Bristande kontroll när läppfiskar flyttas till laxodlingar

Norska laxodlare köper in putsarfiskar från avlägsna platser för att hålla efter laxlus i sina odlingar. i huvudsak handlar det om läppfiskar som används till detta ändamål. Läppfiskarna rymmer dock och fortplantar sig med lokala bestånd. Konsekvenserna av denna införsel är svåra att bedöma. En risk är dock att rymlingarna sprider genetiska egenskaper som försämrar de inhemska beståndens överlevnadsförmåga.

Användningen av läppfiskar för att hålla efter laxlus och andra parasiter på odlad lax har ökat lavinartat de senaste 3–4 åren, förra året använde norska odlare 54 miljoner fiskar för att bekämpa laxlus. Det är allmänt sett som ett miljövänligare alternativ till traditionella bekämpningsmedel (gifter). I en ny avhandling pekar Ellika Faust vid Göteborgs universitet dock på att användningen av putsarfiskar också har risker.

Oklart hur ekosystemen påverkas

– En stor del av putsarfiskar fångas i andra områden än där odlingarna är lokaliserade. Många putsarfiskar rymmer från laxodlingarna och fortplantar sig med de lokala bestånden. Vi vet inte säkert hur ekosystemen påverkas av den här importen, säger Ellika Faust, i ett pressmeddelande.

Ellika Faust har särskilt studerat en av läppfiskarterna som används i laxodlingarna i Norge, skärsnultra. Många av dessa snultror fångas på svenska västkusten och norska sydkusten, för att sedan transporteras levande till norska laxodlingar. DNA-analyser visar att bestånden i Kattegatt och Skagerak är ett och samma bestånd genetiskt men att skärsnultror från norska västkusten har en annan DNA-profil och tillhör ett annat bestånd. Mellan den norska syd- och västkusten finns en genetisk barriär som skapades för cirka 10 000 år sedan.

All flyttad fisk registreras inte

För att skydda ekosystemen i havet ska alla tillfällen då lax rymmer från laxodlingar anmälas till norska myndigheter. All levande fisk som importeras från Sverige till Norge ska registreras efter art och var de planteras ut. Men det gäller inte för de läppfiskar som fångas och flyttas inom landet. Cirka 20 procent av alla läppfiskar som används i laxodlingarna kommer från den norska sydkusten och ingår i Kattegatt-Skagerakbeståndet.

– För att förstå riskerna och påverkan som det kan få i de lokala bestånden måste vi veta hur mycket fisk som flyttas och vart och det vet vi inte. Det är olyckligt att förflyttningar som sker inom Norge inte bokförs, det borde vara enkelt att fixa, säger Ellika Faust.

Konsekvenserna av denna stora flytt av levande fisk i havet är ännu inte klarlagda. Skärsnultra från Skagerak och Kattegatt växer snabbare än fiskar från norska västkusten och kan vara anpassade till lokala förhållanden. Forskarna har även sett att rymlingarna etablerar sig längre norrut längs norska kusten än de lokala bestånden av skärsnultra finns.

Pågående experiment

– Nu har människan blandat de två bestånden och det är svårt att backa bandet. Det är ett pågående experiment som jag skulle vilja titta på ur ett genetiskt perspektiv. Vilka gener styr de olika egenskaperna hos fisken, finns det någon selektion för eller emot den korsade avkomman? säger Ellika Faust.

Läs mer:
Gilla Anders Svensson på Patreon!