Thomas Højrup
Thomas Højrup är en dansk forskare som är kritisk till säljbara fiskerättigheter (TFC eller ITQ): Han menar att konsekvenserna av införandet av ITQ är:
1. It replaces the race for fish with a race for TFCs.
2. It is disastrous for the entry of young fishermen.
3. It undermines most fishing communities.
4. It increases the incentive to high grading discard of fish.
5. It replaces eco-friendly catch methods with sea-floor disturbing methods (heavy bottom trawling).
6. It makes fisheries deeply dependent on the financial sector.
7. It transforms fishing rights into financial assets.
8. It replaces the fisherman owned boats’ share system with limited companies’ wage labour system and “quota barons” (leasing quotas to fishermen).
9. It subordinates fisheries directly to the speculative transactions and struggles on the battlefield of financial markets.
10. It produces large scale quota migration from economically or politically weaker regions to regions where a strong banking sector knows how to create profit by investments in fisheries and TFC concentration.
Han glömmer dock bort att nämna den allra viktigaste effekten av ITQ. Antalet fiskebåtar minskar, fisketrycket minskar, överkapaciteten inom fisket minskar. Men bortsett från det så är hans punkter i vissa fall problematiska och stämmer inte helt. Låt mig kommentera dem en och en.
1. Det är inte skadligt i motsats till kapplöpning om fisken. Det är inte heller så att såna effekter kan ses överallt där ITQ införts. Det beror alltså delvis på hur ITQ implementeras, genomförs.
2. Det beror helt på hur ITQ genomförs. Det kan bli så, men måste inte bli så.
3. Det beror på. I ett land som Sverige är de flesta fiskelägen borta sen länge. Effekterna på det området blir små. I Danmark får det delvis den effekten. Det är sannolikt en nödvändig utveckling för att kunna få ner överkapaciteten i fisket.
4. Direkt felaktigt. Motsatsen sker i allmänhet visar erfarenheterna. Utkasten i danskt räkfiske (har ITQ) är betydligt mindre än i svenskt (har inte ITQ) för att ta ett exempel.
5. Finns egentligen inga belägg för det. Även om det finns vissa tecken på det i danskt fiske. Men det kan bero på hur ITQ genomförs men beror ändå mer på andra regler som förbudszoner för bottentrålning, marina reservat, speciella kvoter för fiske med skonsamma redskap osv.
6. Kan bli så. I pelagiskt svenskt fiske verkar det inte ha blivit så.
7. Ja. Ser inget problem med det. Gruvrättigheter hanteras på samma sätt i Sverige. Nyttjanderätter med ekonomiskt värde. Inget konstigt egentligen.
8. Förstår inte riktig vad han menar. I Sverige har båtar haft 2-4 ägare sen mer än 100 år tillbaka. Ofta från samma familj. Det gäller även de flesta av de nuvarande aktiebolagen. Ingenting hindrar heller att en båt ägd av ett bolag fördelar intäkterna på gammaldags vis om de önskar så. 1 del till båten , 1 del till skepparna och 1 del till varje besättningsman. Det har dock under kanske 10 års tid också funnits rena lönearbetare på svenska båtar.
9. Kan bli så. Beror på hur ITQ-systemet organiseras.
10. Återigen beroende på hur ITQ genomförs och organiseras.
En del av Højrups punkter är helt riktiga, men är egentligen inget problem. Andra kan bli ett problem, men går att undvika om ett ITQ-system organiseras på rätt sätt.
För att illustrera dessa tio punkter tar Højrup det pelagiska fisket i Danmark som exempel. Han skriver att detta fiske tagits över av finansiella aktörer och kvotbaroner. Han blandar därefter argument om vad som sker i demersala fisket med argument om vad som sker i det pelagiska fisket. Övergång till skadliga redskap kan var en risk i demersalt fiske, men det kan vidtas åtgärder så det inte sker. De riktigt stora företagen återfinns enbart i det pelagiska fisket. De använder inte bottentrål eller andra skadliga redskap, vilket går att tro vid läsning av Højrups artikel.
I det storskaliga pelagiska fisket finns inga såna risker. Man kan dock tänka sig att det i det pelagiska fisket blir kapitalstarka finansintressen av samma typ som Kjell-Inge Røkke i Norge som tar över. Som exempel på att just det sker tar han upp att svenska företag köper upp danska trålare. I hans version låter det som om storkapitalet, de rika svenskarna, kommer och köper upp det danska fisket:
In 2010, a large Swedish company bought two of the last big trawlers in Esbjerg, as well as one in Thyborøn and the biggest trawler in the town of Hanstholm, a third fighter in the struggle for survival on the coast. All of these trawlers came with huge quota allowances that were transferred from the communities to the company. Another large Swedish company then bought the next biggest trawler in Hanstholm, with its quotas – suggesting that the processes we saw unfold in Esbjerg some years ago may continue in Hanstholm and Thyborøn.
Det blir lite märkligt när det för den som vet handlar om att svenska fiskare från en liten, liten ö, där fiske traditionellt handlat om sillfiske långt hemifrån är de som köpt in sig i danskt fiske och de som han nämner i sin artikel. Det handlar om familjen Ryberg på Rörö som fiskat i över 100 år och familjen Johansson på samma ö som fiskat ungefär lika länge. Det handlar om familjer där familjemedlemmar är ute och fiskar varje dag. Familjemedlemmar i två eller tre generationer. Även de andra svenskar som köpt danska kvoter och båtar är från familjer av fiskare sen närmare 100 år tillbaka även om de kommer från lite större orter, Fiskebäck, Fotö och Vrångö.
I själva verket kan det hävdas att det handlar om svenska fiskare som skaffar tillbaks rättigheter att utöva sitt traditionella fiske på Nordsjön. Rättigheter de fråntogs på 1970-talet vilket i slutändan ödelade de flesta svenska fiskelägen som idag ofta förvandlats till rena turistorter.
Införandet av ITQ inom det pelagiska fisket i Sverige har också inneburit en koncentration till ett fåtal båtar. I stort sett alla från Göteborgsområdet. Men även den del av flottan som försvann hörde hemma i Göteborgsområdet. 39 båtar försvann på tre år när ITQ infördes. 38 blev kvar. 10 stora båtar (små i jämförelse med danska båtar), ett tiotal mellanstora båtar och resten små båtar. De 10 stora äger cirka 80% av kvoterna. Ungefär samma läge som i det pelagiska fisket Danmark. Två av de familjer som tillhör de tio största fiskarna i Sverige tillhör också de tio största i Danmark. Familjen Johansson från Rörö och familjen Claesson från Fiskebäck.
En del av de som lämnat det svenska fisket har investerat i annat traditionellt svenskt fiske, nordsjöfisket har redan nämnts, där har svenskar investerat i och flyttat båtar till Tyskland och Danmark. Men även när det gäller östersjöfisket har svenskar investerat i och flyttat båtar, i detta fall, till Finland, Polen och Danmark (båtar i Danmark fiskar precis som båtar i Sverige både i Västerhavet och Östersjön). Det handlar även i dessa fall om traditionella fiskarfamiljer från fiskelägen där fiske i avlägsna vatten varit det traditionella fisket. I några fall har investeringarna och båtarna gått till fiske i Marocko och Västsahara, märkligt nog också det traditionella fiskevatten för svenska fiskare från Göteborgsområdet.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Højrup, TFC, ITQ, Kvotbaroner, Finansintressen, Storfiskare, Ryberg, Johansson, Claesson, Pelagiskt fiske, Demersalt fiske, Kustfiske, Fiskesamhällen, Rörö, Esbjerg, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ser vi till räkvkoten, där Sverige har 65 båtar, så har vi alltså över 130 räkfiskare som kvoten försörjer. Visst det kanske inte går så bra för alla, men de flesta får försörjning utifrån fisket. Vissa riktigt bra med.
Jämför vi med Danmark där 10 båtar med 3 pers per båt(stämmer det?) alltså är 30 man på en kvot dubbelt så stor som Sveriges och vissa klarar inte ens av att gå plus när vi har nollräntor? Det är inget bra betyg alls.
Sedan, detta med pelagiska fisket och ITQ. Har det egentligen fungerat? VIsst kapaciteten har gått ned och lönshamheten har gått upp, nu. Men vad händer när Ingves nollränte system går från 0 till ett par procent? I samma sekund som räntan höjs kan det få förändringar på konsumsionsmönstret. Lägg till ett ökande bränslepris och vi kan få konkurs i halva sektorn.
Det finns en overhört risk med ITQ i och med att alla kommer satsa på att köpa kvot. Det blir skuldslaveri och fiskare får återigen fiska till banken istället för sig själva.
Ytterligare. När fångsterna blir stora, så får fiskare svårare att få avsättning. Detta gör att den totala inkomsten för fisken till samhället går ner med ITQ. Jämför en kustfiskares pris på makrill med en vadbåt.
Nej ITQ tror inte jag heller på.
Med delvis olagligt fiske. ITQ kommer att att minska antalet sysselsatta. Det är bra. För då får vi bort olagliga utkast, överkapacitet osv.
Med tanke på att i stort sett alla båtar också fiskar fisk och kräfta så blir antalet sysselsatta egentligen lägre.
Ja men vi hade kommit förbi överkapaciteten inom fisket för länge sedan om inte ITQ skulle införas. I samma sekund som det snackades om ITQ, cementerade EU, att inte en enda fiskare skulle lägga av. . Folk vet ju om att de fiskar så får ju de kvoten, endast en idiot lägger av då. Då är ju det lönsamt att fiska, även fast det är olönsamt för stunden.
På tal om överkapacitet då.
Nej. Det hade Sverige inte. Forskning och erfarenhet visar att det inte hade blivit så. Det finns inte ett enda exempel på minskad kapacitet inom fisket som inte skett genom ITQ eller liknande system som bygger på handelsbara rättigheter. Men resonemanget om historiskt fiske leder till det du säger inför att ITQ ska införas. Därför ska myndigheterna inte vänta.
Detta var det löjligaste jag hört. Det finns det inte ett enda exempel på minskad kapacitet förutom ITQ? Har du hört talas om det Svenska burfisket efter kräfta. Fungerar helt utan ITQ. Där gjorde myndigheter ett val att utesluta de som fiskade för lite och minskade därmed kapaciteten(fiskeansträningen)
Tror du att torskflottan i Grandbanks försvann för att de fick ITQ med?