Greenpeace har sammanställt en rapport om båtar de kallar monsterbåtar. Det är dels stora pelagiska fabrikstrålare, stora snörpvadsbåtar för tonfiskfiske, en del ganska små torskfiskebåtar och en del trålare som ägnar sig åt fiske i södra Atlanten. Det är en märklig rapport då den blandar och ger om en mängd olika fisken som har mycket lite med varandra att göra. I detta inlägg kommenterar jag det som har bäring på nordiskt fiske.
De pelagiska fabrikstrålarna de beskriver är mycket riktigt enorma. Enormt stora och de använder mycket stora trålar. men de behöver inte fiska mer än en färskfisktrålare eller snörpvadsbåt på 2 500 ton eller 1 000 ton. Den främsta skillnaden är att de inte behöver gå i hamn och landa lika ofta. Så vad det gäller mängden fisk de tar upp behöver den inte vara större än den mängd mycket mindre färskfisktrålare och snörpvadsbåtar tar upp. Fler av dessa stora fabrikstrålare ägs av tre stora nederländska fiskeriföretag, Parlevliet & van der Plas, Cornelis Vrolijk och Willem van der Zwan. Dessa företag kontrollerar mycket stora fiskerättigheter i flera olika länder, Greenpeace-rapporten uppger exempelvis att Cornelis Vrolijk innehar 28% av den engelska fiskerättigheterna (kvoterna). Exakt vilka fiskerättigheter som Cornelis Vrolijk har framgår dock inte, men huvuddelen av de pelagiska brittiska kvoterna tillhör skotska fiskebåtar och fiskeriföretag så misstanken är att Cornelis Vrolijk kontrollerar mindre än 10% av de brittisk kvoterna. En siffra som inte är alltför uppseendeväckande, utan det är en normal siffra för fiskerättigheter och fiskeriföretag i de flesta länder.
En dansk fiskebåt finns med på Greenpeace monsterbåtlista, HM 555 Kingfisher. Något märkligt då det är en ganska liten båt, 467 bruttoton och 32 meter lång. Det är visserligen en av de största båtarna som fiskar fisk (konsumtionsfisk som det heter i Danmark, konsumfisk på danska) med bottentrål i Danmark. Båten är en av de större innehavarna av fiskerättigheter på torsk, men det finns flera andra båtar som har fiskerättigheter i samma storleksordning. Skrivningarna om Kingfisher kan betraktas som dumheter, för att inte säga lögner som de danska fiskarna menar att det handlar om. Kingfisher överfiskar inte på något sätt i Nordsjsön (en dansk båt kan dessutom lagligt landa mer fisk än den har fiskerättigheter till då det går att hyra in fiskerättigheter, den som hyr ut sina fiskerättigheter får å andra sidan då landa mindre)
I samband med att Kingfisher beskrivs i rapporten tas det danska systemet med individuella överförbara fiskerättigheter upp. Det kritiseras för vara ansvarigt för att antalet arbetstillfällen minskat i det danska fisket. Men minskningen vad gäller arbetstillfällen har varit lika kraftig i SVerige (som inte haft individuella överförbara kvoter förrän de senaste åren och då bara inom det pelagiska fisket) och Norge som har ett komplicerat system där överförbarheten är mycket begränsad och kräver att fiskebåten köps med kvoter.
Anledningen till minskningen av antalet arbetstillfällen i fisket har alltså inget med det danska kvotsystemet att göra utan det handlar om en strukturrationalisering som följder med moderna fiskemetoder, modern utrustning och moderna båtar. En liten båt på 20-25 meter som för 50 år sen krävde en besättning på 5-7 personer behöver idag bara 2-3 personer.
En begränsad del av fiskeflottan i Danmark har alltid fångat det mesta av fisken. Det är inte en följd av kvotsystemet. Överkapaciteten och överetableringen som tidigare fanns i det danska fisket behövdes tas bort för att rädda fiskbestånden i Östersjön, Kattegatt, Skagerak och Nordsjön. Den nedskärningen har skett i samtliga storlekssegment i det danska fisket och har inte inneburit någon överföring av kapacitetet och ägande av fiskerättigheter från små båtar till stora. I själva verket har systemet lett till en mindre minskning bland små kustfiskebåtar än bland fiskebåtar i Kingfishers storlek. På samma sätt har det visat sig vara i det pelagiska fisket i Sverige. Minskningen av fiskerikapaciteten hade inte varit möjligt utan individuella överförbara fiskerättigheter.
Rapporten nämner också att Magnus Roth och Vitalij Orlov, delägare i Karat Group och Ocean Trawlers köpt det litauiska företaget Baltlanta, ett rederiföretag och fiskeriföretag. Mer om det i ett annat inlägg.
Saga när den hette Blue Wave
Den polska trålaren Saga och isländska Samherji tas också upp i rapporten. Båten hette tidigare Blue Wave och ägdes av ett isländskt bolag, dock inte Samherji utan Wave Operations och Thule Investment. Manager för båten är Atlantex som tidigare var ett intressebolag för Samherjis tyska dotterbolag DFFU. Ägare av Atlantex är idag ett företag på Cypern. Cypern är extra förmånligt som skatteparadis för norrmän och ryssar. Idag kan Magnus Roth och Vitalij Orlov därför mycket väl också vara delägare i Atlantex då de köpt Samherjis internationella verksamhet, Katla Seafood. Om Samherji äger nån andel i det cypriotiska företaget är okänt. Ägare av båten är idag Saga Seafood Ltd i Belize, ett företag som ägs av islänningen Egil Arnasson med kompanjoner. Egil Arnasson var tidigare anställd i Katla Seafood men lämnade företaget då det såldes till Murmansk Trawl Fleet (ägt av Roth och Orlov).
Sen kan jag också notera att Greenpeace i rapporten frångår det alltför vanliga påståendet att 90% av världens fiskbestånd skulle vara överfiskade. Den korrekta siffran är 30% och det är vad som står i rapporten om monsterbåtarna.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Greenpeace, Monsterbåtar, Parlevliet & van der Plas, Cornelis Vrolijk, Willem van der Zwan, HM 555 Kingfisher, GDY 150 Saga, Samherji, Atlantex, DFFU, Wave Operations, Thule Investment, Baltlanta, Katla Seafood, Saga Seafood Ltd, Murmansk Trawl Fleet, Magnus Roth, Vitalij Orlov, Danmark, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Pelagiskt fiske, Demersalt fiske, Samhälle
3 svar på “Monsterbåtar – märklig rapport från Greenpeace”
Kommentarer är stängda.