett par inlägg som tar upp en del av de frågeställningar som dör kommer att tas upp. Intressenterna bakom konferensen har tagit ställning mot individuella fiskerättigheter med ganska tveksamma argument om vi ser till hur verkligheten ser ut.

I Sverige finns det överförbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket som det går att handla med, sälja, köpa, byta, hyra in och hyra ut. Pelagiskt fiske är fiske efter fiskarter som lever i de öppna vattenmassorna och inte på eller nära botten. i Svensk vatten handlar det om sill, skarpsill och makrill och mindre utsträckning om taggmakrill (hästmakrill) och blåvitling (kolmule). Pelagiska fiskebåtar ägnar sig dock också åt tobisfiske i Nordsjön. Tobis är en bottenlevande fisk. Systemet infördes på begäran av de pelagiska yrkesfiskarna själva. Orsakerna till att det infördes var ett antal problem i det pelagiska fisket.

  • Överkapacitet
  • Olönsamhet
  • Svartfiske
  • Överfiske

Överkapaciteten var omfattande, cirka 50% vilket medförde ekonomiska problem för fiskeriföretagen som i sin tur medförde fiske utöver kvoterna. För att bli av med den fisken så såldes den svart eller lastades över till andra länders fiskebåtar som därmed inte behövde fiska eller i sin tur kund landa och sälja fisken svart. Utan den typen av åtgärder kunde en del av yrkesfiskarna i det pelagiska fisket inte klara sig.

Det finns ett flertal exempel på rättegångar där pelagiska fiskare ställts inför rätta för tjuvfiske. 2011 åtalades 9 yrkesfiskare och skeppare för att under en tvåveckorsperiod i slutat av 2008 ha fångat cirka 2 000 ton sill utöver sina tilldelade kvoter. Enligt åtalet doldes överfisket genom felaktig fångstredovisning, påståenden om att fångsten kommit från samverkan med utländska fartyg och därför, enligt skepparna, inte borde räknas till fiskepoolens svenska fiskekvot. Andra exempel från perioden 2008 och innan dess är otaliga.

I november 2009 infördes individuella överlåtbara fiskerättigheter (TFC)  i det pelagiska fisket i Sverige. 81 båtar fick då fiskerättigheter i systemet på grundval av historisk infiskning. Av dessa 81 båtar var 23 stycken passiva båtar som låg upplagda som kvotbåtar och inte fiskade.

För att undvika några välkända problem med TFC-system infördes vissa regler i systemet, en regional kvot för Östersjön, en kustkvot för att gynna det småskaliga fisket (båtar under 12 meter) som infördes redan 2007 och dessutom undantogs fisket av sill i Bottenhavet och Bottenviken från systemet med överförbara fiskerättigheter.

En gräns på maxmalt 10% av en kvot för en enskild innehavare av ett tillstånd för pelagiskt fiske infördes också. Detta för att motverka en alltför stor kapitalkoncentration. Kustkvoten har sedan dess ökats så den är större än i början och i slutet av förra året delades Bottenhavets kvot upp på individuella andelar. Andra förändringar som skett är ransonssystem inom kustkvoten för makrill.

Efter införandet av TFC inom det pelagiska fisket sjönk antalet fiskebåtar med pelagiska tillstånd, mellan 2008 och 2013 med 55%. Den regionala fördelningen av fiskebåtarna i det pelagiska systemet var ungefär likadan år 2008 som år 2013. Dock kan en antydan till minskad betydelse för GG och VG-området ses samtidigt som östersjödistriktens relativa betydelse ökat. Att det pealgiska systemet skulle ha gynnat båtar från Göteborgs-området är alltså inte ett korrekt påstående utan situationen är snarast den omvända.

Distrikt, 2008, 2013

GG, 58,8%, 54,1%
SG, 6,3%, 8,1%
VY, 6,1%, 8,1%
LL, 3,8%, 8,1%
VG, 8,8%, 5,4%
SIN, 5,0%, 5,4%
KR, 2,5%, 5,4%
KK, 2,5%, 2,7%
VK, 2,5%, 2,7%

2013 fanns det totalt 37 båtar kvar. Att det blivit färre båtar har förstås inneburit en koncentration till färre tillståndsinnnehavare. Men det var också ett av målen med införandet. Antalet båtar var tvunget att minska för det var enda sättet att minska överkapaciteten i fisket. Resultatet har blivit att de kvarvarande fiskeriföretagen är betydligt lönsammare än tidigare och att svartfisket har försvunnit. Antalet yrkesfiskare som åtalats eller för illegalt fiske efter införandet av TFC är noll.

Antalet båtar inom det pelagiska som var över 24 meter långa sjönk från 47 stycken till 20 stycken och antalet under 24 meter minskade från 27 till 17. Minskningen var alltså större bland de största båtarna än bland de mindre. I gruppen av båtar över 24 meter var det dock de allra största som blev kvar.

I övriga delar av den svenska fiskeflottan, dvs d delar där det inte finns TFC minskade antalet båtar över 24 meter enbart med två stycken mellan 2008 och 2013. Minskningen var där kraftigare bland de mindre båtarna än bland de större. Införandet av TFC tycks alltså inte ha gynnat större båtar på de minsta båtarnas bekostnad utan i själv verket har det varit tvärsom så länge vi håller oss inom det pelagiska systemet.

Inte heller har införandet av TFC inom det pelagiska fisket lett till en minskning av antalet båtar som fiskar på kustkvoten. När systemet infördes var det cirka 300 båtar som fiskade på kustkvoten och det är fortfarande lika många. Kustkvoten har ökade också mätt i antal ton mellan år 2007 och 2014 för samtliga bestånd utom för skarpsill i Skagerrak och Kattegatt. Totalt sett ökade kustkvoten från 5 000 ton till knappt 8 000 ton under perioden, en ökning med ungefär 60 %. De mindre småskaliga kustnära yrkesfiskarn har alltså fått tillgång till allt mer fisk under den period som TFC-systemet funnits i det pelagiska fisket. Kustkvoten är större än det fiske som bedrevs innan TFC infördes och som låg till grund för den första tilldelningen.

Fisbeåtar som har individuella överlåtbara fiskerättigheter och som endast fiskar efter pelagiska arter i Östersjön och landar sin fångst i östersjöhamnar, får en regional tilldelning (Östersjökvoten). Sedan det pelagiska systemets införande har inte någon större kapacitetsreduktion skett inom detta fiskesegment. Lönsamheten har heller inte, särskilt inte för de 7 fartyg (av totalt 12) som är mindre än 24 meter, ökat nämnvärt.

När gäller det fiske som sker efter pelagiska arter i Bottenhavet och Bottenviken, där det inte krävs något pelagiskt tillstånd för fartyg som enbart fiskar i det området, ökade kvotutnyttjandet kraftigt under slutet av den undersökta perioden fastän det totala antalet fartyg som fiskat där minskade med 23 %. Anledningen till att kvotutnyttjandet ökat beror på att några båtar som tidigare främst fiskat torsk i Östersjön, har kombinerat detta fiske med sill- och skarpsillfiske i Bottenhavet på grund av den dåliga lönsamheten i torskfisket. Några av dessa båtar är från Göteborgsområdet och mycket få har varit från Östersjöområdet. Hela kvoten har aldrig utnyttjats och det har funnits ett klart underfiske i området. Hösten 2015 delades därför denna kvot upp på individuella fiskerättigheter, dock med kortare giltighetstid och begränsad överförbarhet och detta är vad som gällt i år (2016):

  1. Kustkvot för fiske med passiva redskap samt för trålare mindre än 15 meter
  2. Fiskebåtar med individuella fiskerättigheter
  3. Individuella årliga fiskemöjligheter för trålare på minst 15 meter
  4. Extra regional tilldelning för fiskebåtar med individuella fiskerättigheter och som endast fiskar i Östersjön och landar i Östersjöhamnar

När det gäller landningshamnar har de bara marginellt påverkats av att TFC införts i det pelagiska fisket.

Resultaten av införandet av individuella överförbara fiskerättigheter i det pelagiska systemet är alltså överlag varit positiva och de negativa effekterna har uteblivit.

  • Överkapaciteten har försvunnit
  • Lönsamheten har ökat
  • Svartfisket har försvunnit
  • Inget överfiske

Kapitalkoncentrationen har varit begränsad men klart är att de företag som var lönsammast innan TFC infördes är de som klarat sig bäst. Landningarna av den pelagiska fisken har inte förändrats i nån större utsträckning och det småskaliga kustnära fisket har inte drabbats alls. Den regionala kvoten i Östersjön har inneburit att minskningen av antalet båtar i det pelagiska systemet varit mindre där än på andra håll.

De exakta effekterna av att individuella fiskerättigheter införts i Bottenhavet och Bottenviken är det ännu för tidigt att värdera.

En negativ efffekt kan dock ses. Sysselsättningen har minskat. Men eftersom problemet var överkapacitet, för många yrkesfiskare och för många båtar är det en effekt som är oundviklig och nödvändig. Sysselsättningen har minskat i alla fiskedistrikt och faktiskt lite mer på Västkusten än längs Östersjökusten.

Läs också:

Läs också den officiella svenska utvärderingen:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!

4 svar på “Effekterna av överförbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket”

Kommentarer är stängda.