Sill (strömming) är inte känslig för överfiske

Publicerad denFörfattareAnders Svensson

När sillen överfiskades och bestånden kollapsade vid Island, i Norska havet och i Nordsjön på 1960- och 1970-talen dröjde det bara några få år efter att fisket stoppats innan sillen var tillbaks igen. Sillen är en kortlivad pelagisk art som inte är speciellt känslig för överfiske. Andra kollapser för bestånd av små pelagiska arter har också återhämtat sig snabbt efter att ha överfiskats. Så var exempelvis också fallet med anchovetan utanför Peru och Chile på 1970-talet.

Med torsk är det en helt annan sak. När torsken tog slut på Grand Banks och flera andra områden i Nordostatlanten efter kraftigt överfiske på 1970-talet så skedde ingen återhämtning alls efter att fisket stoppats. Torsken har än idag inte återhämtat sig ordentligt även om den delvis kommit tillbaks i vissa områden som exempelvis Flemish Cap.

På grund av olika grundförhållanden är torsk och sill inte jämförbara. När Henrik Svedäng  jämför sill och torsk i tidningen Mitti är det därför rena dumheterna. Dessutom är det fel ur en annan aspekt. Torskens problem beror inte på överfiske. De senaste 10 åren har bara cirka 50-70% av beslutad torskkvot (beslutad i enlighet med vetenskapliga råd) fiskats. Problemen för torsken beror istället främst på övergödning, syrebrist, säl som äter den och sprider sjukdomar samt skarv.

Nåt överfiske av sill (strömming) förekommer inte heller i Östersjön utan fisket sker helt i överensstämmelse de de beslutade kvoterna som fastställts utifrån vetenskapliga råd. Det pelagiska fisket på sill sker dessutom på ett långsiktigt och hållbart sätt såväl som med mycket miljö- och klimatvänliga metoder. Naturligtvis kan det vara så att de vetenskapliga råden är fel men det är ju inget som yrkesfisket kan lastas för.

När fisket torsken försvann från Västkusten berodde det på en kombination av övergödning och överfiske från de trålare som svenska staten medverkat till att stänga ute från Nordsjön samt ett enormt garnfiske i innerfjordarna, till stor del utfört av fritidsfiskare som var ute efter öring. Sådant garnfiske efter öring är sen länge förbjudet. Även det småskaliga yrkesfisket med garn efter torsk var omfattande. I många fjordområden är sådant fiske också förbjudet sen lång tid tillbaka.

Att skarpsill landas och rapporteras som sill leder inte till överfiske av sill. Det leder till fiske av skarpsill utöver beslutad kvot och sillfiske under beslutad kvot. Men det tyder på att de vetenskapliga råden är felaktiga. Sillbeståndet överskattas och skarpsillsbeståndet underskattas. Kanske bland annat på grund av detta men huvudsakligen på grund av naturliga variationer i beståndsstorlek föreslår ICES också en minskning av sillfisket i östra Östersjön nästa år (2021).

Sill (strömming) från Östersjön fiskas främst av medelstora och stora pelagiska trålare och används i huvudsak till fiskmjöl. Detta då sill (strömming) från Östersjön anses innehålla för stora mängder miljögifter för att vara lämplig som människoföda. Vid tillverkning av fiskmjöl och fiskolja kan de giftiga ämnena rensas bort och därmed är den lax, röding eller öring som får fodret där fiskmjölet ingår fri från miljögifter.

De stora pelagiska trålare som fiskar sill i Östersjön fiskar inte inne i skärgården då det är förbjudet. Om det finns för lite sill (strömming) i skärgården skulle det trots det kunna ha en koppling till utsjöfisket. Detta då sillen större delen av året inte befinner sig vid kusten utan främst är där under leken i maj-juni. Vid den tiden fiskar de stora trålarna i huvudsak inte i Östersjön utan i Nordsjön. Men fisket på vintern skulle kunna ta för mycket av enskilda lekbestånd vid kusten. Sådant syns det enligt en studie tecken på i Bottenhavet.

Att det bevisligen är så är dock inte korrekt utan det är den åsikt den ledande forskaren bakom studien, Ulf Bergström, omfattar. Det krävs fler studier för att det ska anse bevisat. I Östersjön finns inga som helst belägg för att det är likadant men det är naturligtvis viktigt att forska om detta. Det kan vara så. Det föreslås ingen minskning av sillkvoten i Bottenhavet  inför 2021 så vetenskapen är uppenbarligen inte helt överens Bergström. Dessutom finns det anledning att ta både lokala yrkesfiskare och forskare med en nypa salt när det gäller sillen (strömmingen) i Östersjön. För 20 år sen hävdade de att sillen var helt utfiskad. De hade fel. Kanske har de fel idag också.

Henrik Svedäng föreslår också att trålfiskegränsen flyttas ut till 12 sjömil istället för nuvarande 4 sjömil. Det är en åtgärd som bara skulle slå mot de små trålare som är baserade i hamnar och fiskelägen på Östkusten och på Gotland. Det är dessa båtar som främst fiskar nära kusten. De stora pelagiska båtarna skulle påverkas marginellt. Dessutom kan de bara byta kvoter med estniska, lettiska, litauiska, danska och finska båtar som de ibland till och med själva äger. För båtar från andra länder kan glatt fiska vidare in till 4 sjömil även som Sverige ensidigt flyttar ut gränsen till 12 sjömil.

Läs mer:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.