Okunskap leder till felaktigheter om fiske

Folk drar alla möjliga felaktiga slutsatser om fiske baserat på bristande kunskap och missförstånd. Ett aktuellt exempel är sillbestånd i Östersjön och Bottenhavet. De flesta människor tror att det är ett och samma bestånd. Och dessutom tror de att beståndet av sill minskat katastrofalt. Men bägge sakerna är felaktiga,

Kustfiskare, forskare, miljövänner, lobbyister och myndighetspersoner medverkar till missförstånden genom att sprida falsk, felaktig och vilseledande information. Vanligt är att de säger eller antyder att det bara finns vårlekande sill (också kallad strömming) i Bottenhavet och Östersjön. Det är också vanligt att de hävdar att fiskeriförvaltningen bidragit till att sillbeståndet i Östersjön minskat kraftigt.

Dessutom tror många människor att det är möjligt att sälja en massa sill från Östersjön för konsumtion. Även denna felaktiga uppfattning underblåses av kustfiskare, forskare, miljövänner, lobbyister och myndighetspersoner som kräver mer konsumtionsfiske.

Fiskeriförvaltning och kvoter

Nuvarande fiskeriförvaltning inom det pelagiska fisket med vetenskapliga beståndsuppskattningar, kvoter, fiske enligt maximalt hållbart uttag och med köp och säljbara fiskerättigheter (dvs rätten att fånga en viss andel av en fiskart) infördes gradvis mellan 1995 och 2009. Innan dess fanns ingen egentlig fiskeriförvaltning utan fisket var i stort sett helt fritt. Det ledde bland annat till överfiske och överinvesteringar. Fiskeflottan blev för stor, olagligt fiske var vanligt och arbetsmiljön var totalt undermålig på de fiskebåtar som fanns. De flesta fiskeriföretag var olönsamma och bara tjuvfiske och olaglig försäljning kunder hjälpa dem att överleva.

Dessa förhållanden bidrog till att de normala fluktuationerna i Östersjöns sillbestånd förstärktes vilket ledde till en kraftig minskning av beståndet under 1980-talet. Sen mitten av 1990-talet har dock sillbeståndet hållit sig stabilt på grund av den moderna och fungerande fiskeriförvaltning som införts. Fiskeflottan har anpassats till resursen (dvs mängden fisk). Fisket har blivit lönsamt. Tjuvfisket och fusket har upphört. Beståndet varierar dock fortfarande cykliskt som det alltid gjort vilket leder till minskade kvoter när det behövs såväl som ökade kvoter när det är möjligt. Fiskeriförvaltningen fungerar i stort sett bra.

För Bottenhavet gäller att vetenskapen visat att beståndsbedömningarna under lång tid underskattad beståndets storlek. Beståndet bedömda storlek har ändå konstant varit större än det var på 1970-talet. Det är det fortfarande. Det har lett till stadigt ökade kvoter.

Förbättringar möjliga

Emellertid kan fiskeriförvaltningen kanske fungera ännu bättre. Detta om hänsyn tas till att det finns fler sillbestånd än vetenskapen idag räknar med. Idag bestäms kvoter för tre olika bestånd utifrån vetenskapliga rekommendationer men sannolikt borde det vara fler. De bestånd som vetenskapen idag skiljer på är vårlekande rügensill, höstlekande östersjösill och bottenhavssill. Men det finns många fler olika bestånd än så. Till att börja med vore det rimligt att skilja på vårlekande och höstlekande östersjösill liksom vårlekande och höstlekande bottenhavssill. Det är dock inte lätt då det ju inte går att se nån skillnad.

Sill (strömming)

Vissa tidsperioder är höstlekande sill helt dominerande. Den leker inte vid kusten på våren som den vårlekande sillen gör utan vad jag förstår ute till havs på hösten. Under perioder när det finns mycket höstlekande sill och lite vårlekande sill blir det inte så mycket sill som kommer in till kusten på våren för att leka. Kustfiskarna upplever då att det finns lite sill. Samtidigt kan det finnas mycket stora mängder höstlekande sill vilket gör att de vetenskapliga råden om hur mycket sill som kan fiskas hamnar högt. Kustfiskarnas upplevelser är alltså ingen bra grund för beståndsbedömningar.

Den allt varmare Östersjön har också medfört en förflyttning av sillen norrut. Det sydligaste beståndet, rügensillen, har drabbats hår och fått problem med leken på grund av klimatförändringarna. Beståndet har därför minskat i storlek och kvoterna har minskats kraftigt. Sillbeståndet i Bottenhavet har däremot gynnats av det varmare havet och blivit större.

En annan konsekvens av ett varmare hav är också att sillen minskat i storlek. Det är en välkänd effekt när haven värms upp. När kustfiskare och andra hävdar att den mindre storleken på sillen beror på för hårt fiske behöver det därför inte vara sant. Samtidigt ska vi dock komma ihåg att även för hårt fiske leder till de enskilda fiskindividerna i genomsnitt blir mindre på samma sätt som ett varmare hav.

Det storskaliga fisket av sill i Östersjön och Bottenhavet sker under hösten och vintern. Det sker i huvudsak långt ute till havs. Huvuddelen av det som fångas är troligen höstlekande sill. I vilket fall som helst fångar de inte vårlekande sill när den leker eller är på väg in till kusten för att leka. De fiskar inte i Östersjön under våren och sommaren.

Konsumtionsfiske

När det gäller möjligheten att fiska sill (strömming) för konsumtion är den mycket begränsad. Detta beror på att efterfrågan är låg på grund av för höga halter miljögifter. Livsmedelsverket avråder därför från att äta sill/strömming. Det har medfört att i stort sett ingen är beredd att köpa sill/strömming. Marknaden är alltså mycket begränsad. Därför går huvuddelen av sillen som fiskas i Östersjön och Bottenhavet till fiskmjölsfabrikerna för att sen användas i laxfoder för norska laxodlingar.

Läs mer:
Gilla Njord på Patreon!