På 1970-talet blev svenska fiskare av med sina fiskevatten

Det svenska fisket har sen 1800-talets slut till stor del varit ett utsjöfiske där fisket bedrivits i Nordsjön, Norska havet, vattnen vid Shetland och väster om Skottland. Kring 1960 fiskade Sverige 300 000 ton fisk per år varav över hälften var sill. Även skarpsill (brisling) och torsk var viktigt för svenskarna. Utsjöfisket var det dominerade fisket i fiskelägena på Sotenäset, Tjörn och Orust samt kring Göteborg.

Danmark fiskade vid samma tidpunkt 600 000 ton och de viktigaste arterna för Danmarks del var vitlinglyra (sperling), vitling, tobis och sill. Deras utsjöfiske började förts på 1960-talet. Sillkollapsen, torskkrigen och de efterföljande utvidgningarna av länders ekonomiska zoner ledde till att svenska fiskare stängdes ute från sina traditionella fiskevatten. De fick inte längre fiska i Nordsjön, Norska havet eller kring Shetland och Skottland. Fisket på sill och skarpsill som togs ifrån svenskarna hamnade därefter främst i danska och norska fiskares händer. På denna tid var fisket fritt, det fanns ingen TAC och inga kvoter.

1972 fiskade svenskarna bara 228 000 ton. Det berodde på kollapsen för sillbestånden i Nordatlanten. Samma år tog dansk fiskare upp 1,4 miljoner ton. Det danska fisket vid denna tid dominerades totalt av industrifisket med hemvist i Esbjerg och Skagen. De arter som främst fiskades och användes för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja var vitlingyra (sperling), tobis, vitling och sill. Skarpsillsfisket fortsatte i stort att vara ett svenskt fiske.

1975 utestängdes i stort sett alla svenska fiskare från Nordsjön för gott. Det ledde till total avveckling av fisket på många håll, till överfiske längs med den svenska kusten samt ökat fiske i Östersjön. Den svenska fiskeflottan som var byggd för Nordsjön fann sig instängd på små ytor och det fanns därmed en enorm överkapacitet i det svenska fisket. Det ökade fisket i Östersjön från fiskare som tidigare fiskat i Nordsjön ledde till utslagning av många små kustfiskare i östra Sverige. En del sillfiskare gick över till att fiska torsk (och andra torskfiskar) i såväl Skagerak, Kattegatt som Östersjön. Det ledde genom mycket stora fångster på 1980-talet till ett överfiske av torskbestånden. Något som tillsammans med övergödning och andra miljöorsaker senare ledde till att torskbestånden längs svenska kusten samt i Östersjön och Kattegatt kollapsade.

Dansk fiskare fortsatte sedan bygga ut sitt industrifiske på de fiskvatten de övertagit från svenskarna. Idag fiskar Danmark kring 800 000 ton per år medan Sverige fiskar kring 200 000 ton. Huvuddelen av det svenska fisket handlar om sill, skarpsill (brisling) och tobis medan det danska fisket handlar om samma arter men i omvänd ordning, dvs tobis, brisling (skarpsill) och sill. 1960 fiskade svenska fiskare 50% av vad danska fiskare tog upp, idag fiskar svenskar bara 25%. Om förhållandena skulle återställas till den situation som rådde innan svenska fiskare fråntogs sina traditionella fiskevatten så borde ungefär 100 000 – 150 000 ton av den danska kvoten vara svensk eller i alla fall fiskas upp av svenska fiskare. Ett sätt att åstadkomma det är att svenska fiskare köper fiskerättigheter i Danmark och det är vad som i praktiken har skett.

Svenska fiskare har idag rätt att fiska omkring 150 000 – 200 000 ton fisk i Danmark. Av detta fiskas normalt cirka 100 000. Svenskarnas fiske handlar huvudsakligen om skarpsill (brisling) och sill men även om tobis. Svenska fiskare har också  stora rättigheter för att fiska vitlinglyra (sperling). Men de rättigheterna används i praktiken inte då nästan ingen vitlinglyra fiskas.

Läs mer:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements