Oinitierat om fiske i ETC

Tidningen ETC har översatt en artikel av George Monbiot som publicerats i den engelska tidningen Guardian. Ironiskt nog har de publicerat den under rubriken initierat för i verkligheten är det en totalt oinitierad artikel som jag tidigare skrivit om på min andra blogg, Svensson. Att ETC valt att publicerar den demonstrerar återigen hur lite folk i Sverige vet om fiske. Återpublicerar mitt inlägg om Monbiot här.

George Monbiot  är en känd skribent och opinionsbildare som skriver i tidningar om Guardian och Le Monde. Nu har han skrivit en artikel om fisk och fiske. Artikeln är ett sammelsurium av felaktiga fakta, lögner och påhitt.

Han påstår att vi inte ska äta nån fisk alls för det är enda sättet att rädda fisken i haven. Dvs det ska inte finnas nåt fiske alls. Påståendet är dumheter. Ingen fiskart har nånsin utrotats av fiske. Mycket få fiskarter i världen är hotade överhuvudtaget. Huvuddelen av världens fiske, 67%, är hållbart och 82% av den sjömat som äts är hållbart producerad. Han påstår vidare att fiske är det största hotet mot havsmiljön. Det är inte santDet största hotet mot havsmiljön är det allt varmare klimatet.

Hotade arter i havet enligt IPBES
Hotade arter i havet enligt IPBES

Backor (långrev) är en av de mest skonsamma fiskemetoderna som finns. Flytande backor som dras efter båten har dock hög bifångst av sjöfåglar. Bifångsterna har dock stadigt minskat sen 1980-talet och är idag mycket låga eller låga i de flesta fisken. Framförallt i de fisken där de största båtarna används såsom pelagiskt fiske av makrill och sill för konsumtion samt för fisk av små pelagiska fiskarter för tillverkning av fiskmjöl. Industrifisket för tillverkning av fiskmjöl hör också till världens bäst förvaltade fisken. Just för att de är storskaliga. När det gäller sköldpaddor så växer bestånden.

Nordsjön och Nordostatlanten är viktiga när det gäller fiske för fiskmjölstillverkning. Alla sådan fisken är välförvaltade och långsiktigt hållbara.  Det gäller majoriteten av alla fisken, fiskarter och hav  i nordvästra Europa och det har bara blivit bättre och bättre de senast årtiondena. Bestånden är växande och antalet överfiskade bestånd minskar.

Fiskmjöl och fiskolja som tillverkas av denna fisk används både till mänsklig konsumtion och tillverkning av foder. Foder som används vid uppfödning av laxfiskar i odlingar samt grisar och kycklingar i jordbruket. Att helt byta ut fiskmjölet i fodret mot vegetabiliska råvaror skulle medföra försämringar för miljön och klimatet. Monbiot föreslår alltså åtgärder som skulle förvärra läget för naturen.

Siffrorna över marina skyddsområden (MPA) som Monbiot hänvisar är generellt helt felaktiga. I Sverige är mer är 20% av havet formellt undantaget från trålfiske. Huvuddelen av dessa områden räknas inte då de inte är marina skyddsområden. I Sveriges marina skyddsområden är trålning tillåten i begränsad utsträckning eller inte alls. I verkligheten är det så att bottentrålning förekommer i mindre än 50% av Sveriges havsområden. Det är bara bottentrålning som är ett problem i sammanhanget. Den pelagiska flyttrålning som större båtar ägnar sig är inte nåt miljömässigt problem. Sverige har en av de längsta kusterna av alla EU-länder och därmed också en stor havsareal. De stora felaktigheter som statistiken i Sverige dras med får därför också konsekvenser för hur det ser ut i EU.

Illegalt fiske och olagliga utkast förekommer framförallt inom det småskaliga fisket. Det storskaliga fisket är lättare att kontrollera och övervaka. Om och när olagligt fiske förekommit i det storskaliga pelagiska fisket handlar det i allmänhet om att mottagningsföretag haft rörledningar som varit hemliga och där den landade fisken inte räknats. I sådant fiske pumpas all fisk upp från fiskredskapen och in i båtens vattenfyllda kyltankar. När den sen landas och lossa s pumpas den genom rörledningar in i fabrikerna. Småskaligt fiske med båtar från 100-tals hamnar som kan landa i 100-tals hamnar är mycket svårare att kontrollera.

När det gäller fiskekvoter och fiskerättigheter (den rättighet en båt har att fiska en viss del av kvoten) så är det så att i de flesta länder är det ett fåtal företag och familjer som kontrollerar huvuddelen av alla fiskerättigheter. Detta är en följd av att det största problemet i fisket har varit överkapacitet (dvs för många fiskebåtar) och när det åtgärdats så har antalet fiskebåtar självklart minskat. Det har varit nödvändigt för att rädda fisken från överfiske. I det småskaliga demersala fisket kvarstår dock överkapacitet på många håll då antalet båtar inom dessa fisken inte minskat tillräckligt mycket.

Förändringen har främst genomförts framgångsrikt inom det storskaliga pelagiska fisket där stordriftsfördelar finns. Pelagiskt fiske står i de flesta länder i nordvästeuropa för huvuddelen av fisket volymmässigt men inte alltid värdemässigt. Att räkna volymmässigt innebär att familjer och fiskeriföretag som är inriktade på pelagiskt fiske får en alltför stor andel av fisket som inte motsvarar en så stor andel av värdet. De som dominerar i det pelagiska fisket blir då också dominerande i allt fiske. Att räkna volymmässigt ger därför en felaktig bild av fisket.

Sålunda kontrolleras större delen av de pelagiska fiskerättigheterna av 10-15 företag/familjer i de flesta länder. Så är det i Danmark, Sverige, Storbritannien, Finland, Island och Irland medan det på Färöarna handlar om 2 företag/familjer, i Nederländerna 3 företag/familjer, Tyskland 3 företag, de baltiska staterna och Polen 2-5 företag/familjer medan det i Norge handlar om ett 20-tal företag/familjer. Det har skett på grund av en nödvändig utveckling för at minska fiskerikapaciteten i syfte att rädda fisken från överfiske.

Det mesta av det som Monbiot påstår i sin artikel är ogrundat, falskt, felaktigt och lögnaktigt. Det är uppenbart att han inte vet vad han pratar om.

Läs mer:

Advertisements