Sydlig blåvitling (Micromesistius australis) som finns längs med kusterna i södra Atlanten och södra Stilla Havet. Den finns i två distinkta och åtskilda bestånd som också betraktas som underarter. Ett bestånd finns från Falklandsöarna, längs Argentinas kust ner till Patagonien och runt till Chiles kust liksom söderut till Sydgeorgien, Sydshetland och Sydorkney. Det andra beståndet finns runt Nya Zeelands sydö.
Lever på det djup mellan 50 to 900 m men oftast på ett djup mellan 200 och 600 meter. Blir normalt 30-60 cm lång men kan bli upp till 90 cm. Beståndet vid Nya Zeeland samlas i stim för leken i augusti-september och det är då den också fiskas.
Cirka 20 000 ton fiskas per år i Argentina och Falklandsöarna och cirka 10 000 ton kring Nya Zeeland, Fisket var mycket mer omfattande på 1990-talet med fångster på uppemot 150 000 ton per år vid Argentina och Falklandsöarna och omkring 20 000 ton kring Nya Zeeland (ett år så mycket som 60 000 ton). Fiskas med pelagisk trål. Används enbart som matfisk men en stor del används då för tillverkning av surimi, fiskbullar och andra liknande produkter.
Läs mer:
- Vitling – en överfiskad art på väg tillbaks
- Vitlinglyra – en liten torskfisk som används till fiskmjöl
- Kummel – torskfiskarnas finfisk
- Stillahavstorsk och grönlandstorsk
- Sej – ett billigare alternativ till torsk
- Kolja – fisken som används till fish & chips
- Torsk – den viktigaste torskfisken
- Kolmule – Nordatlantens mest fiskade torskfisk
- Alaska pollock – världens mest fiskade torskfisk
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
2 svar på “Sydlig blåvitling – två åtskilda bestånd”
Kommentarer är stängda.