Antalet fiskebåtar och fiskare i Norden har minskat i närmare 100 år. Det beror främst på teknisk utveckling. Tekniken har gjort det möjligt att fånga mer fisk med mindre insats. Det har inte behövts lika många fiskebåtar och fiskare. Individuella överförbara fiskerättigheter har mycket lite med minskningen av antalet fiskebåtar och yrkesfiskare att göra.
På 1970-talet hamnade yrkesfisket i nordöstra Atlanten, Nordsjön och Östersjön i problem. Fiskerikapaciteten ökade mer än vad fiskbestånden kunde klara trots att antalet fiskebåtar fortsatte minska. För att klara av situationen infördes fiskezoner, ransoneringar och kvoteringar. De flesta system som infördes på denna tid syftade till att bevara såväl fiskbestånd som antalet yrkesfiskare och fiskebåtar. Resultatet blev ganska väntat, en åldrande fiskeflotta, olönsamma fiskeriföretag, illegalt fiske på många håll. Systemen kom att permanenta strukturer som redan från början antagligen var föråldrade och ineffektiva.
Det stora problemet var överkapacitet och det har så förblivit intill nutid. För att kunna bevara fisket var det nödvändigt att minska fiskerikapaciteten. Olika system för att uppnå detta prövades. Skrotningsbidrag var ett sådant. Ingenting fungerade, fiskerikapaciteten minskade inte även om antalet fiskbåtar och yrkesfiskare minskade. Fisket förblev olönsamt, båtarna gamla och det illegala fisket fortsatte på många håll.
För att råda bot på grundproblemet, överkapacitet började vissa länder prova individuella överförbara fiskerättigheter. Dvs fiskerättigheter gjordes köp- och säljbara. Detta system visade sig kunna minska fiskekapaciteten. Det är det enda sätt som visat sig göra det. Antalet fiskebåtar och antalet yrkesfiskare fortsatte minska. Men nu minskade också fiskekapaciteten. Fisket blev lönsammare, båtarna modernare, arbetsmiljön bättre. I stort sett alla tjänade på systemet. Fler och fler länder införde överförbara fiskerättigheter och idag finns det i de flesta länder med fiske runt Nordatlanten, Nordsjön och Östersjön. De stora undantagen är Norge och Tyskland men även Sverige och Finland. Men även i de länderna har antalet yrkesfiskare och antalet fiskebåtar fortsatt minska. Minskningen har alltså i sig inget med individuella överförbara fiskerättigheter att göra.
En nackdel som snabbt konstaterades med de tidiga systemen för överförbara fiskerättigheter var att de ledde till oönskad kapitalkoncentration och med fisket i ytterst får fiskares händer. Delvis är detta ett resultat av minskat antal fiskebåtar, men det var också resultatet av att en del fiskare var mer framgångsrika än andra eller hade mer kapital från början. Oavsett vilket så var denna utveckling inte önskvärd utan systemen utrustades med skydd för småskaligt kustfiske, särskilda kvoter för kustfiskare, nystartade fiskeriföretag med mera. Dessutom infördes i många system gränser för hur stor andel av kvoten ett enskilt fiskeriföretag fick inneha.
När Sverige till slut införde individuella överförbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket fanns dessa saker med redan från början. Resultatet var att det antalet fiskebåtar i det kustnära fisket inte minskade alls med antalet båtar i det storskaliga utsjöfisket halverades. En koncentration av fiskerättigheterna skedd vad det gäller det storskaliga pelagiska fisket, något som förstås var oundvikligt på grund av det minskade antalet fiskebåtar. Gamla system som syftar till att bevara status quo finns tyvärr kvar i andra svenska fisken såsom räkfisket, kräftfisket och fiskfisket vilket medfört en kraftig överkapacitet i fiskeflottan.
I Danmark har antalet fiskebåtar som fiskar kustnära fortsatt minska även efter att individuella överförbara fiskerättigheter införts. Men antalet har minskat i takt med minskningen av antalet fiskebåtar total. Den har inte varit större än minskningen i hela fiskeflottan. Endast bland medelstora fiskebåtar har minskningen var kraftigare än genomsnittet för hela fiskeflottan. De riktigt stora fiskebåtarna har däremot ökat, mycket beroende på att de som fiskare pelagiskt investerat i moderna fiskebåtar med stora lastutrymmen. Detta har lett till ett mer klimat- och miljövänligt fiske.
I kort gäller alltså:
- Huvudorsaken till att antalet fiskebåtar minskar är teknisk utveckling
- Huvudproblemet i yrkesfisket har länge varit överkapacitet, dvs för många fiskebåtar
- Gamla förvaltningssystem bevarar överkapaciteten
- Individuella överförbara fiskerättigheter minskar överkapaciteten och medför ett hållbart och lönsamt fiske
- Rätt utformat slår överförbara fiskerättigheter inte mot det kustnära fisket
- Antalet fiskebåtar och yrkesfiskare måste minska för att yrkesfisket ska kunna vara hållbart
En bieffekt av minskat antal yrkesfiskare och fiskebåtar är färre fiskelägen. Den utvecklingen har pågått i närmare 100 år och oavsett förvaltningssystem. Det är samma utveckling i alla nordiska länder och det är oundvikligt om vi vill ha fisk kvar i haven.
Läs också:
- Norge: Färre fiskare, färre båtar men inte mindre fisk
- Antalet fiskare i Norge minskar
- Miljövänligare fiske – allt färre fiskare
- Anlagda hamnar – orsak till att fiskelägen på Jylland försvunnit
- Kustnära fiske slås inte ut av överförbara fiskerättigheter
- Överförbara fiskerättigheter har inte gått ut över kustfisket
- Överförbara fiskerättigheter utarmar inte kustfisket
- Thomas Højrup om de danska erfarenheterna av ITQ
- ITQ och den danska fiskeflottans minskning
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Nordatlanten, Nordsjön, Östersjön, Norge, Danmark, Sverige, Finland, Island, Fiskebåtar, Fiskeförvaltning, Fiskeriförvaltning, TFC, ITQ, Indivuella överförbara fiskerättigheter, Minskat antal fiskebåtar, Kustfiske, Kustnära fiske
Ett svar på “Överförbara fiskerättigheter är inte anledningen till minskade fiskeflottor”
Kommentarer är stängda.